Passar på att skriva lite här medan Caspian sover. De senaste nätterna har han vaknat allt oftare och dessutom är hann vaken mer och mer även om dagarna. Det är såklart fint att han är aktiv och vaken och vill vara med, men inte lika kul när han skriker sig högröd och varken jag eller Martin förstår vad han vill. Det finns som en gräns för hur mycket tålamod en orkar ha med otröstbara skriksessions och känslan av att vara otillräcklig, kass och mest trött på allt och alla. Det är väldigt tur att vi är två om det, för oftast lyckas vi byta av varandra innan den andre blir allt för trött.
Vill dock inte få er att tro att allt bara är skrik och tårar och sömnlösa nätter. De allra flesta av dagens stunder är fina. Det är väldigt häftigt, om än läskigt att Caspian alls finns till, att han är här och att det är meningen att vi ska vara hans största trygghet i livet. När han försöker fästa blicken och samtidigt darrar på läppen eftersom han inte vet om han vill sova, äta, eller bara få närhet, inser jag gång på gång hur jävla fantastiskt det här är och hur mycket jag älskar Caspian och hur stark min kärlek är till Martin som vill uppleva det här med mig.
Ofta skrattar vi oss igenom alla absurda situationer som uppkommer på grund av sömnlöshet, men ibland blir jag arg och ledsen på grund av tröttheten som tär på mig. Men det mesta går att lösa, har jag insett och ser sjukt mycket fram emot allt fint vi ska göra tillsammans.
Min formuleringsförmåga slinter en hel del, försöker skriva så mycket jag kan, när jag har tid, när jag tar mig tid, men hjärnan blir lite grumlig av alla tankar på det nya som ständigt är i händelse. Tror dock att alla nya perspektiv snarare kommer att bredda och fördjupa mitt skrivande än motsatsen. Det kommer bara ta tid att hitta egen tid i det nya livsmönstret. Och just det känns så jävla bra, att jag faktiskt måste ta mig tid, inse att min tid är värdefull och att jag ska ta vara på varenda stund, ta hand om mig själv och dem jag älskar genom att göra det som betyder mest för mig.
Att beskriva världen så som den är för mig är det viktigaste jag kan göra och eftersom livet ständigt förändras och jag är en del av det som alltid är i rörelse, kan jag vara med och förändra, förändra genom att leva så som jag tror är bäst att leva och inte låta Caspian vara ett hinder, istället en möjlighet som öppnar upp för nya perspektiv och nyanser.
Jag längtar intensivt efter att få komma upp till Sundsvall och Stöde. den 25:e Augusti åker vi. Hurra!
Ps. Det är mkt som förändras nu. Anna och René flyttar till Malmö i augusti och. René är här nu i alla fall och det känns fint att kunna umgås med henom innan hen lämnar stan. Tänker åka ned till malmö och hälsa på dem, det ska bli riktigt fint att känan fler folk som bor där. Ds
