Slumpvis återupptäckta ord av stor skönhet G-L

G
galant
godmodig
gallimatias  
gurgel
gast
giljotin
galosch

H
hälsena
handslag
hyscha
hölster
harnesk
halstra
hövlig

I
intensitet
inlandsis
isotop
insekt
interaktion
idog
imperfekt

J
jovialisk
juxtaposition
jade
jazz
jehu
jojk
joxa

K
kackerlacka
karantän
krux
kaskad
kusk
krackelera
klisché

L
lump
lack
lesbisk
lut
ligist
latent
lasso












 

Slumpvis återupptäckta ord av stor skönhet A-F

A
avart
anbelangar
asterix
anemisk
antites
anakron
andäktig

B
balansgång
balustrad
bombastisk
bihang
bejaka
bylsig
bankett

C
cistern
cysta
chevaleresk
charm
celluloid
collier
cis

D
damask
dur
dental
demagogi
damm
densitet
dualism

E
eufori
enigma
enervera
eskapism
ess
elakartad
emballage

F
filantrop
fläder
fantast
fillial
fumla
fax
fjäderfä

Jämtländsk skönhet

Resan genom Jämtland med Anna P innehöll precis det jag behövde. Storslagen natur, den stora tystnaden och samtidigt minnesvärda upplevelser och fina samtal om det som är viktigt.

Lördag till söndag sov vi i Östersund, på ett vandrarhem i Jamtli historieland. Vi åt en god middag ute på kvällen och dagen efter tog vi en tur upp med Annas nyinköpa bil på Östberget. Berget ligger i ett vackert naturområde på Frösön utanför Östersund. Utsikten var fantastisk där och vi hann med att gå upp i utkikstornet, gå en promenad längs skidspåren och fika i det mysiga fiket som ligger i tornets bottenvåning.

 

Efter Frösön bar det av österut. Efter drygt 9 mil kom vi fram till den lilla orten Hammarstrand. Där sov vi på vandrarhemmet lergodset. Ett fantastiskt gammalt hus med vedspis som det gick att laga mat på. Eftersom vandrarhemmet var ganska nystartat och det är lågsäsong, fick vi huset för oss själva, men höll mest till i köket där det var varmt och mysigt. Förutom vårt sovrum var resten av huset kallt som en källare. Det knarrade mysigt på natten och när tystnaden lade sig var det så där tyst som det bara kan bli i ett äldre hus ute på landet. Bara ljudet av den sprakande vedspisen och vinden som ven utanför.

                                          Utsikt från vandrarhemmet Lergodset, måndag morgon.



På måndagsmorgonen steg vi upp tidigt. Efter att ha packat i ordning åkte vi i väg till döda fallet. Det är en jättestor uttorkad fåra mellan stora berg. Det har en gång runnit en å där, men ett misslyckat dammbygge på 1700 talet orsakade en naturkatastrof. Det är svårt att förklara hur det ser ut, men bilderna nedan säger npg en del. Det var mäktigt att traska runt på spångarna som ringlade sig över klippsprång och stenras och kan verkligen rekommendera att åka dit.

Innan vi fortsatte på större vägar söderut åkte vi också förbi den Thailändska paviljongen som ligger vid byn Utanede i Ragundadalen. Anledningen till att det byggts en tempelbyggnad här är att den dåvarande Thailändska kungen, Kung Chulalongkorn besökte Sverige 1897och då åkte förbi på en väg alldeles nära den plats där byggnaden står idag.

Mylla

Du växte upp
där språket är kortare

Dina anklar doldes av snö
och
potatisjord

När mina tår trampade
daggmaskar
ned
i
asfalten
drog du upp
maskrosor

lät genomskinliga frön skölja över marken

Figurines!

    

    

Paus

Det är fjärde kvällen i Stöde. I morgon eftermiddag far vi hem till Uppsala igen. Det är alltid sorgligt att åka här i från, men fina dagar har det varit. En hel del häng med M's familj men också middag med vänner och lugna stunder med musik, böcker och att vara utomhus i den krispiga, klara höstluften.

Sitter i köket med ett glas vin och lyssnar på Portishead. M är på ovanvåningen och lägger lilla C. Utanför är det kolmörkt. Katten, som fått det utmärkta namnet Johan Olsson efter en viss skidåkare, smyger runt längs väggarna. Om en stund ska vi kura ned oss i soffan och se på film, dricka mer vin och kanske spela spel. Det känns som en bra avslutning på vår norrlandssemester. 

I morgon hinner vi förhoppningsvis med en promenad i skogen innan vi ska ta tåget ner vid fyratiden.

Någon gång vill jag bo ute på landet. Dock inte för långt från närmsta större stad. För samtidigt som jag älskar att vara ute i skogen och känna lugnet, blir jag stressad av att inte få kulturell stadsstimulans. 

Att längta till Stöde

Om en vecka och tre dagar sitter jag, C och M på tåget norrut. Vi ska spendera några dagar med M's familj och bo i Stöde, ett litet samhälle utanför Sundsvall där M's pappa och sambo bor.

Det ska bli fruktansvärt skönt med lite ledighet, att bara skrota runt och inte ha några tider att passa. Dagarna går så fort när en jobbar och på kvällarna tar tröttheten över. Behöver tid att bara vila, ta promenader, läsa, dricka vin och bara sitta och prata. Dessutom kanske vi kan få barnvakt någon kväll och få tid att åka in och träffa vänner själva, det ska bli väldigt fint.

Arbetar som elevassistent nu, fram till december i alla fall. Det är skönt att ha regelbundna arbetstider och jag trivs bra även om det är rätt påfrestande rent psykiskt. Övar på att stänga av jobbet så fort jag lämnar det för att få egen tid och använda min ledighet till att göra helst andra saker. Ibland är det svårt, stressen stannar kvar långt efter att jag lämnat skolan. Men det går bättre och bättre och bättre. Det är en utmaning att kunna hoppa mellan olika miljöer utan att dröja kvar rent mentalt i den en lämnat.

Helgen har varit fin, om än för kort. Jag, M och C gick en fin promenad på stan i går och hittade en liten mysig marknad vid Fyrisån med lokalt odlade grönsaker. Köpte gröna tomater, mest av nostalgiska skäl, som jag gjorde chutney på idag. C somnade i vagnen och jag och M satt i solen och drack kaffe, kramades och andades in den klara höstluften.

På kvällen var vi på middag hemma kollektivet där M bott för några år sedan. Det blev en hel del samtal kring kläder och sociala sammanhang och hur mycket kläder betyder, antingen en vill det eller inte. Det finns så många förutfattade meningar kring hur människor är som klär sig på ett visst sätt är och det är intressant att vissa stila och uttryck fortfarande provocerar. Det känns skönt att jag passerat stadiet i livet där jag hade panik för att klä mig fel. Jag ville inte klä mig som alla andra, jag ville sticka ut, men samtidigt sticka ut på "rätt sätt". Nu för tiden har jag massor av olika stilar och alla känns som jag. Människor som inte känner mig blir säkert förvirrade i bland, men det är lite det som är meningen. Även om det egentligen inte är medvetet från min sida.

När jag kommer till Stöde ska jag låna M's pappas fantastiska engelska gubbkeps och en rutig flanellskjorta. Jag ska ha stora stövlar på mig och gå i högt gräs och klafsig lera. Jag ska känna mig precis så butchig och mysig och norrländsk som jag tycker om att vara och också är, men inte riktigt lever ut när jag bor i en stad.

min prestationsångestlösa blogg

Den här bloggen är som att komma hem. När jag skriver på andra ställen känner jag mig alltid något pressad. "Skriv något intressant nu, något som människor faktiskt vill läsa". Den typen av press kan visserligen vara bra för att få upp kvaliteten i texten och för att anstränga sig mer innan en väljer vilket ämne som ska tas upp. Ibland är det dock skönt att bara kunna skriva för ordens skull och totalt strunta i relevans eller tema. 

Sitter i vår nya lägenhet i Uppsala. Hela helgen har jag varit här, men i morgon eftermiddag tar jag tåget tillbaka till Göteborg igen. Lever i någon form exil den här månaden eftersom jag fortfarande har mitt sommarjobb kvar i Göteborg hela augusti. När jag är ledig 3 dagar i rad tar jag tåget hit. 

Det är snart två veckor sedan vi packade in allt i lastbilen och flyttade hit. Martin har varit ensamförälder med C under de dagar/veckor jag jobbar och även om det är jobbigt så har det gått bra. C verkar trivas fint på förskolan och det ska bli spännande att se hur det är där. Ska dit i morgon bitti en sväng med Martin och C, men bara stanna någon timme. Vill ju inte vara ifrån C mer än nödvändigt när jag redan är det så mycket. 

Det börjar bli väldigt mysigt här. Tavlor och småsaker som gör att det känns hemma har börjat hitta sina platser och alla våra böcker har hittat hem i bokhyllorna. Den här lägenheten är väldigt mycket bättre planerad än den förra och det var skönt att flytta in någonstans där det mesta var helt och rent. Det är verkligen största fördelen med at bo i 1:a hand. 

Snart kommer Martins mamma på besök och ska stanna några dagar. Skönt för honom och fint att få träffa henne en stund innan jag far. Förhoppningsvis blir det Sundsvall och Stöde i slutet av september för oss. saknar skog och landsbygd och norrlandskänslan. vet dock inte om jag skulle fixa att bo där i längden. Jag gillar städer med universitet och stort kulturutbud. Fast å andra sidan så finns det ju kultur överallt, bara en letar...

Barnfria städdagar i hettan

Jag ber om ursäkt för att jag försummat min fina gamla blogg. Det är så mycket som händer nu och när jag väl hinner skriva så blir det oftast på eken.

Idag och fram till i morgon eftermiddag är lilla C hos sin mormor och morfar. Under den tiden ska vi försöka städa köket och badrummen, packa ned i princip alla böcker, kläder och husgeråd och vi inte kommer att behöva den närmsta veckan. Det känns som ett väldigt stort projekt just nu, men tror att det kommer gå fort när vi väl börjar. Vi har redan fyllt flera kartonger med leksaker, böcker, cd-skivor och filmer.

Om någon känner för att dyka upp på onsdag eftermiddag 31 juli eller tidigt på morgonen 1 augusti och hjälpa till med att bära eller leka med C, så är det bara att säga till. Eller om ni befinner er i Uppsala, kom och hjälp oss flytta in vettja! Kl 15 ska lastbilen förhoppningsvis vara på djäknergatan.

Det är väldigt kvavt och varm ute. Sitter halvnaken i soffan för att svalka mig och funderar på om det fungerar att flyttstäda naken. Grannarna på andra sidan skulle säkert bli glada.

Nu ska jag pusta ut lite innan städningen startar. Kram på er.

Framtidens vindar blåser mot Uppsala

Nu är det bestämt. Vi vet fortfarande inte exakt vart vi ska flytta, men vi vet till vilken stad: Uppsala. Martin har fått jobb på universitetet där och vi flyttar upp den 1 augusti. 

Jag har fått sommarjobb på ett boende för autistiska ungdomar i Göteborg, vilket känns jättekul. Det pågår fram till 11 augusti, så ska bo hos Per och ev någon annan den sista veckan på jobbet. Jag hoppas att det kommer gå bra med flytten och att vara borta från lilla C. Har aldrig varit iväg mer än en och en halv dag från C innan, men Martin börjar som tur är inte jobba förrän senare i augusti.

Än så länge är mina planer för vad jag ska göra  Uppsala det närmsta året ganska lösa. Antagligen kommer jag att försöka engagera mig i RFSU där och skriva in mig som lärarvikarie. Kanske gör jag en sen anmälan till någon kurs på universitetet. Egentligen hade jag planerat att börja någon av de masterutbildningar jag sökt i Göteborg till hösten. Men de finns ju kvar nästa år och om jag kommer in nu gör jag det sen också. 

C ska börja på dagis. Det blir spännande att se hur det går. Eftersom C älskar att träffa nya människor kommer det förhoppningsvis gå bra.

Jag ser fram emot att bo i Uppsala, även om jag är lite nervös inför själva flytten. Det är så mycket som ska fixas. Vi måste hitta någon som kan hjälpa oss att köra flyttbilen och en av oss ska åka upp själv med Caspian på tåget. Sen blir det lite konstigt för mig eftersom jag bara kan stanna et kort tag innan jag ska åka ned för att jobba igen.

Det bästa med flytten är att jag kommer få möjlighet att träffa mina vänner som bor i Stockholm oftare. Och Martin har massvis av fina kompisar i Uppsala som jag ser fram emot att lära känna bättre.

Örhängen!

De senaste dagarna har jag pysslat en del. B l a har jag börjat tillverka örhängen. Dels några som är virkade, i 60-tals stil och några som är tillverkade av knappar med påklistrade motiv från modereklam. Här kommer ett exempel!

Den hårt arbetande vardagens vackra kvällar

De senaste fyra veckorna har jag haft turen att vara lärarvikarie på samma skola. Jag har mestadels arbetat i en 3:a men även med en 4:e och 5:e klass. Tiden har bara rasat iväg. Trots att jag jobbat 8-17 vissa dagar har det oftast känts väldigt roligt att gå till jobbet och jag har lärt mig massor av att jobba i samma klass under en så pass lång tid. I vanliga fall innebär ju jobbet som vikarie att en får hoppa fram och tillbaka mellan olika skolor och dagis. 

Det negativa är att jag har haft mindre tid att spendera med Martin, lilla C och mina vänner. Men med lite pussel har jag lyckats träffa både Per, Anna P och min syster. Och dessutom träffade jag en hel drös med kompisar på 1 maj. Den frihetliga demonstrationen innehöll säkert till 80 % gamla bekanta och nära vänner.

Det fina med att jobba mycket är att kvällarna hemma blir väldigt mysiga. Jag uppskattar verkligen tiden med Martin mycket mer och det känns skönt att bara ligga i soffan istället för att vara rastlös.

Idag när jag var ledig fick jag dock en hel del tid med lilla C. Vi var ute i sandlådan och lekte för första gången. C iklädd sina förstora regnbyxor som jag lyckades vinna på tradera och sin fina rutiga jacka som jag hittade på en secondhand vid svingeln. Hen var väldigt glad över att få vara ute, särskilt som det fanns andra barn där. C lekte en stund med ett annat barn vars mamma jag är bekant med och det var fint att kunna göra något annat ute med C än att bara gå med vagnen.

Nu ska jag snart se på skräpfilm och äta varma mackor. Kram alla fina.

Rastlöshet och knäckebröd

Nu är det 2,5 veckor sedan jag slutade på mitt senaste jobb. Vikariepooljobb på förskolor i härlanda/örgryte är på gång, väntar bara på inloggningsuppgifter. Förhoppningsvis blir jag inringd nästa vecka eller kanske redan i morgon, det vore skönt. Vill verkligen börja jobba igen. Det är fint att vara hemma också men jag vill verkligen inte ha ett glapp i ekonomin igen. Det känns dock som att det kommer att ordna sig. Jag har har sökt två receptionist också och ytterligare två assistentjobb. Om någon som läser den här bloggen har några jobbtips får ni gärna höra av er!

Idag har det varit en ganska påfrestande dag för tålamodet. Lilla C är oftast rätt lugn och glad men idag har hen varit smågnällig och tjurig nästan hela dagen. Antagligen är det tänderna som spökar, det är fler på väg nu. C blev dock lugnare efter lite medicin och nu sover hen.

Martin gick iväg med C i vagnen ett par timmar på eftermiddagen och det var skönt att vara hemma själv för en gångs skull. Låg framför datorn och åt glass, kollade på "Bones" och virkade. :) Sedan bakade jag knäckebröd för första gången!

Hittade ett jättebra recept som var enkelt att följa. Det bestod mestadels av rågmjöl, vetemjöl och en fröblandning. Jag hade 1/3 del linfrön och 2/3 delar solrosfrön i. Knäckebröden blev väldigt goda! Lite sega, men mest knapriga och väldigt smakrika.

Nu ska jag mysa i soffan och kolla på lite power-konsument upplysning: Plus.

Puss!

Färdigskriven

Äntligen! Jag är färdig med min novell. 

För c:a 1,5 månad sedan påbörjade jag ett novellprojekt. Tanken är att jag ska skicka in en novell till en skrivartävling och använde just tävlingen för att sporra mig själv till att skriva klart en text utan att älta för mycket. Det är en sak att färdigställa blogginlägg på en halv sida, en helt annan att få ihop en novell. 

Först hade jag inte särskilt många uppslag, var trött av jobbet och inspirationslös. Då föreslog Martin att jag skulle skriva något om Stöde, det lilla  utanför Sundsvall där vi tillbringat många fina dagar hemma hos Martins pappa.

 Jag började skriva, utgick från miljöbeskrivningar och hus för att sakta men säkert hitta rollkaraktärer som växte in i berättelsen. Nu är den klar! Kan inte publicera den här eftersom jag ska skicka in den till tävlingen, men om någon vill läsa ett par sidor är det bara att säga till, så mailar jag. Det vore roligt att höra vad ni tycker.

Kram!

Det meningsfulla i meningslösa aktiviteter

Ibland drabbas jag av den där känslan av att "herrregud vad gör jag egentligen av mitt liv". Det är lätt att få panik när en börjar tänka på hur mycket tid en helt vanlig människa spenderar framför datorn, ifånen eller olika playkanaler. 

Ibland behövs det dock till synes meningslösa aktiviteter för att uppnå meningsfullhet. Det är underbart att fördjupa sig i abstrakta och djuplodande samtal kring tillsynes banala ämnen. Ofta börjar det med att någon, exempelvis Leif Holmstrand, skriver något roligt på sin fb-wall. Dagens fantastiska ornitologiska kommentar kring fåglars sexliv ledde till en lång tråd av fantasifulla kommentarer. Det är så befriande att helt koncentrera sig på det språkliga och humoristiska i en diskussion, snarare än att slipa argument. När något som egentligen är ganska meningslöst diskuteras, blir själva samtalet en konstform i sig, orden som skrivs poetiska och sammanhanget liknar allt mer en dadaistisk sammankomst. Ur ordtrollandets mylla växer humor, inspiration och kärleksfullhet. Ett perfekt sätt att starta dagen på.

Länge leve de abstrakta diskussionernas skönhet! Hurra hurra hurra!

 

Det upprörande i vad folk blir upprörda över

(Jag är redan väldigt trött på den nya bloggsidan jag skriver på. Den har nämligen ingen automatisk sparfunktion, vilket gjort att jag redan lyckats radera två bra inlägg av misstag. Det känns väldigt omständligt att behöva skriva sina texter i word först för att sedan kopiera in dem på sidan. Från och med nu skriver jag här igen istället. Kanske publicerar mig på den andra sidan med, men just nu är jag lack)

Ska försöka återskapa det senaste inlägget som försvann där nyss. 

Människor i Sverige verkar bli allt upprördare över allt fler saker som verkligen inte borde väcka varken ilska eller irritation. Ibland misstänker jag starkt att det finns folk där ute vars hobby är att leta upp fenomen som har så låg upprördhetsfaktor som möjligt och sedan bli upprörda över detta. 

För ett par dagar sedan var Anna, lärarstudent, rollerderbyspelare och grundare av populära bloggen "Apan satt i granen" gäst hos Malou i Tv4 för att prata om mammabloggar. Anna hade med sig sin 4 månaders bebis i studion. Efter som jag själv har en unge på snart nio månader vet jag att barn i den åldern blir hungriga väldigt ofta. Annas bebis blev det och hon började därför amma under sändning. 

Efter programmet kom massvis av ilskna kommentarer och många var upprörda över att hon hade ammat sitt barn i tv. Vad är det som är så upprörande? Att någon suger på ett bröst? Att en bröstvårta eventuellt syntes? Att en kvinna som fått barn inte hålls fastkedjad vid spisen? En av kommentarerna jämförde amning med att ha sex i tv och menade att då skulle folk också ha blivit upprörda. Jag skulle vilja påpeka att amning och sex är vitt skilda saker och att vi utsätts dagligen för sexualisering långt värre än en enstaka bröstvårta.

Varje dag fullkomligt översköljs vi av halvnakna eller nakna (kvinno)kroppar i reklam, film och böcker. Det finns bikinis att köpa till tvååringar, kvinnor i media dödshotas och tjejer våldtas varje dag. Istället för att bli upprörda och agera mot dessa saker väljer människor att bli arga över att någon ammar i tv.

Känner du en ofattbar aggression varje gång du ser en kvinna amma sitt barn offentligt? Har du svårt att se kvinnobröst i annat än sexuella sammanhang? En enkel tvåstegskurs i verklighetsanknytning kanske vore något för dig?

Steg ett: Gå hem till din mor och fråga hur du fick mat de första månaderna av ditt liv. Det kan ju vara så att du blev flaskmatad (inget fel med det) och därför lider av en oerhörd ilska mot alla som ammas/ammar. Jag finner dock det mindre troligt att din ilska beror på detta. Be din mor förklara hur ofta du åt och det omöjliga i att stanna innanför hemmets väggar dygnet runt de första 6 månaderna.  av bebisens liv.

Steg två: Titta på en bild av ett par bröst. Försök att se dem enbart som ett par bröst, fria från associationer till sex. Blunda sedan och visualisera ett par bröstvårtor utan att känna rädsla.

Om du fortfarande har problem kan du vända dig till valfri mottagning för internetrelaterat tvångsbeteende eller eventuellt stänga av datorn varje gång du ser någon amma. 

mvh Idgie

poetiken

Mitt bloggande är ju egentligen tänkt att flytta till annan ort. Tycker dock så mycket om min gamla fina idgielity på blogspot att jag nog fortsätter att skriva här också. På Eken Magasin ligger den nya, socialantropologi-nördkultur-queer omvärldsanalys bloggen om ni vill läsa den också. Där kommer jag försöka fokusera på just ovan nämnda ting som ju sträcker sig över ett ganska brett spektra av ämnen. Här tänker jag fortsätta med lite mer litterära element och dagboksskrivande. 

Puss!

Läderhuden sprucken
i mellanrummen kvalsterboning
avskredesdamm
minnen av hud

Det flådda skinnet
ihopsydd mekanik
att bära livet
i kadaver

Väska.

Nya vyer för bloggande!

Jag har bestämt mig för att börja blogga hos Eken Magasin och försöka nå ut till lite fler med mitt skrivande. Jag kommer fortfarande att skriva här då och då, men merparten av mina inlägg kommer att hittas där. Läs det första HÄR.

Jag kommer att skriva om allt möjligt men inrikta mig på mina tre favvoämnen: Socialantropologi, queer omvärldsanalys och nördkultur. :)

Dimma och makabra löften

Mitt huvud är en dimmig gröt. Pank=ingen snus. Snusabstinens+förkylning som vägrar ge med sig = gröt istället för hjärnsubstans. Sitter i något sorts vakuum och lade min sista energi på arbetsdagen. Jag längtar verkligen intensivt efter min första lön. Den blir visserligen inte jättehög, eftersom jag började jobba en vecka in i februari, men jag slipper vara helt utan pengar i alla fall. Det är rätt tufft att leva på bara en persons föräldrapenning även om vi är bra på att laga billig mat och i princip inte konsumerar något annat än det nödvändigaste. Förlåt, jag låter gnällig och det är egentligen inte så jättesynd om mig. En måste ju sätta saker i perspektiv, tänk på Laika till exempel (som killen i mitt liv som hund alltid säger) . 

Jag kom igång med mitt skrivande ganska bra ett tag men de senaste veckorna har jag tappat stinget lite, antagligen på grund av trötthet. Ständigt denna trötthet... Men jag ska få ihop en hyfsad eller helst bra novell till 15 April. Det är sista datumet för den novelltävling jag planerar att delta i. Det är inte något särskilt stort eller känt förlag som håller i tävlingen, använder den mest för att sporra mig själv till att skriva klar något. Inte ge upp innan historien fått någon sorts substans. 

Nej nu ska jag sluta. Ska ägna några minuter åt att försöka övertyga mig själv om alla fördelar med att inte snusa. Hälsoaspekten tex! Tyvärr är jag allt för cynisk för att gå på den lätta. Att jag sparar pengar genom att inte snusa är ju iofs en trevlig tanke. Men eftersom jag inte har några pengar att spara så blir det ju en då plus minus noll liksom. Hmm. Måste sluta vara så fruktansvärt cynisk. Jag lovar att genast bli en lycklig, positiv och käck människa, bara borgarna avgår vid nästa val.         

( Eventuellt kan detta också ske om någon köper snus till mig. Om någon köper snus till mig lovar jag att störta borgarna och grilla dem över öppen eld i en liten håla på landet).

Sådeså. 

Konst(identitets)skapande

Vem är du? 

Vad gör du?

Vilken av ovanstående frågor är mest trolig att du ställer till någon du inte träffat förut? Antagligen den sistnämnda. Att berätta vad en gör är antagligen också lättare än att berätta vem en är. Problemet är väl bara att det vi gör om dagarna ofta likställs med vilka vi är som personer. Någon som har konst eller litteratur som största intresse kanske arbetar som vårdbiträde. Personen i fråga kanske trivs med sitt jobb och tycker att hen utför viktiga arbetsuppgifter, men trots det vill hen hellre bli sedd som någon som skriver eller skapar konst. Alltså kommer personen presentera sig för att på något sätt framhäva dessa element i sin identitet. Exempelvis: "Jag jobbar som vårdbiträde, men det är bara för att få ihop pengar till hyran, när jag är ledig skriver jag en roman". Eller "Jag håller på med ett skrivprojekt, vet inte riktigt vart det är på väg än. Och så arbetar jag som vårdbiträde". Hela tiden är det viktigt att markera att jobbet i fråga bara är en nödvändigt ont. 

Jag har dock märkt en förändring gällande det här. Fler och fler av mina vänner verkar faktiskt lyckas leva på det de verkligen vill göra. Sist jag var på fest hörde jag flera personer som frågade andra om de kunde leva på sin konst, om de lyckats bli kommersiellt gångbara. Just de där två orden är väldigt problematiska för mig. Konst/litteratur/teater etc och kommersiellt gångbar i samma mening ger mig ont i magen. Visst, det är jättebra att en konstnär kan försörja sig genom att trycka upp grafiska blad av sina målningar, att en författare drar in reklampengar genom att blogga eller att en pjäs faktiskt går med vinst. Självklart ska en kunna tjäna pengar på sin konst. Men det vrider sig inuti mig vid tanken på att skapa olika former av konst ENBART för att tjäna pengar, gå med vinst, få status.

Jag kanske lever i någon romantisk chimär kring livet som författare och konstnär. Men jag vill och tror fortfarande att den typen av konst och litteratur som på allvar berör och förändrar, skapas med intentionen av att vilja berätta något. Om ett konstverk skapas eller en bok skrivs enbart för att någon ska kunna tjäna pengar, försvinner själva idén om vad konst och litteratur har chansen att göra för människor. Vi behöver inte ytterligare färdigpaketerade produkter som redan har sin genre och sitt bestämda sätt att dela in världen på. Vi behöver utmanande tankar och idéer som kan få oss att växa som människor, gråta, skratta, bli arga eller helst enkelt upplyfta och inspirerade till att vilja förändra världen. Det är den typen av konst vi behöver. 

Kan konst fortfarande beröra och förändra? Svaret är ja. Kan sådan konst samtidigt vara kommersiellt gångbar? Går det att försörja sig på sin konst utan att ge upp sina idéer? Jag har inga färdiga svar, men jag tror att det är viktigt att dessa frågor diskuteras. Särskilt i dagen Sverige där kulturministrar vill att konstnärer ska fokusera på konkurrenskraftigt och entreprenörsanda  och där snabba framgångar premieras mer än en långsam och bestående utveckling till varaktig kunskap. 

För att återgå till där jag började. Hur viktigt är det vi gör i förhållande till vilka vi anser oss vara? Är en människa en konstnär eller författare först när hen kan syssla med det den vill göra på heltid? Är det då ett måste att kunna anpassa sin konst efter en "marknad" för att få leva drömmen? Eller går det att envist följa sitt frimodiga hjärta och göra det en vill i sann konstnärsrevolutionär anda? Jag känner ju trots allt flera konstnärer som verkligen gör sin grej och får betalt för det, utan att behöva slicka etablissemangets röv.

Det finns många konstnärer där ute som samtidigt jobbar butik eller olika vårdyrken. De är lika mycket konstnärer som dem som arbetar med konst på heltid. Det viktiga är inte hur stor del av din tid som går åt till att skapa. Det viktigaste är att du vill skapa, att du tänker på det du vill göra och söker efter inspiration i din vardag. Och att du är den du är, vem det nu är, oavsett vad du gör.

Kulturell nedmontering och brist på medmänsklighet.

Ibland blir jag väldigt deprimerad av att se på nyheterna. Idag var t o m kulturnyheterna mörka; Strömsunds kommun planerar att bränna flera säckar med utrensade böcker trots att flera privatpersoner och föreningar sagt att de kan ta hand om dem. 

Vidare vill Frankrikes inrikesminister stoppa viss typ av rap/hihopmusik. Rapmusik som "attackerar staten, den franska flaggan eller kvinnor ska stoppas". Visst, jag kan förstå att inrikes ministern kan vara oroad av sexism, men att kränka yttrandefriheten är ingen bra väg att gå. Bättre då att anmäla dessa texter eller dess textförfattare om någon känner sig kränkt/hotad. Nu tror jag inte att Frankrikes inrikesminister egentligen bryr sig särskilt mycket om varken rasism eller sexism i raptexter. Manuel Valls är nog mer orolig för texter som riktar sig mot staten, nationen och polisen. Sådana saker som är en gammal fin tradition att kritisera i alla typ av världsförändrande musik.

Vidare kunde nyhetssändningarna berätta om hur försäkringskassan ville ha ett intyg med dödsdatum för att en ung cancersjuk person skulle beviljas sjukpenning. Jag hoppas verkligen att den person som krävde detta får sparken från försäkringskassan. Hur kan någon med minsta uns av medmänsklighet ens komma på tanken att begära ett ungefärligt dödsdatum från någon? Någon som kämpar varje dag för att överleva och bara vill kunna leva sin sista tid hemma.

Tur att det finns massor av bra människor där ute som kämpar varje dag för att folk runt omkring dem ska ha det bra. Tänker särskilt på att fantastiska människor som engagerar sig för asylsökande och alla andra vardagsaktivister som har civilkurage nog att säga till och säga stop när rasism och sexism dyker upp i vardagen. Tillsammans kan vi fortsätta kämpa och påminna varandra om att alla inte är idioter.

Kram!

Mother issues

Min första arbetsvecka är över. Det har mestadels gått bra även om jag blivit väldigt trött av alla nya intryck och saker jag måste lära mig. Tror dock att jag kommer trivas. Det känns lite ovant fortfarande, men det går bättre och bättre. 

I går eftermiddag träffade jag Anna P som var på besök från Stockholm. Vi gick till 9:ans ölhall på andra långgatan och P bjöd mig på ett par öl, vilket verkligen var precis vad jag behövde efter att ha jobbat hela veckan. Vi satt och pratade om jobb, kärlek, sex och resor och det kändes så fint att få hänga med P igen, önskar ofta att hon bodde närmre. Jossan kom förbi sista timmen också. Fint att se henne med, ska försöka åka ut till Tårtan och hälsa på henne och dom andra, nästa helg kanske. 

Mars månad kommer bli ganska tuff. Jag får ingen föräldrapenning i slutet av februari och min första lön från nya jobbet kommer först 25:e mars. Vi får försöka klara oss på Martins föräldrapenning, men det ska nog gå,  alla fall den här månaden. Sedan går det uppåt igen. Det är lättare att leva pank ett tag om en vet att det går över. Tur att jag har så många fina vänner som stöttar och peppar även när det känns motigt. Tack vare dem, Martin och lilla C blir livet så mycket finare.

Det är många saker som snurrar i skallen just nu. Framtidsplaner som behöver bearbetas och läggas upp, drömmar som inte får glömmas bort. För tillfället har jag dock inte så mycket ork över till att tänka på framtiden. Försöker vila när jag kan för att orka jobba. Och framför allt vill jag umgås så mycket jag kan med Martin, lilla C och mina vänner. Mina föräldrar orkar jag inte träffa just nu, är fortfarande besviken och arg på dem efter förra veckan. Att ständigt bli missuppfattad och behandlas med bristande respekt nöter på relationer. Behöver en paus från dem, framförallt mamma. 

Varför ska det vara så svårt för en del människor att se hur mycket en kämpar för att göra saker och ting bättre? Det kanske är orättvist att skriva om min mamma på den här bloggen, men jag behöver skriva av mig och undrar samtidigt om någon annan har samma problem. 

Det jobbigaste mellan mig och min mor är att det krävs oerhört mycket av mig för att vi ska kunna umgås och prata. Så länge jag låter henne prata på, håller mig till lättsamma ämnen eller ämnen som är inom hennes bekvämlighetszon, så går det bra. Men så fort jag försöker ifrågasätta henne eller något hon gör, då tar det stopp. Ingen kritik verkar någonsin kunna tas in eller bearbetas till en bättre förändring. När jag börjar berätta om mitt nya jobb frågar hon genast om de negativa aspekterna, hur det går om det och de händer, benar ut alla eventuella dåliga saker som kan ske. Om jag exempelvis säger att jag har ont i ryggen, ska hon genast berätta att hon också minsann har ont. Det är mycket sällan som hon frågar saker enbart om mitt liv utan att genast hoppa tillbaka till sitt eget. 

Droppen var endå när jag förtvivlad ringde hem efter att jag fick reda på att jag inte fått jobbet på EKHO. Jag sa att jag var orolig för hur vi skulle klara oss ekonomiskt innan jag hittade ett nytt jobb, en oro som var svår för mig att erkänna, då jag har svårt att prata med mina föräldrar om sådant. Hennes respons på min oro var att "du får väl gå till socialen". Det var som ett slag i magen. Särskilt som jag vet att de faktiskt inte har så dåligt ställt längre men har haft det och borde veta hur det är.

När jag sedan, för lite mer än en vecka sedan, frågade om jag kunde få låna lite pengar, bara en månad, eftersom jag får lön i mars, sa hon nej direkt. Sa att jag "schabblat till det förut och att hon och pappa hade bestämt sig för att inte låna till pengar till mig igen". Åter igen en spark i mellangärdet. Ska mina tidigare misslyckanden förfölja mig för alltid? Ska jag aldrig räcka till eller ses som ansvarig i hennes ögon? Jag har lånat pengar av mina syster vid ett tillfälle och hon fick tillbaka varenda öre. Max två gånger har mina föräldrar fått lägga ut pengar för mig då det varit kris. Den ena gången när jag var 20, den andra gången 22. Men tydligen är det tillräckligt för att de inte ska lita på mig, trots att jag visat så många gånger vad jag är kapabel till. Jag är så trött på att bli nedvärderad och att det alltid är jag som ska komma och be om förlåtelse. 

Är det någon annan som har samma problem i sin relation till föräldrar? Att de vägrar lyssna på kritik, löser konflikter genom att låtsas som att ingenting hänt och fokuserar mer på problemen som varit än det positiva en faktiskt har åstadkommit? Jag är så trött på att alltid vara den som ska försöka ordna upp saker och ting. Som tur är förstår M vad jag menar och han är den första förutom jag själv som har sett hur ojämn balansen är mellan mig och min mor. Jag vill kunna ha en dialog, är så vansinnigt trött på egocentriska monologer och grunda analyser, samtalsämnen som ska hållas på en "trevlig" nivå. 

Det här blev ett långt inlägg. Kanske läser någon det här som känner min mor. Du behöver inte ringa henne och säga det här, jag ska berätta varenda ord för henne ännu en gång nästa gång vi ses. Återstår bara att se om hon lyssnar den här gången. Jag älskar mina föräldrar men jag älskar inte hur de agerar.

Epokskifte

Min barnledighetsepok slutar på allvar nu. Egentligen var ju min föräldraledighet över i slutet av december men eftersom jag varit arbetslös/ledig den senaste månaden har jag vart hemma i alla fall.

På måndag börjar jag arbeta. Ska jobba som personlig assistent och på 75% till att börja med. Om allt går bra blir det en tillsvidare anställning. Det känns skönt att få lite ekonomisk trygghet ett tag fram över. Om jag trivs tänker jag stanna kvar, kanske ett eller två år. Det ska bli skönt att jobba ett tag och det känns hoppfullt med ett arbete som faktiskt betyder mycket för någon annan. 

Egentligen hade jag planerat att börja studera på masternivå till hösten men just nu känns det inte som en bra ide. För det första så är jag inte riktig säker på vad jag vill fokusera på för ämnen i min master. Och för det andra så vill jag inte ta mer studielån just nu, i alla fall om jag inte verkligen är säker på att det jag väljer att läsa kan leda mig till något jobb jag verkligen vill ha.

I kväll har jag en lugn hemmakväll för mig själv. Lilla C lyckades hålla sig vaken enda från ett i eftermiddags till halv åtta. Nu sover hen som en stock och jag ska försöka att bara ligga i soffan och slappna av. Eventuellt ska jag skriva lite på novellen jag håller på med, men bara om jag har lust. Vill ta vara på den lilla egna tid jag har. 

Martin är iväg på fest hos en gammal bekant från Sundsvall. Det känns bra att vara själv, det enda som saknas är egentligen glass eller helst en flaska vin. Tyvärr får jag skära ned på allt vad som andas "lyx" just nu. Kommer vara nästan helt pank enda fram tills första lönen i slutet av mars. Det känns dock okej. Vi får leva på Martins föräldrapenning i mars och sedan ska jag bjuda honom på överraskningar i april. Vad vet jag inte än, men ska fundera ut något fint, kanske lagom till 2-års dagen. 

Hoppas ni också har en fin lördagskväll. Kram!

Slipsar!

   

Foto: Sara Edholm.

I torsdags var jag och fikade i Haga med Sara och lilla V.  Där tog sara det här kortet. 

Dagen avslutades hemma hos Per med lite Star Trek. :)

Har min finslips på mig i bilden ovan. Den är köpt i en liten by vid namn Luss i Skottland. För några år sedan, när jag upptäckte hur mycket jag tycker om att klä mig stiligt, hade jags slips nästan dagligen. Jag har fortfarande en rätt fin liten slipssamling i min garderob hemma, det som saknas är dock snygga skjortor att ha slipsarna till. Några pullovers vore inte heller helt fel. Saknar min fantastiska grå pullover med blå ugglor från Numph som jag hade 2008-2009. Den tappades tyvärr bort i London. Det blev lite modeblogging här, men det behövs lite klädnörderi ibland. Om någon av er därute har tips på vart en köper snygga vita eller andra enfärgade skjortor som inte är för dyra, hör av er. Det ska vara herrmodell, men inte för pösiga. Gärna en lite rundad krage utan för långa snibbar.

Puss!

Konkretism

Du måste ha konkreta idéer för att komma någonstans
eller
någonstans
kan du nå
men inte bortom
vidare

Splittrade rader
uppplockade
ilanspolade
spillror

Det går att se igenom dina väggar
du har glömt
isolering
vinden blåser
rakt in

Du måste veta vad du ska göra för att komma dit
eller
dit
kan du nå
men vet du
var
dit
är

***




 

Att finna tid för sig själv

Lägenheten är stilla. Martin är i stan och hjälper min syster att flytta. Lilla C sover förmiddagsvila. Det är verkligen behövligt med egen tid. Jag är så ovan vid att bara få rå om mig själv att jag nästan glömt bort vad jag brukade göra. Det är så många "borde" "måste" och "ska" trots att jag verkligen försöker att inte ha det så. Att bli stressad över små saker leder inte till något gott och jag vill hitta tillbaka till flytet, när det ena leder till det andra på ett bra och positivt sätt. 

Nu verkar det i alla fall som den ekonomiska biten kommer att lösa sig inom kort. Om ett par veckor börjar jag arbeta som personlig assistent. Jag tror att det kommer bli bra, har en bra känsla i magen.

Kanske kommer jag rent utav få mer tid för mig själv nu när jag börjar jobba. Under spårvagnsresorna fram och tillbaka från jobbet kan jag skriva och läsa. Eller bara få tid att sitta i stillhet och tänka igenom saker och ting. Det är nog den typen av tid jag saknar mest. Tid för reflektion, att bara låta tankarna vandra. 

Jag älskar att sitta själv på spårvagnen och iaktta människor om kring mig. Tjuvlyssna på samtal, lägga märke till små detaljer eller fantisera ihop historier kring dem jag sitter mitt emot. Det är ofta under resor som jag får uppslag till noveller eller manus. Behöver stimulans och rörelse, liv omkring mig. Stadens yttre brus gör mig lugn, ljud och synintryck kapslar in mig i en rofylldhet samtidigt som de väcker mig, får mig att känna mig levande och delaktig, utan att jag ens behöver delta aktivt.

Den här våren ska jag skriva. Oavsett vad som händer så ska jag använda det och kanalisera det genom orden. Det måste bli ett slut på den där känslan av "jag kan inte". För om det är någonting som jag alltid har gjort, så är det att skriva. Precis som med alla saker blir en bättre ju mer en övar och det är precis det jag ska göra. Skriva, skriva, skriva. Utmana mig själv.

Utmaningar

Helgen har varit väldigt jobbig. Känslostormar, irritation, oro. Tack vare pepp från fina människor omkring mig och en hel del slit känns det dock bättre nu. 

Jag svalde min stolthet och mailade chefen för assistentföretaget där jag fick jobb innan jul. Jag tackade ju som sagt nej till det jobbet, trots att det verkade väldigt bra och intressant, för att jag så gärna ville ha jobbet på EKHO. Nu i dagarna såg jag att en ny annons för samma assistentjobb låg ute igen, så jag mailade chefen, presenterade mig och förklarade situationen. Hon svarade att föräldern till brukaren fortfarande ville ha mig som assistent om jag ville, men att det blir fråga om en veckas provanställning först och sedan utvärdering innan jag vet om jag blir anställd på riktigt. 

Det känns dock hoppfullt och fint att föräldern vågade ge mig en andra chans. Jag ska verkligen göra mitt bästa, se det som en lärorik utmaning. Det är roligt att arbeta med människor, det är mest inom äldrevården som det kan bli väldigt deprimerande. Men det beror mest på att det är så många människor som jobbar i vårdyrken som inte borde göra det. Jag har ju faktiskt bara sökt assistentjobb som jag faktiskt vill ha. Jag gillar att jobba med barn och det är fint att få vara med och vara delaktig i hur en annan människa utvecklas. Hoppas verkligen det går vägen med det här jobbet nu. 

Jag och Martin började se "Life of Pi". Väldigt vacker film med en väldigt märklig handling för att vara storfilm. Uppiggande okonventionell. Får se hur den artar sig, vi såg bara klart halva, sen behövde M gå och lägga sig. Det har vart rätt många nätter med dålig sömn för hans del det senaste. Martin är så söt när han ser filmer med djur i. Han blir barnsligt förtjust och lever sig in i handlingen på ett så fint och empatiskt sätt. Gulle!

Längtar efter att ta upp mitt Gitarrspelande igen. När jag får lite mer pengar sa jag köpa nya bra strängar till min gitarr och be Saras Martin att stränga om den åt mig. Sen ska jag jamma med Maia. Jag och lilla C var över hos Maia i går. Maia spelade gitarr för oss och bjöd på bästa kaffet. Precis vad jag behövde just då. Det är skönt med bra vänner i närheten. 

Besvikelse

Jag fick inte jobbet. Kan ju lika gärna säga vilket det var, nu när jag är ute ur leken. Försökte bli anställd som verksamhetsutvecklare hos EKHO, Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer. 14 stycken sökte och jag var en av fyra personer som blev kallade på intervju. Även om jag inte fick tjänsten så innebär det ju i alla fall att jag skrev en bra ansökan... Tyvärr var någon bättre eller mer meriterad än mig.

Blev väldigt ledsen över beskedet men kände samtidigt att jag  alla fall försökte. Nu söker jag alla assistentjobb jag kan hitta som verkar passa mig. Har sökt 4 stycken bara idag och ska kontakta diverse vikarieförmedlingar för förskolor och kök på måndag. Förhoppningsvis ordnar det sig. Det känns bara väldigt surt just nu eftersom jag hade satsat så mycket på det här.

Angående biografbesöket i går. Django Unchained var precis lika bra som jag hoppats på. Ska skriva en längre analys av filmen och lägga upp här snarast men har inte riktigt ork till det i kväll. I kväll är det snarare slöläsning av ungdomsböcker, dillchips och På spåret via svt play som gäller. 

 

Innan jag somnar...

ska jag bara skriva lite. Det är så sällan jag sitter helt själv nu för tiden. Visst kan jag skriva när Martin är i samma rum som jag också, men att skriva ensam är bäst. Orden är en privat sysselsättning, oavsett innehåll. Själva utförandet är så intimt, nästan heligt. Att få skriva. Ofta är det just att få göra det som är det viktiga, inte alltid resultatet. Men det jag skriver blir oftast som bäst när det kommer ur viljan att låta orden flöda fritt, skriva det som kommer till mig för stunden. 

C sover och jag hoppas att det blir lugnt i natt, utan uppvaknande var och varannan timme.Martin sover  gästrummet i natt, jag sov där i går. Det är skönt att det finns så att en av oss kan vara utvilad. 

Jag ser fram emot morgondagen! Vi ska gå på Tarantinos senaste film "Django unchained". Lite hederlig splatter explotation med tarantino humor uppblandat med drift på spagettivästern. Spike Lee, hyllad regissör till bla Inside man ( 2006) och Malcolm X (1992) Har vägrat se den eftersom han inte gillar hur Tarantino gör slavarnas historia till spagettivästern. Jag förstår att han vill visa respekt för sina förfäder men det känns märkligt att såga en film innan en har sett den. 

Det ska bli spännande att se Jamie Foxx och Christoph Waltz i huvudrollerna. Sen får vi se om den lever upp till mina förväntningar.

Nu ska jag läsa lite och sedan krypa ned i sängen. Har precis börjat läsa "Mörk Jord" av Belina Bauer.

God natt!

att osova sig genom nätternas timmar

De senaste två nätterna har C vaknat i princip varje timme, sparkat av sig täcket, gnällt, inte kommit till ro. Trots att jag sov i rummet bredvid i går natt och alltså bara varit vaken i natt, känns det som veckor. Egentligen är det inte vakenheten som tär mest. Det är att vänta. Att vänta på ett besked. Jag önskar att de kunde ringa och tala om för mig hur min framtid kommer att se ut. Naturligtvis är det inte så drastiskt att allt faller om jag inte får det här jobbet, på något sätt löser det sig endå, men allt skulle bli så mycket lättare.

Hinner inte skriva mer nu, ska försöka få C på lite gott humör. Kram på er alla fina.

och nu kan jag bara vänta

Jag har väldigt svårt för det här med att gå och vänta på något som inte går att påverka. Det ligger hela tiden en molande känsla av oro uppblandad med upprymd förväntan och gnager under ytan. När telefonen ringer någon gång nästa vecka kommer mitt hjärta antagligen att stanna en sekund. Det är ett samtal som kan innebära antingen stormande glädje eller stor besvikelse. Just nu försöker jag ställa in mig på båda alternativen. Jag letar fortfarande aktivt efter andra jobb för att ha en plan B. men helst av allt vill jag bara att min förstahandsplan ska gå i lås. 

Drömmer på nätterna om ett eget kontor, utsikt och noggrann organisering. Postitlappar, mindmaps och telefonlistor. Inspirerande möten, peppande samtal och en känsla av att förändra något till det bättre. Att få vara med där det händer.

Men som sagt. Nu har jag gjort allt jag kan. Jag skrev en bra arbetsansökan, kom på intervju och gjorde mitt yttersta för att organisationen skulle förstå att jag verkligen vill och kan göra det här. 

Magen surrar, händerna skakar. Nervositet i varje por, men en god nervositet, som om det en då inte är omöjligt att det jag vill ska kunna slå in.

Pusta ut

Drar ett djupt andetag, långsamt, inte allt för högt och sedan ut igen. Vill inte väcka C som äntligen sover sin mittpådagen-vila. C är hemskt söt och fin men det är likväl förbannat skönt när han sover.

Det är Londondimma ute. Visserligen bor vi på en kulle, men vissa dagar tycks värmegatan snarare ligga på någon bergstopp i Himalaya. Jag gillar dimma, det ger en sorts mytisk och mystisk stämning. Även igår, när vi var och promenerade i trädgårdsföreningen med Caroline, kom dimman krypande. Den lade sig kring svarta trädstammar och stilla vatten och bidrog till bästa Edgar Allan Poe gotiken.

Så stilla och skönt här hemma nu. I morse kändes det dock lite mer kaosartat, som det ofta gör på morgonen när en har bebis som går före det en kanske eg borde göra. Har dock lärt mig att tänka bort stök mer och mer och inse att det ju trots allt är rätt trivialt med lite kläd och diskhögar. Sen går det ju rätt fort att få bort dem.

Skickade ett sms till Jossan och undrade om hon ville rädda mig ut i dåligheter någon dag. Hon är tillbaka i Göteborg snart och då ska vi gå ut på någon lagom sunkig after work, äta gratis mat, dricka öl och prata om viktiga saker, dvs olika former av kultur och sex. Det ser jag fram emot. Jossan lovade, snäll som hon är, att jag skulle få ha alldeles rena kläder på mig och att hon inte skulle kräkas åt mitt håll även om hon skulle bli sugen. det är sådant en uppskattar när en går runt med en konstant dräggelfläck på alla en gång så klanderfria skjortor. 

Nytt år, nya drömmar.

2013. Snart två dagar har gått på det nya året. Hittills har det varit fint, har både fått tid till att träffa vänner och fått pusta ut efter julen genom att ta det lugnt hemma. Samtidigt går jag runt och är lite spänd inför framtiden. Just nu vet jag inte alls hur det här året kommer att bli, vad jag kommer jobba med, vart vi ska bo efter sommaren eller hur livet kommer vara i det stora hela. 

Jag väntar på besked från ett jobb jag sökt som jag verkligen vill ha. Nämner just nu inte vad det är för jobb här, är lite skrockfull och känner att jag vill vänta med att berätta om det innan jag vet om jag fått en intervju eller ej. Men en sak vet jag, det skulle passa mig perfekt och jag skulle verkligen lägga ned min själv i jobbet om jag fick möjlighet att arbeta där.

Maia kom över för en kvällsfika idag. Det var fint att träffa henne igen, så skönt med en vän som bor rakt över och som kan komma över spontant. vi satt i köket och drack kaffe och åt kakor samtidigt som lilla C lekte med sina klossar och sedan fick kvällsgröten. C tyckte att det var roligt med besök och somnade hur bra som helst utan krångel. Väldigt skönt, för det gjorde att jag och Maia kunde fortsätta prata en timme till. 

Är väldigt trött nu och borde eg gå och lägga mig. Men jag vill vänta till Martin kommer hem, krypa ned mellan lakanen med honom. Kanske lägger jag mig i soffan och ser på någon svt-play dokumentär tills dess. Jag och C skulle eg ha följt med Martin hem till per, men jag kände att jag ine orkade åka in till stan och just nu är jag glad över att jag valde att stanna hemma. Var alldeles för trött för att flänga runt med bebis och vagn bland folk 

God natt alla vackra vänner därute. Det här året kommer bli fint, det känner jag på mig.