Konkretism

Du måste ha konkreta idéer för att komma någonstans
eller
någonstans
kan du nå
men inte bortom
vidare

Splittrade rader
uppplockade
ilanspolade
spillror

Det går att se igenom dina väggar
du har glömt
isolering
vinden blåser
rakt in

Du måste veta vad du ska göra för att komma dit
eller
dit
kan du nå
men vet du
var
dit
är

***




 

Att finna tid för sig själv

Lägenheten är stilla. Martin är i stan och hjälper min syster att flytta. Lilla C sover förmiddagsvila. Det är verkligen behövligt med egen tid. Jag är så ovan vid att bara få rå om mig själv att jag nästan glömt bort vad jag brukade göra. Det är så många "borde" "måste" och "ska" trots att jag verkligen försöker att inte ha det så. Att bli stressad över små saker leder inte till något gott och jag vill hitta tillbaka till flytet, när det ena leder till det andra på ett bra och positivt sätt. 

Nu verkar det i alla fall som den ekonomiska biten kommer att lösa sig inom kort. Om ett par veckor börjar jag arbeta som personlig assistent. Jag tror att det kommer bli bra, har en bra känsla i magen.

Kanske kommer jag rent utav få mer tid för mig själv nu när jag börjar jobba. Under spårvagnsresorna fram och tillbaka från jobbet kan jag skriva och läsa. Eller bara få tid att sitta i stillhet och tänka igenom saker och ting. Det är nog den typen av tid jag saknar mest. Tid för reflektion, att bara låta tankarna vandra. 

Jag älskar att sitta själv på spårvagnen och iaktta människor om kring mig. Tjuvlyssna på samtal, lägga märke till små detaljer eller fantisera ihop historier kring dem jag sitter mitt emot. Det är ofta under resor som jag får uppslag till noveller eller manus. Behöver stimulans och rörelse, liv omkring mig. Stadens yttre brus gör mig lugn, ljud och synintryck kapslar in mig i en rofylldhet samtidigt som de väcker mig, får mig att känna mig levande och delaktig, utan att jag ens behöver delta aktivt.

Den här våren ska jag skriva. Oavsett vad som händer så ska jag använda det och kanalisera det genom orden. Det måste bli ett slut på den där känslan av "jag kan inte". För om det är någonting som jag alltid har gjort, så är det att skriva. Precis som med alla saker blir en bättre ju mer en övar och det är precis det jag ska göra. Skriva, skriva, skriva. Utmana mig själv.

Utmaningar

Helgen har varit väldigt jobbig. Känslostormar, irritation, oro. Tack vare pepp från fina människor omkring mig och en hel del slit känns det dock bättre nu. 

Jag svalde min stolthet och mailade chefen för assistentföretaget där jag fick jobb innan jul. Jag tackade ju som sagt nej till det jobbet, trots att det verkade väldigt bra och intressant, för att jag så gärna ville ha jobbet på EKHO. Nu i dagarna såg jag att en ny annons för samma assistentjobb låg ute igen, så jag mailade chefen, presenterade mig och förklarade situationen. Hon svarade att föräldern till brukaren fortfarande ville ha mig som assistent om jag ville, men att det blir fråga om en veckas provanställning först och sedan utvärdering innan jag vet om jag blir anställd på riktigt. 

Det känns dock hoppfullt och fint att föräldern vågade ge mig en andra chans. Jag ska verkligen göra mitt bästa, se det som en lärorik utmaning. Det är roligt att arbeta med människor, det är mest inom äldrevården som det kan bli väldigt deprimerande. Men det beror mest på att det är så många människor som jobbar i vårdyrken som inte borde göra det. Jag har ju faktiskt bara sökt assistentjobb som jag faktiskt vill ha. Jag gillar att jobba med barn och det är fint att få vara med och vara delaktig i hur en annan människa utvecklas. Hoppas verkligen det går vägen med det här jobbet nu. 

Jag och Martin började se "Life of Pi". Väldigt vacker film med en väldigt märklig handling för att vara storfilm. Uppiggande okonventionell. Får se hur den artar sig, vi såg bara klart halva, sen behövde M gå och lägga sig. Det har vart rätt många nätter med dålig sömn för hans del det senaste. Martin är så söt när han ser filmer med djur i. Han blir barnsligt förtjust och lever sig in i handlingen på ett så fint och empatiskt sätt. Gulle!

Längtar efter att ta upp mitt Gitarrspelande igen. När jag får lite mer pengar sa jag köpa nya bra strängar till min gitarr och be Saras Martin att stränga om den åt mig. Sen ska jag jamma med Maia. Jag och lilla C var över hos Maia i går. Maia spelade gitarr för oss och bjöd på bästa kaffet. Precis vad jag behövde just då. Det är skönt med bra vänner i närheten. 

Besvikelse

Jag fick inte jobbet. Kan ju lika gärna säga vilket det var, nu när jag är ute ur leken. Försökte bli anställd som verksamhetsutvecklare hos EKHO, Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer. 14 stycken sökte och jag var en av fyra personer som blev kallade på intervju. Även om jag inte fick tjänsten så innebär det ju i alla fall att jag skrev en bra ansökan... Tyvärr var någon bättre eller mer meriterad än mig.

Blev väldigt ledsen över beskedet men kände samtidigt att jag  alla fall försökte. Nu söker jag alla assistentjobb jag kan hitta som verkar passa mig. Har sökt 4 stycken bara idag och ska kontakta diverse vikarieförmedlingar för förskolor och kök på måndag. Förhoppningsvis ordnar det sig. Det känns bara väldigt surt just nu eftersom jag hade satsat så mycket på det här.

Angående biografbesöket i går. Django Unchained var precis lika bra som jag hoppats på. Ska skriva en längre analys av filmen och lägga upp här snarast men har inte riktigt ork till det i kväll. I kväll är det snarare slöläsning av ungdomsböcker, dillchips och På spåret via svt play som gäller. 

 

Innan jag somnar...

ska jag bara skriva lite. Det är så sällan jag sitter helt själv nu för tiden. Visst kan jag skriva när Martin är i samma rum som jag också, men att skriva ensam är bäst. Orden är en privat sysselsättning, oavsett innehåll. Själva utförandet är så intimt, nästan heligt. Att få skriva. Ofta är det just att få göra det som är det viktiga, inte alltid resultatet. Men det jag skriver blir oftast som bäst när det kommer ur viljan att låta orden flöda fritt, skriva det som kommer till mig för stunden. 

C sover och jag hoppas att det blir lugnt i natt, utan uppvaknande var och varannan timme.Martin sover  gästrummet i natt, jag sov där i går. Det är skönt att det finns så att en av oss kan vara utvilad. 

Jag ser fram emot morgondagen! Vi ska gå på Tarantinos senaste film "Django unchained". Lite hederlig splatter explotation med tarantino humor uppblandat med drift på spagettivästern. Spike Lee, hyllad regissör till bla Inside man ( 2006) och Malcolm X (1992) Har vägrat se den eftersom han inte gillar hur Tarantino gör slavarnas historia till spagettivästern. Jag förstår att han vill visa respekt för sina förfäder men det känns märkligt att såga en film innan en har sett den. 

Det ska bli spännande att se Jamie Foxx och Christoph Waltz i huvudrollerna. Sen får vi se om den lever upp till mina förväntningar.

Nu ska jag läsa lite och sedan krypa ned i sängen. Har precis börjat läsa "Mörk Jord" av Belina Bauer.

God natt!

att osova sig genom nätternas timmar

De senaste två nätterna har C vaknat i princip varje timme, sparkat av sig täcket, gnällt, inte kommit till ro. Trots att jag sov i rummet bredvid i går natt och alltså bara varit vaken i natt, känns det som veckor. Egentligen är det inte vakenheten som tär mest. Det är att vänta. Att vänta på ett besked. Jag önskar att de kunde ringa och tala om för mig hur min framtid kommer att se ut. Naturligtvis är det inte så drastiskt att allt faller om jag inte får det här jobbet, på något sätt löser det sig endå, men allt skulle bli så mycket lättare.

Hinner inte skriva mer nu, ska försöka få C på lite gott humör. Kram på er alla fina.

och nu kan jag bara vänta

Jag har väldigt svårt för det här med att gå och vänta på något som inte går att påverka. Det ligger hela tiden en molande känsla av oro uppblandad med upprymd förväntan och gnager under ytan. När telefonen ringer någon gång nästa vecka kommer mitt hjärta antagligen att stanna en sekund. Det är ett samtal som kan innebära antingen stormande glädje eller stor besvikelse. Just nu försöker jag ställa in mig på båda alternativen. Jag letar fortfarande aktivt efter andra jobb för att ha en plan B. men helst av allt vill jag bara att min förstahandsplan ska gå i lås. 

Drömmer på nätterna om ett eget kontor, utsikt och noggrann organisering. Postitlappar, mindmaps och telefonlistor. Inspirerande möten, peppande samtal och en känsla av att förändra något till det bättre. Att få vara med där det händer.

Men som sagt. Nu har jag gjort allt jag kan. Jag skrev en bra arbetsansökan, kom på intervju och gjorde mitt yttersta för att organisationen skulle förstå att jag verkligen vill och kan göra det här. 

Magen surrar, händerna skakar. Nervositet i varje por, men en god nervositet, som om det en då inte är omöjligt att det jag vill ska kunna slå in.

Pusta ut

Drar ett djupt andetag, långsamt, inte allt för högt och sedan ut igen. Vill inte väcka C som äntligen sover sin mittpådagen-vila. C är hemskt söt och fin men det är likväl förbannat skönt när han sover.

Det är Londondimma ute. Visserligen bor vi på en kulle, men vissa dagar tycks värmegatan snarare ligga på någon bergstopp i Himalaya. Jag gillar dimma, det ger en sorts mytisk och mystisk stämning. Även igår, när vi var och promenerade i trädgårdsföreningen med Caroline, kom dimman krypande. Den lade sig kring svarta trädstammar och stilla vatten och bidrog till bästa Edgar Allan Poe gotiken.

Så stilla och skönt här hemma nu. I morse kändes det dock lite mer kaosartat, som det ofta gör på morgonen när en har bebis som går före det en kanske eg borde göra. Har dock lärt mig att tänka bort stök mer och mer och inse att det ju trots allt är rätt trivialt med lite kläd och diskhögar. Sen går det ju rätt fort att få bort dem.

Skickade ett sms till Jossan och undrade om hon ville rädda mig ut i dåligheter någon dag. Hon är tillbaka i Göteborg snart och då ska vi gå ut på någon lagom sunkig after work, äta gratis mat, dricka öl och prata om viktiga saker, dvs olika former av kultur och sex. Det ser jag fram emot. Jossan lovade, snäll som hon är, att jag skulle få ha alldeles rena kläder på mig och att hon inte skulle kräkas åt mitt håll även om hon skulle bli sugen. det är sådant en uppskattar när en går runt med en konstant dräggelfläck på alla en gång så klanderfria skjortor. 

Nytt år, nya drömmar.

2013. Snart två dagar har gått på det nya året. Hittills har det varit fint, har både fått tid till att träffa vänner och fått pusta ut efter julen genom att ta det lugnt hemma. Samtidigt går jag runt och är lite spänd inför framtiden. Just nu vet jag inte alls hur det här året kommer att bli, vad jag kommer jobba med, vart vi ska bo efter sommaren eller hur livet kommer vara i det stora hela. 

Jag väntar på besked från ett jobb jag sökt som jag verkligen vill ha. Nämner just nu inte vad det är för jobb här, är lite skrockfull och känner att jag vill vänta med att berätta om det innan jag vet om jag fått en intervju eller ej. Men en sak vet jag, det skulle passa mig perfekt och jag skulle verkligen lägga ned min själv i jobbet om jag fick möjlighet att arbeta där.

Maia kom över för en kvällsfika idag. Det var fint att träffa henne igen, så skönt med en vän som bor rakt över och som kan komma över spontant. vi satt i köket och drack kaffe och åt kakor samtidigt som lilla C lekte med sina klossar och sedan fick kvällsgröten. C tyckte att det var roligt med besök och somnade hur bra som helst utan krångel. Väldigt skönt, för det gjorde att jag och Maia kunde fortsätta prata en timme till. 

Är väldigt trött nu och borde eg gå och lägga mig. Men jag vill vänta till Martin kommer hem, krypa ned mellan lakanen med honom. Kanske lägger jag mig i soffan och ser på någon svt-play dokumentär tills dess. Jag och C skulle eg ha följt med Martin hem till per, men jag kände att jag ine orkade åka in till stan och just nu är jag glad över att jag valde att stanna hemma. Var alldeles för trött för att flänga runt med bebis och vagn bland folk 

God natt alla vackra vänner därute. Det här året kommer bli fint, det känner jag på mig.