Det luktar rädsla, SR!

Hur fan kan en hindra ALLA som arbetar på Sveriges Radio från att ägna sig åt politisk aktivitet på sin fritid? Jag kan förstå poängen i att en nyhetsuppläsare inte ska ta ställning, men ingen har att göra med vad du gör på fritiden. Är SR rädda för att de av misstag har anställt någon sverigedemokrat som kommer vråla högerextremistiska budskap i radio, eller är de rädda för att att motsatsen ska ske? Att någon som äntligen tar debatten på ett sansat och intelligent sätt ska få nå ut? (läs Soran Ismail)

Låt människor engagera sig, debattera och samtala kring politik i SR, SVT och andra kanaler. Så länge det som sägs inte är hotfullt eller personligt kränkande borde alla åsikter kunna tas upp om det förs en vettig debatt kring dem. Tyvärr är ju SVT präglat av pajkastning och stor rädsla angående djupare analyser och låter hellre partiledarna gå i terapi än på allvar låta dem berätta om sin politik.

Låt Soran Ismail bjuda in några av de Sverigedemokrater som han brukar samtala med. Låt svenska folket höra hur de debatterar och lita på att människor är tillräckligt intelligenta för att lyssna och skapa sin egen bild.

Jag är emot SD's politik och tänkte förut att det bästa vore om de fick så lite plats i media som möjligt. Nu har jag tänkt om. Det bästa vi kan göra inför valet är att låta kompetenta och skarpa debattörer möta SD och visa hur dåligt underbyggda deras främlingsfientliga argument är.

Kampen fortsätter! Yttrandefrihet, feminism, antirasism och konstruktiv systemkritik!

Tack Soran för att du fortsätter kämpa och för att du vägrar ge efter i en tid då ideologisk övertygelse tycks ha lämnat de flesta av de stora partierna. Det enda sättet vi kan få en förändring på är genom att våga kritisera både oss själva och andra, aldrig sluta prata om de frågor som berör oss och att först och främst tänka på att det är verkliga människor som finns bakom statistiken.

Att  någon väljer att rösta på ett missnöjesparti som SD har antagligen många olika orsaker. Ironiskt nog finns där säkert ett utanförskap som spökar, samma typ av utanförskap som drabbar många nyinflyttade svenskar. Sd:s politiker har säkert mer gemensamt med dem de motarbetar än vad de egentligen tror.

Blue(s) is the coldest colour, go get them darling!

Lägenheten är tom och kall.

Det är alla hjärtans dag och de två personer jag älskar mest har precis gått iväg till jobbet och förskolan. Jag sitter i soffan och försöker säga "du ska nog se att det går över".

För att orka måste en samla kraft och det är precis det jag gör just nu. Igår fixade jag en massa småsaker som jag skulle ha tagit tag i men inte hunnit. Idag ska jag mest försöka vila, ordna upp lite här hemma och läsa igenom scenskoleproven.

Första gången jag sökte scenskolan 2005 kom jag vidare till andra delprovet och kunde inte fatta att det var sant. Min första monolog var minutiöst förberedd men då jag inte räknat med att fixa det hade jag inte övat in den andra lika mycket. Jag hade haft en väldigt tuff vår och hade med nöd och näppe klarat mig igenom bluesen. Trots det, eller kanske på grund av det, kunde jag visa vad jag går för och att jag faktiskt hör hemma på scenen.

I år tänker jag försöka igen. Jag kanske inte har de bästa förutsättningarna, men jag vill verkligen det här. Det är nästan sju år sedan jag sökte sist (mitt andra försök var inte lika lyckat som det första) och den här gången övar jag alla tre texterna lika mycket.

Om jag ska kunna gå vidare måste jag verkligen övertyga mig själv om att jag kan det här, att jag vill och framförallt att jag är värd att göra mitt allra bästa och sedan vara stolt över mig själv, oavsett hur det går.

Har aldrig sökt i Stockholm innan och vet att konkurrensen är hårdare här, men det känns nästan bara mer sporrande.

Torsdag den 20 mars smäller det. Håll tummarna för mig. Det kan jag behöva.

Bryta ned och bygga upp

Jag har varit i en bubbla den senaste veckan. Lagt den sista energi jag kunnat avvara på jobbet och sedan brutit ihop i princip varannan kväll när jag äntligen kunnat slappna av igen. Det har varit så länge för mig. Jag går in i något till 100% och sedan orkar jag ingenting efteråt. Ibland har jag lyckats hitta balansen, men lika ofta har jag fallit dit igen; velat för mycket och sedan klandrat mig själv för allt jag inte klarar av.

Det får räcka nu. 

Det har tagit lång tid för mig själv att inse hur mycket jag skuldbelägger mig själv. Hur lätt jag har för att bara se misstagen istället för att fokusera på de saker jag faktiskt klarar av och genomför på ett bra sätt. Anledningen till att jag beter mig som jag gör mot mig själv har nog flera olika orsaker. 

En av dessa är mobbing. Något som under hela min grundskoletid skapade en känsla av utanförskap och utsatthet vilket lett både till självhat och en vilja att ständigt vara lite bättre, att "visa dom". Den revanschlusta jag fått har gjort att jag vågat pröva nya saker men det har också gjort att jag väldigt sällan är nöjd. Det finns alltid något jag kunde ha gjort bättre. Bekräftelsespöket hugger mig i ryggen. 

I fredags var jag hos en psykiater på akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag har fått en remiss för utredning av ev Biopolär sjukdom, typ 2. Det känns både skönt och skitjobbigt. Jag vet inte hur det kommer gå än, men vårdprocessen är i rullning nu i alla fall.

Vill skriva det här för att mota bort skammen gällande psykisk sjukdom. Om någon får exempelvis cancer är alla där och stöttar. Ingen hyschar och ingen ifrågasätter. Så borde vi kunna reagera när någon får besked om en ev kronisk psykisk åkomma också. Det som sker i våra hjärtan och huvuden går att ta hand om och det går att bli bättre. Men då måste vi få en chans att läka.

musikalisk pedagogik

Jag har haft fullt upp senaste veckan. Om dagarna har jag arbetat som vikarierande musiklärare på nya stordammen skolan och på kvällarna har jag försökt vila ut och samtidigt hinna öva inför scenskoleprovet. Dessutom kandiderar jag till RFSU:s styrelse i Uppsala! Årsmötet är på söndag och det känns både roligt och nervöst.

En lär sig otroligt mycket av att vara lärarvikarie. Att ha musik med barn och unga från årskurs 3-9 är både det roligaste och svåraste vikariat jag haft hittills. Det finns ett stort intresse för musik bland eleverna och jag hoppas verkligen att de hittar en fast musiklärare där snart för det skulle betyda mycket.

Jag har lyckats ganska bra än så länge och hoppas att låtarna jag valt ut till kommande veckan ska kännas peppande.