Intergender är något jag definierat mig som de senaste 4-5 åren, men redan innan jag kunde sätta ord på det, var det precis så jag kände mig; som en människa mellan kön. Inte någon som känner behov av stanna i en definition eller byta till den så kallade motsatsen, eller som vill passa in i en särskild könsnorm med färdigskrivna genusattribut.
Just nu är jag dessutom gravid, i v 27. Att bära ett barn och att föda ett barn är väldigt starkt kopplat till att vara kvinna. Att vara gravid innebär att jag snart kommer bli mamma. Detta är inget jag gått och drömt om någon längre tid. Jag kunde inte se mig själv i en situation som är så starkt förknippad med en statisk och oföränderlig könsidentitet. Ändå tvekade jag inte inför att jag ville behålla det barn som jag och min partner nu väntar.
Ju längre graviditeten har gått, desto mer har min fysiska kropp anpassat sig samtidigt som mitt mentala jag också förbereder sig inför att bli förälder. Det jag har märkt är dock att jag fortfarande kan vara samma person som innan; en människa med transidentitet. Bara för att det växer ett barn i min livmoder, betyder inte det att jag måste växa in i en traditionell modersroll/kvinnoroll.
För mig är det viktigast att jag och min partner först och främst ska bli föräldrar. Det är jag som bär och föder barnet, men M har hela tiden funnits där och stöttat mig och kommer att fortsätta göra det. När vårt barn sedan är fött har vi ett gemensamt ansvar och vi är lika mycket föräldrar båda två. Vi kommer fortsätta vara två individer med både gemensamma och skilda intressen. Den stora skillnaden kommer att vara att vi nu har ansvar för en till liten människa. Och det viktigaste i det ansvaret är villkorslös kärlek och en rättvis, jämlik och trygg vardag.
Jag hade förut svårt att se mig själv som någon som någonsin skulle kunna vara gravid och fortfarande har jag ibland svårt att förstå förstå att jag är det, även om det nu känns högst verkligt och det är fantastiskt att känna lilla "pips" sparkar.
Enda sedan jag var tonåring och började sitta barnvakt har jag tyckt mycket om att umgås med och omges av barn; barn är ärliga, rättframma, ännu ej helt "förstörda" av sociala regler och normer och kan lära oss vuxna så många saker som vi tyvärr ofta tappar ju vuxnare vi tvingas bli. Problemet för mig har aldrig varit huruvida jag vill leva med barn eller ej. Det som var och förblir problematiskt är de statiska roller som vi delas in i under en graviditet och sedan som föräldrar. De strikta uppdelningarna i två kön är svåra nog att leva upp till för mig i vanliga fall och under graviditeten har förstått ännu mer hur komplext det är.
Men jag vet att det går att leva som föräldrar utan att nödvändigtvis fastna i en förinställd konstellation av heteronormativa kärnfamiljsvärderingar. Jag och M kommer att följa våra hjärtan och gör det som vi tror är bäst. M har alltid sett mig som en människa först och främst, och förstår hur jag förhåller mig till min transidentitet.
Ibland väljer vi att inte diskutera trans med våra familjer, eftersom det för dem blir allt för svårt att förstå och nästan provocerande konstigt. Våra vänner däremot, förstår nästan alltid och det är fantastiskt att vara omgiven av så många fina människor som är öppensinnade och accepterar mig för den jag är. Men precis som det kan ses som provocerande att definiera sig som trans för människor som lever heteronormativt, kan det ses som märkligt och nästan lite hotande att en som trans väljer att bli gravid. Det finns normer i alla grupper och även om jag oftast har blivit positivt bemött, har det funnits stunder då jag känt mig fel eller tyckt att det är jobbigt att behöva förklara att jag inte är en helt annan person nu bara för att jag är gravid.
Det blev ett långt inlägg, inte helt strukturerat och något lösryckt. Men jag hoppas att den väckte några tankar att spinna vidare på. Transidentitet vs graviditet är inget lätt ämne att skriva om, men det är en fråga som bör fortsätta diskuteras.
