Substanser att leva av

Världens finaste brev väntade på mig när jag kom hem för en stund sedan. Maskinskrivet på strävt, brunt papper och i kuvertet låg också blanka fotografier med vackra motiv, som bara kunde komma från en enda person; Meyou. Ett kort meddelande om varför hon åkte tidigare och sedan avslutningen; en Karin Boye dikt. Inte en av de kändaste, lite för ofta citerade styckena, utan en som kändes väl utvald, en av de vackra odödliga.

Vart ord av dig är likt ett frö.
Det borrar djupt sin rot.
Jag vaknar av en hemlig värk
och finner ingen bot.

Då tär mig som en bitter tröst
var rörelse du gjort.
Vart tonfall och vart ögonkast
blir nära, klart och stort.

Min dag är grå av mig och mitt,
som grumlar din gestalt.
Men spegelklar är nattens värld,
där du är allt, allt.

-Karin Boye

Det är sådana gester som gör livet så mycket vackrare, ger substanser att leva av.

slutet av sommaren och behov av förändring

Sommaren är snart slut. Jag har fem dagar kvar att jobba, om jag inte hoppar in extra, och den 1:e september börjar jag på universitetet igen. Snart ett år har jag varit tillbaka i Sverige och lika länge har jag bott i Tårtan. Verkligheten står lite stilla just nu. Jag har framtidspanik. Tankarna vill inte riktigt foga sig och mycket känns ganska förvirrat. Jag är i stort behov av en sorts livsplan. Åtminstone några pusselbitar att foga samman till början av en helhet. Kanske grubblar jag för mycket. Har en tendens att vilja ha en plan så mycket att den inte ens existerar. Det är fortfarande tid kvar. Än är det inte för sent. Men det känns som att jag måste bestämma mig snart. Beslut beslut beslut. Ambivalens, ambivalens, ambivalens. Ett vackert ord med en tvivelaktig innebörd.

Jag vill inte att mina föräldrar ska se mig som en misslyckad, hopplös varelse oförmögen att göra något av livet. Men framför allt så vill jag inte se mig själv på det sättet. Vill gripa tag i drömmarna igen, hitta dem, de som nu känns långt borta.