Björnfetish

Jag måste erkänna en sak. jag har en STOR fetish för björnar. Och nu menar jag naturligtvis inte djuren utan de runda, håriga, SKÄGGIGA bög/bi/queermännen. Har som tur är lyckats bli tillsammans med en mycket vacker sådan, men det tog lång tid innan jag insåg att jag faktiskt är extremt attraherad av just björnbögar. Det är så typiskt egentligen. När det gäller kvinnor tänder jag oftast inte på något särskilt utseende, även om tombois alltid får mitt hjärta att bulta lite extra. Men när det gäller män har jag på något sätt oftast dragits till män med lite former och skägg. Kroppsbehåringen är inte det inom björnkategorin som är viktigast för mig, det jag attraheras av är just skägget och kroppsformen, särskilt brösten och magen. Och jag är en riktig sucker för skäggiga män som hånglar. Här kommer några fina bilder. :) God fortsättning!

Julinlägg

Idag var vi, Caspian, Martin och jag, med Martins familj på "dagen före julfika" hemma hos Norins. Margareta och Jan Norin är ett mysigt par som Martin var granne med då han växte upp i Kungsnäs. Dom drev getfarm, bakar eget tunnbröd i bakstuga och bor i ett helt fantastiskt hus från sent 1800 tal, möblerat med gammaldags möbler och tidstypiska tapeter. Det där huset har en så fin, hemtrevlig stämning. Delvis beror det på den mysiga inredningen, att det hänger knäckebröd i taket och att det är trasmattor, kökssoffor och stora breda brädor i golv och tak överallt. Men framför allt så är Margareta och Jan helt underbara människor som får alla som kommer över deras tröskel att känna sig som hemma.

Julfikat hos dem har pågått vid samma tid i nästan 30 år nu. Det inleds med att alla som vill följer med ut i skogen och hugger varsin julgran till sina familjer. Sedan samlas alla i den stora vackra matsalen och dricker kaffe, äter kakor och pratar. Martins syster med familj var också där och Norins barn med familjer. 

Snön ligger som ett tjockt bolster över mark och trä. Det snöade ännu mer idag och jag är så glad över att få uppleva en riktigt vintrig jul med meterhög snö. Caspian verkar också gilla det, han försökte fånga snöflingor med tungan på väg till bilen. 

God jul på er alla vackra människor! Gör det ni själva tycker är roligt när ni är lediga och ta hand om varandra.

Generaliseringspolitikens idioti

Jag blir arg och sorgsen varje gång ännu en sverigedemokrat säger ännu en hatisk och rasistisk åsikt i ännu en intervju gjord av ännu en journalist som säkert vill väl. Det är obehagligt att SD som är byggd på smånassar och kostymfascister lärt sig vilka ord de bör använda för att verka städade. Det är samtidigt direkt löjeväckande när man i partiet argumenterar för en sorts gemensamhetspolitik där den svenska identiteten skulle vara det som skapar lugn och ett tryggt samhälle där all lever i Astrid Lindgrens anda. Lyssna på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5378508

där det görs en intervju med Mattias Karlsson, huvudförfattare till Sverigedemokraternas principprogram. Jag tänker skriva en längre text om varför hans argument inte håller senare under veckan, kopplat till en liknande diskussion kring kulturskillnad/kulturlikhet som blossade upp just efter mordet på Fadime. Tills dess, läs gärna Matilda Carlströms blogginlägg kring denna intervju och om hur SD använder sig av enskilda exempel för att smutskasta och generalisera kring vad som enligt dem är osvensk kultur. Carlström skriver: 

"Samma sverigedemokrat menade också att en pappa som hedersmördar sin dotter "knappast kan räknas som lika svensk som Astrid Lindgren". Att ta sådana enskilda exempel för att göra skillnad på vi och dom är när allt kommer omkring inget annat än ren nazistisk propaganda. Vad säger han om Anders Eklund? Lasermannen? Random kvinnomisshandlande "etnisk svensk" snubbe? Får dom ingå i hans idylliska fantasivärld där alla som kommer från samma geografiska område bär på vissa speciella egenskaper som förenar dom och där allt utifrån hotar denna utopiska gemenskap?"

 

Leksakshylla!

Idag har vi haft någon sorts "nänujävlarstädarvi" dag. Är helt slut, men det var det värt eftersom det var drivor av damm, trassel och högar överallt. Det är skönt att fixa i ordning så att det är fint tills en kommer tillbaka från julresan till Sundsvall också.

Lilla C fick en tidig julklapp idag i form av en leksakshylla. Vi har knappt köpt en enda leksak till C, jag har bara fixat hit mina gamla barnböcker och så köpte vi flodhästen Bengt på myrornas. I övrigt har C fått både gosedjur och diverse olika leksaker från släktingar och vänner. Martins vän Micke skickade ned ett postpaket med b la klassiska träleksaker och av min vän Caroline har C fått bla pekböcker och gosedjur. Dessutom har diverse far/morföräldrar, fastrar och mostrar bidragit.

Leksakerna har hittills legat i en skokartong och en väska samt utspridda på golvet, men idag tog jag trälådan som vi hade filtar i innan och gjorde om till leksakshylla. Tror att det är en gammal back för dricka eller livsmedel, men vet inte vart den kommer  från. Jag hittade den i mitt förra kollektivs källare när vi röjde där strax innan jag flyttade hit.

Vet att jag mest skrivit om rätt triviala myssaker det senaste. Min ambition är att jag ska skriva mer socialantropologiska och queerpolitiska inlägg nu under våren. Just nu har det dock vart skönt att visa upp lite fina delar av vardagen och skänka lite pepp och inspiration. Bara för den sakens skull innebär det inte att jag fortfarande svär över alliansens idioti och SD's totalt hjärnbefriade, fascistoida beteende.Men just idag nöjer jag mig med att posta två bilder på leksakshyllan.

Sopsäckspulka och kolatillverkning

Igår var en väldigt mysig dag. Jag och Maia hände på eftermiddagen och tog vara på den sista solen innan skymningen kom, genom att åka pulka. Eftersom ingen av oss hade någon pulka, tillverkade jag en av ett liggunderlag, dubbla lagr svarta sopsäckar och lite packtejp. Fungerar hur bra som helst, även om gaffatejp nog är att föredra för att den ska hålla längre. Vi åkte båda två på den som en kälke nedför en jättebra backe nedanför vårt bostadsområde, ut mot skogen. Det gick skitsnabbt och vi skrek som två småungar och hade det hemskt kul! Rekommenderar er verkligen att göra detsamma, det går även att göra en minipulka/stjärtlapp med ett sittunderlag och platspåsar.

Sedan, under kvällen, gjorde jag och Martin chokladkola medan lilla C med visst intresse såg på. I alla fall till en början, sedan tyckte C att det var för mycket pyssel med att slå in kola i gladpack och för lite uppmärksamhet. En hel glasburk med stora, väldigt söta kolor blev de i  alla fall. Känns fint att ha lite julgodis hemma. I kväll ska jag eventuellt baka lussebullar eller en saffranskrans om jag orkar. Det är roligt att baka så länge en lyckas följa receptet ordentligt, men ska skärpa mig på dne punkten. :)

Paketinslagning

Idag slog jag in mitt första paket för den här julen.

Jag gillar att använda tidningspapper, vanliga nyhetssidor blir ofta snyggt, men bäst är blankt papper från exempelvis modemagasin. Istället för att flukta över saker jag inte har råd med, använder jag bilderna av sakerna för att skapa snyggt inslagna presenter.

Paketet nedan inslaget i två sidor från ett modereportage med restema, delvis massvis av snygga koffertar och inredning i gammaldags, murrig stil.

Pysselkväll

Jag och C åkte till Tårtan på pysselkväll idag. Det var hemskt fint. Mycket folk, men lugn stämning, C var glad och blev bortskämd med uppmärksamhet och jag fick hänga med en massa människor jag tycker mycket om samtidigt som jag åt lussekatter. Helt enkelt en väldigt bra kväll! Dessutom har det snöat idag igen och marken är täckt av ett vackert, tjockt täcke. Älskar när det verkligen när det är vinter på riktigt. 

Strax ska jag gå och lägga mig. Det är mysigt att krypa ned i sängen efter att ha varit ute i kylan. Lyssna till vinden som blåser över snöpudrade hus och tänka på att livet trots allt är väldigt fint. 

Bortom tid

Efteråt är allting tomhet
bortom tid

du sover
ser ut som du brukar
är dig själv igen

Jag har förlorat något


Efteråt är upprepningar av tid
ultrarapida händelseförlopp
hur ett så litet misstag
kunde
om jag bara hade
om jag bara hade
om jag bara hade
tänkt ännu en sekund
hur ett så litet misstag
kunde ha
nej jag vill inte
ens
tänka tanken


Jag har förlorat något

Men du är kvar
kvar hos mig
hos oss
oskadd
nästintill

jag
har förlorat
något

från och med nu vet jag

jag har förlorat
känslan av att ingenting farligt kan hända dig

och rädslan
är ofattbar

Alla historieskrivningar är subjektiva. (Eller när blev fittslickning ett kvitto för identifiering?)

Tankar angående historikern Sara Edenheim's text i DN kring Jonas Gardells "torka aldrig tårar projekt". http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/gardell-grater-bara-for-mannen
och Gardells svar i DN http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-gardell-dags-for-fler-att-trada-fram-och-beratta-sina-historier
samt det Gardell valde att säga kring queerrörelsen och flator i tidningen faktum: http://www.faktum.nu/2012/09/jonas-gardell/

Det går egentligen inte att sammanfatta mina tankar kring denna debatt kort, men jag ska försöka. Jag tror att ett av de stora problemen är att många anser att om en historia ska berättas måste den täcka in allt. Sara Edenheim har många goda poänger när hon säger att fler historier bör berättas och att svarta kvinnors berättelser ofta glöms bort. Men vi måste också komma i håg att Jonas Gardell aldrig har tagit patent på att berätta den enda rätta sanningen i aidsfrågan. Han har hela tiden poängterat att han vill berätta en av historierna och att han är inspirerad av sitt liv och sina vänners upplevelser i sthlm.

Att Gardell sedan valt att tala illa om hbtq-kampen, genusteoretikers "kidnappning" av ordet queer och om lesbiska aktivisters brist på erfarenhet av fittslickning, är väldigt beklagligt. Dock är det viktigt att ibland kunna skilja författaren från sitt verk. Bara för att Jonas gardell uttrycker sig plumpt och misogynt om lesbiska, betyder inte det att hans aids-triologi inte är viktig för bögar som var med på 80 talet.

Sara Edenheim säger att historien "kan användas till mycket, men inget sätt kan vara neutralt eller befriat från värderingar". Där har hon verkligen rätt. All historieskrivning är präglad av sin samtid, sin berättare och de normer som råder, den hegemoni som står högst. Jonas Gardell har hela tiden utgått från sitt perspektiv och står för detta.

Gardell har dock en viktig poäng när han säger att det inte var lesbiska som dog och att de därför inte får så stor plats i berättelsen. Men det är tragiskt att Jonas Gardell i intervjun med tidningen Faktum tar sig rätten att bestämma hur mycket fitta någon ska ha slickat för att få kalla sig flata. Han poängterar: "Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det." Där har Gardell och många män i hans generation missuppfattat queer. Queer handlar ju ofta om att just vilja leva bortom strikta hbt definitioner. Queerteori är viktigt men det var i praktiken allt startade, queer som ett sätt att utmana normer och färdigpaketerade gruppindelningar. Gardell kallar sig bög, är inte det att identifiera sig med EN grupp? Queer suddar bort gränser och gör att identiteter kan flyta. 

Det bästa vore om vi kan berätta flera olika storters historier parallelt. Ingen klarar av att berätta allt. Dessutom vore det skönt om det inte krävdes en viss mängd sex för att få definiera sig som lesbisk/bög etc. Identitet och hur ofta du knullar har eg väldigt lite med varandra att göra. Det finns exempelvis asexuella personer som samtidigt har en identitet som lesbisk/bög/bi/queer etc.

Men oavsett vad Jonas gardell sagt eller tycker så tror jag att det är viktigt att kunna se på den här artikeln med kritiska ögon. Sara Edenheim är historiker och som sådan borde hon veta att alla skildringar av historien är subjektiv. Jag håller med om att vi ofta glömmer dem som drabbas av aids idag, men ska vi för den sakens skull inte prata om alla dem som dog på 80-90 talet? Jonas Gardells berättelse är viktig, men endast en av många berättelser vilket han poängterar.

Det är väldigt sexualrasistiskt att säga att alla skildringar av något som drabbar homosexuella ska inkludera alla homosexuella. Sedan skulle jag gärna se att någon skrev en bok utifrån prostituerade kvinnors synvinkel. Ju fler olika artiklar kring hiv/aids som skrivs, desto bättre.

Att säga att vi talar om det som hänt för att glömma det som händer idag, är som att påstå att vi borde sluta tala om alla krig som någonsin varit för att vi då riskerar att glömma de krig som pågår idag. Låt oss tala om både nutid och dåtid. Låt oss lära oss av det som hände så att vi inte gör samma misstag idag. Och slutligen. vad än Sara Edenheim tycker, så är det ett hån mot alla dem som dog att hålla en såpass oempatisk ton texten igenom. jag förväntar mig mer av henne.

Det tröstlösa sökandets sinnesstämning

Vacker rubrik till den uttröttande sysselsättning som kallas arbetssökande. Lade ned massor av tid och energi på att skriva det perfekta brevet till en ansökan som butikssäljare på topshop. När jag så går dit med min ansökan, en vecka innan sista ansökningsdagen, uppklädd och stylad och leende, är tjänsten redan tillsatt. Ibland känns det så oerhört meningslöst att lägga ned sin själ i saker och ting när det inte ger resultat. Har sökt massvis av jobb nu och hittills inte fått ett enda positivt besked. Ska försöka ringa runt till några av de ställen jag ansökt till och höra hur det går med "antagningsprocessen".

Känner mig gnällig idag och har ett behov av att skriva av mig. Ibland känns det lättare bara en får vädra alla de saker som känns motiga. (Nu har C äntligen somnat och jag kan skriva fritt ett tag.) 

1. Min dator har gått sönder. Vet inte om det är själva hårdvaran, eller om det bara är skärmen. Likväl är det jävligt surt då jag bara haft den i 1,5 år och inte har överdrivet mycket pengar till att laga den. 

2. Queen-kör projektet till world aids day på röhska gick åt helvete eftersom folk ställde in i sista minuten, alternativt missuppfattade tider, alternativt var för bakfulla för att repa. etc etc etc. Ja, jag är sur, för jag hade verkligen sett fram emot det här.

3. Jag blev inte "utvald" till modevisningen på världskulturmuseet i april. 

4. Mitt skrivande går skitdåligt eftersom min hjärna tycks vara konstruerad av tusentals små små lerklumpar nuförtiden. Lera som det inte går att bygga särskilt mycket av. (Jag vet. Det är en skitdålig liknelse. kan inte ens skriva liknelser) Så fort en bra idé tycks anlända, försvinner den lika snabbt igen eftersom jag blir avbruten av C, alternativt att jag väntar på att få låna Ms dator eller så är jag för trött för att lyckas få ned tankarna på papper med en vanlig penna innan de försvunnit igen. 

5. Vi är inte ens i närheten av ett första hands kontrakt

Ja. Jag har i-landsproblem. Nej, det är inte synd om mig. men jag skiter i det. Jag önskar bara att livet kunde flyta på lite. Det är absolut ingens fel. Visst, är trött pga att jag har en småunge, men bristen på jobbsvar, sinnesstämning och folk som sviker projekt  och uteblivna bostadserbjudanden går liksom inte att skylla på sömnbrist pga bebis. 

Det finns i alla fall ett till jobb som jag verkligen verkligen vill ha och som jag ska söka. Men vågar inte skriva vilket det är här. För skrockfull och inbillar mig att den chansen kommer att försvinna så fort jag klär drömmen med nedskrivna ord.

Organisk krishnaelectro och djurisk konstindie

Prince Rama och Animal Collective på Pustervik!

I går var jag och M på nya Pustervik och såg två riktigt bra band. Animal Collective var huvudakten, men för mig var det framför allt den sanskritljudande, och galenpannedansande trion Prince Rama som imponerade. Taraka Larsons röst pendlade mellan melodiskt hyponotiserande och vilt skrikande. Hela showen inleddes med att Taraka, insvept i ett långt tylltyg, utförde en skum konstperformancedans inne bland publiken, innan en scenarbetare hjälpte henne upp på scen igen.  Hennes syster Nimai kan vara den bästa och coolaste trummis jag någonsin sett. Iklädd en sorts spetsgympingdräkt och självlysande färglad väst, lät hon trumpinnarna ljuda snabbt och rythmiskt samtidigt som hon svängde med det långa blonda håret i en sorts organisk, vild dans. Det har nog aldrig sett roligare ut att stå på en scen! Mellan de två systrarna poserade en glittersminkad basist som påminde om en ung grungekille ( vet inte hens namn tyvärr).

Spelningen slutade i ett crecendo av koreograferad dans där systrarna verkligen gav allt både uttrycks och sångmässigt. Jag är kär!

Animal Collective bjöd på en färgsprakande show med en imponerande scenografi och ett fantastiskt ljus/bildspel. Första halvan av spelningen innehöll idel hits från nya skivan som Moonjock och Today's supernatural. Indikidsen dansade för fullt och det var tjockt med folk framför scenen. Det kändes dock rätt introvert och bandmedlemmarna bjöd inte så mycket på sig som jag hade önskat. I mitten av spelningen började de freaka loss ordentligt med en lång ljudkonst låt. Kort därefter lämnar blååriga sångaren Avey Tare sitt scenhörn och börjar dansa en galen dans ackompanjerat av punkiga skrik. En av höjdpunkterna var annars när bandet mot slutet av spelningen körde underbara my Girls. Panda Bears röst är som en smekning i noiceindiebruset.

 Prince Rama

Animal Collective

Jag går ifrån spelningen med Prince Ramas musik och uppträdande kvar i hjärtat. Animal Collective imponerade, men nådde inte enda in.

Vad räknas egentligen som en klassresa uppåt?

Vi lever i ett samhälle där klassklyftorna och skillnaden mellan välstånd och fattigdom blir allt större. Status, makt och pengar grupperar människor och fungerar som tydliga gränsdragare när det gäller att bestämma vilka som tillhör och vilka som är utanför.

Jag funderar kring klassbegreppen ganska ofta. Vilken klass tillhör egentligen jag nuförtiden? Vart kommer jag i från? Och vart är jag på väg?

Att tala om klass är svårt. Det finns mängder av gråzoner och vad som exempelvis ses som överklass i en krets, är "bara" övre medelklass i en annan. Klass är lika subjektivt som vilken annan definition som helst, men samtidigt inte. Klasskillnader och de konsekvenser som dessa får är högst verkliga och skapar ett samhälle där fattigdom och utanförskap i värsta fall leder till en spiral av våld, misär och uppgivenhet. I bästa fall leder utanförskapet till ilska och uppror och en vilja att förändra. 

Mina föräldrar har jobbat hårt inom olika service och omsorgsarbeten i hela sitt liv. Mamma började som tonåring arbeta extra i en chark för att sedan utbilda sig till vårdbiträde och undersköterska. Hon gick två år på den så kallade ”husmorslinjen” på gymnasiet, en linje som skulle kunna jämföras med en blandning av barn och fritid, livsmedelsprogrammet och vårdlinjen. Min pappa gick även han tvåårigt gymnasium, på en sorts samhällsliknande linje och trots att han egentligen drömde om att bli arkeolog eller sportjournalist, valde även han att läsa på vårdskolan där han träffade min mamma. 

De har haft skiftande jobb genom åren, men mestadels arbetat inom äldrevården och på sjukhus. Att vara undersköterska innebär att arbeta både tidiga morgnar, helger och kvällar och det är tungt såväl psykiskt som fysiskt. Trots 30 års erfarenhet av yrket är deras löner oerhört låga jämfört med många andra yrken som sliter betydligt mindre på kropp och själ. Min föräldrar trivs med sina yrkesval och är bra på att arbeta med människor. Men de får inte mycket för det.

Jag gick treårig estetiskt program på gymnasiet och var den första i min familj som tog en universitetsexamen. Vad säger då det som min eventuella klasstillhörighet och huruvida jag gjort en resa ”uppåt”? Jag har en arbetarklassbakgrund och har själv i perioder arbetat inom klassiska arbetaryrken som vård, barnomsorg och storkök. Samtidigt har jag valt att studera och ta examen i ett akademiskt ämne med en o(be)tydlig arbetsmarknad; socialantropologi. Ett ämne som visserligen har en bred ämneskunskap kring många samhällsområden men som ofta ses på med skepsis som en lite ”flummig” universitetsbunden sak att studera. 

Bourdieu talar om olika typer av kapital som vi använder oss av i samhället. Två av dessa kallar han ekonomiskt och kulturellt kapital. En skulle kunna säga att mitt kulturella kapital är ganska högt. Jag rör mig i kretsar där många sysslar med eller vet mycket om olika kulturella företeelser (här menar jag teater, konst etc, inte ett samhälles kultur) och uttryck. I denna värld känner jag mig hemma eftersom det oftast är ens kunskap som värdesätts och ger status, inte ens inkomst. 

Mitt ekonomiska kapital är å andra sidan relativt lågt. När mina föräldrar var i samma ålder som mig, 26 år, ägde de ett hus, en bil och hade båda två heltidsjobb. Visserligen hade de säkerligen höga amorteringar och låg inkomst i förhållande till arbetstid men de ägde en då både en fastighet och en bil, samt hade körkort. 

Jag bor i en andrahandslägenhet med min sambo och vår snart 5 månader gamla bebis. Jag lever på en föräldrapenning som är lägre än det CSN jag lånade som student varje månad. Min sambo avslutade nyligen en projektanställning och går nu på A-kassa för att inte sänka sin föräldrapenning med ströjobb, då han ska vara föräldraledig från januari. Ingen av oss har körkort, äger någon fastighet eller bil. 

Sammanfattningsvis skulle en kunna säga att jag hittills gjort en klassresa nedåt, rent ekonomiskt. Min utbildning kan (och kommer förhoppningsvis) att om några år ge mig ett hyfsat betalt jobb och en möjlighet till bättre boendesituation. Men just nu är det kapital jag besitter i allra högsta grad kulturellt och socialt.  

Jag drömmer fortfarande om att få vara med och förändra världen. För mig blev studierna ett sorts uppror mot dem som inte trodde att jag kunde bli något. Enligt marknaden är jag fortfarande inte värd särskilt mycket. Men för mig är mitt kulturella kapital värt något större än pengar: jag har hittat hem. Mitt utanförskap har långsamt raderats. 

tystnad och skeenden

Rummet är tyst. Musik, mina fingrar mot tangenterna, stearinljusens knastrande. Men det är en då tyst. Rummet andas tystnad.

Lilla C har äntligen somnat, vilar med spretande armar över kudden. M är på bio. Jag stannade hemma med dokumentärfilm, kaffe och tända ljus för att mota bort den apokalyptiskt grå himlen. Kroppen är trött och lite avslagen, så som den blir när en för första gången på mycket länge varit på en stor fest och dansat. Det var underbart att vara på fest i Tårtan men gud så trött jag blev. När klockan närmade sig ett var jag redan på väg hem. Dock väldigt nöjd med det som varit och kände mig inte det minsta tråkig.

Jag fick svar från en av de personalansvariga vid sjöfartsmuseet. Hon hade läst min spontanansökan och analysen av utställningen Stad längs vattnet. Hennes svar var positivt och hon verkade tycka att det jag skrev är intressant, men just nu finns det inga lediga tjänster. Min ansökan skulle sparas i alla fall. Kanske kan det dyka upp något senare. 

Annars kretsar mycket i min vardag kring att söka jobb nu. Har skickat in ganska många ansökningar nu och hoppas på svar. I övrigt går vardagarna sakta framåt i ett sorts lugnt och upprepande varande. Övar med kören varje eller varannan vecka, går och simmar, tar långa promenader med C och M. I onsdags so vi över hos Per alla tre.

Föräldraledighet är som en långsam ritual, fylld av olika övergångsfaser och skeenden som tillsammans lägger ett vacker pussel: skapandet av ett nytt liv, början på en helt ny sorts historia. Så mycket som sker för första gången; att vilja fånga varje ögonblick, att inse att vad som än händer så har jag det här. Att vad som än händer så har jag upplevt den här märkligt fantastiska och skrämmande känslan.

Höst. Svarte mossen. Biksopsgården

Om att skriva

En trend som märks över allt nu är olika typer av nischade magasin och tidningar som vänder sig till en särskild målgrupp. En av dessa är tidningen Skriva. En tidning för "den skrivande människan". Den innehåller reportage med olika författare, skrivtips och artiklar om det mesta en kan tänkas vilja veta om och kring skrivandet. Den är säkert väldigt bra på många sätt, vågar inte uttala mig tvärsäkert eftersom jag inte läst den så ingående, men är en då ganska skeptisk.

Visst, det går i viss mån att lära sig skriva. Jag har själv gått på Ölands skrivarskola och lärde mig många nyttiga och lärorika saker där. Men det var främst i mötena med andra skrivande människor som jag utvecklades. Deras kritik och reaktioner på de texter jag skrev var det jag lärde mig mest av. Sedan var de övningar vi gjorde i klassen bra, men de tjänade främst som inspiration.

Det jag vänder mig emot är böcker och tidningar som säger sig kunna lära ut hur en gör för att skriva, som om det fanns en färdig mall för hur du ska göra för att bli en bra författare. Jag tycker att det viktigaste som finns är att en har något att berätta, något som en vill berätta för berättandets skull, inte för att "jag vill sälja in mig på den lukrativa marknaden som storsäljande deckarförfattare".

Jag håller fast vid att bra författare är de som skriver för att de helst enkelt inte kan sluta skriva, för att de älskar språk och berättande. Om du har skrivkramp kanske tidningen skriva kan lätta upp och inspirera. men ett livsstilsmagasin gör dig inte till författare. Det är ett betydligt hårdare arbete än så och förhoppningsvis mer lustfyllt och viktigt.

Sentimentala framtidsfunderingar

Lyssnar på Barbara Streisand och funderar över, inspirerad av senaste Glee avsnittet, vad jag egentligen ska göra med mitt liv. Flytta till Berlin med Martin och C om ett par år? Försöka få ett socialantropologiskt inriktat jobb? Våga söka scenskolan igen? Skriva manus för teater och film? Äntligen färdigställa min novellsamling?  Eller skaffa mig realistiska och lite tråkiga  drömmar som går att uppfylla?

Vissa dagar undrar jag om det är så farligt om jag inte riktigt når dit jag drömmer. Det är ju ok att ha ett "vanligt" jobb. Kanske som köksansvarig på ett café, ett bra café med trevliga människor, god mat och mysig stämning. Ibland tänker jag att det ju kan räcka så, bara jag har fina vänner runt mig och får vara med dem jag älskar mest. Det är ju inte så bara. 

Men ofta, ofta tänker jag "Du är ämnat för mer än det här, det var inte det här du ville när du var 18-19" . Jag menar inte att jag är missnöjd med att vara tillsammans med en fantastisk person och ha en underbar liten bebis. det jag menar är att jag vill att mitt liv ska innehålla mer än bara en familj, en trygghet. Jag behöver utmaningar, yrkesmässiga utmaningar.

Jag längtar så oerhört mycket efter den dag då jag går till ett jobb som jag verkligen vill ha, som jag jobbar på för att det är utvecklande, roligt och spännande, inte bara för att det betalar hyran. 

Moderskapet behöver en utekväll

I går kväll var jag äntligen med Sara på Kelly's och drack öl. Har längtat efter att få hänga med henne utan barn omkring, bara få prata och umgås utan att någon avbryter. Visserligen blev vi inte helt själva igår, Jossan dök upp och hennes kompis Maya, men det gjorde bara kvällen ännu finare. Gapskratt, långa anekdoter, bra diskussioner om vettiga ämnen och flera goda öl gjorde att jag verkligen slappnade av och kunde njuta av att vara ute. Sara är en så himla fin människa! Älskar att umgås med människor som både kan föra allvarliga samtal och fnissa åt fåniga historier, som inte skyr svåra och viktiga ämnen men som klarar av att prata om sådant utan överdriven cynism. 

Gryningens soundtrack

Att gå upp i grå gryning och nästan känna en sorts julaftonskänsla i magen. Regnet som piskar mot rutan och plåttaket, det väckte mig men bildar nu en sorts fond av mysig stämning till det svagt upplysta rummen.

C har fått morgonmat och jag tuggar långsamt i mig ett äpple i väntan på att det ska bli tillräckligt mycket morgon för att jag eller M ska orka göra frukost. Nyheterna på i bakgrunden men vill inte ha världen så nära inpå än. Stänger av och lyssnar istället på "Rough Trade Counter Culture 2008". En samlingsskiva med fina indieartister skickade till mig från Per över spotify. Lugn musik att starta dagen med, skruva upp min kropps urverk. Kan särskilt rekommendera Department of Eagels med låten Classical records och The north wind blew south med Headless Heroes.

Barnskrik och musikaler

C sover. Äntligen. Det är fint att hänga med honom om dagarna och han är oftast lugn, charmig och mysig men då och då förvandlas han till en liten gallskrikande människa som vägrar lugna sig oavsett vad en gör. Nu är det i alla fall lugnt och jag och M får en välbehövlig paus.

Jag har börjat titta på Glee igen, 3:e säsongen, vilket är smått beroende framkallande. Det är så skönt med en serie som kombinerar klassisk highschoolfilmsanda med nytänkande personporträtt och peppande musikalnummer, samtidigt som den vågar ta upp frågor kring klass, etnicitet, kön och sexualitet.Blir så sugen på att sjunga och uppträda när jag ser Glee... Tur att jag har börjat i Göteborgs feministiska kör, hade mitt första riktiga rep i måndags vilket var skitkul!

Längtar till C börjar uppskatta omvärlden lite mer. Vill gå ut i skogen med honom och plocka kottar eller åka iväg till en 4H gård och klappa getter. Fast redan nu börjar C intressera sig för mer och mer saker. Han gillar när vi dansar, skrattar högt när ett pärlhalsband rasslar framför honom och utstöter små tjut av förtjusning över de färgglada figurerna i babygymmet. Bäst tycker han om när M gör fåniga miner eller när han får sitta med i mitt knä och iaktta allt som händer runt omkring.

Hade tänkt skriva något annat egentligen, men min hjärna är lite utsliten av trötthet. Mår dock väldigt bra, även om vardagen ibland blir ett vakuum. Tur att jag delar allt det här med M. 

Grå skyar och tystnad

"Oh laura you'r more than a superstar" sjunger Natasha Kahn aka Bat for lashes på nya singeln "Laura". Längtar efter att höra hela skivan men det är än så länge bara ett par singlar som ligger ute på spotify. Funderar på att beställa den på LP. Hennes musik gör sig bra på riktig skiva. Dramatisk, välkomponerad och med en röst som klarar av att vara både spröd och kraftfylld. Det känns fint att Bat for lashes äntligen är tillbaka med ny skiva efter flera års tystnad...

Himlen är grå, grå, grå. Luften står stilla. Orden som skrivs väl utvalda, kortare meningar nu för att hinna med innan bebin vaknar. Dricker halvljummet, uppvärmt kaffe med gammaldags mjölk. Det vilar ett vemod över rummet, men ett som gränsar till den största glädje. Påminnelse om hur skört livet är och hur vackert det är att bara få sitta här, lyssna på musik, höra en annan människas andetag medan fingrarna söker orden och låter handlingen fortgå över skärmytan. 

Snart kommer M hem med vännen K. Först ska jag mysa ned mig i soffan, läsa Vägen av Cormac Mccarthy. Sedan vin och ny bekantskap förhoppningsvis fina samtal om konst, litteratur och kärlek. 

I morgon blir det bokmässan. Ska vara volontär och stå i RFSU:s monter och informera. Kom förbi vettja, om ni råkar vara där.

Vardag och framtidsdrömmar

Vardag igen efter resandet till Sundsvall och Uppsala/Stockholm. Det var fint att träffa alla däruppe i norr och att få mysa med gamla kollektivkompisar i sthlm, men det var minst lika fint att komma hem igen efter allt flängande av och an. C var jätteduktig under resandet och verkade oftast tycka att det var roligt att träffa nya människor. Mot slutet blev det dock lite för mycket och sista tågresan hem till Göteborg från Sthlm blev ganska skrikig.

De senaste nätterna har C börjat sova hela nätterna vilket är hemskt skönt. Efter att ha sovit max 4-5 timmar i rad, ofta inte mer än 2-3, de senaste månaderna, är det underbart att få sova 8 timmar i rad.

I måndags var på kvinnofolkhögskolan för mitt första rep med Göteborgs feministiska kör. Vi har köpt ersättning nu för att jag ska kunna vara borta mer än 3 timmar i rad ibland och det var otroligt skönt att kunna hänga med andra vuxna människor i flera timmar och sedan gå med Jossan och ta en öl på Kellys. C har ju det jättebra med Martin. Det enda han inte kan ge är ju mat och nu är det fixat via ersättningen. Har pumpat ut förut, men det tar sådan tid och om jag vill göra något annat än att pumpa ut mjölk med mina dagar så är det så värt att kunna blanda ihop mjölk när en behöver egen tid borta.

Har börjat fundera över hur jag ska göra med jobb, studier etc nästa termin när jag inte kommer vara föräldraledig längre. Försöker leta efter jobb som passar min utbildning och det finns en del, men många är tyvärr utomlands eller på annan ort än Göteborg i Sverige. Måste försöka skriva ihop några bra spontanansökningar och skicka iväg till olika myndigheter och föreningar. Det känns bara väldigt svårt just nu. Är van vid att söka jobb som inte alls har med det jag egentligen är intresserad av att göra. Jobb bara för att ha råd med hyran. Kanske blir det till slut ett sånt jobb som jag får acceptera nu i vår endå. Och det vore inte så tokigt att jobba i kök igen, så länge det är på ett ok ställe.

Alla små brokiga, tankar kring rasismdebatten

Åter igen har en debatt blossat upp kring hur svarta framställs inom konst. Den här gången gäller det en av karaktärerna i barnbok/pekboks serien Alla små brokiga av Carin och Stina Wirsén, som nu även blivit film. (Det är intressant att tillägga att böckerna varit ute i ett par åt och att det inte blivit någon nämnvärd debatt kring ämnet så länge skildringarna höll sig mellan tryckta pärmar och inte visades på filmduken. )

Jag tänker inte sammanfatta debatten här, ni har säkert redan läst mängder av inlägg. Istället vill jag reflektera kring ämnet och föröska ta reda på vad jag själv tycker.

För några månader sedan, innan mitt barn föddes, köpte jag en av böckerna i ovan nämnda barnboksserie. "Sov!" handlar om de fyra karaktärerna liten skär, lilla rutan, lilla hjärtat och en blåprickig figur vars namn inte nämns i boken. Boken går ut på att de inte vill sova och är snyggt ritad, bra pedagogiskt upplagd och rolig att titta på och läsa högt.

Trots den debatt som nyligen hade blossat upp kring blackfacetårtan och kulturministerns skärande i Makode Lindes konstverk, reflekterade jag faktiskt inte alls över hur karaktären lilla hjärtat var gestaltad i boken. Visst, karaktärens huvud är runt och svart, läpparna är stora och figuren har flätor. Men lilla hjärtat är precis som de andra figurerna i boken först och främst en tecknad barnboksbild, knappast skapad för att framställa realism. Alla som läst någon av Wirséns böcker vet att dessa har en väldigt speciell tecknarstil: grafisk med tydliga kontraster i det estetiska framställandet. Bokens bilder är alltså inte på något sätt verklighetsförankrade utan härstamma från det som kallas fantasi. Fantasi är något som vuxna människor ofta lider stor brist av. Man kan säga att många har glömt av att det fanns en tid då fantasi var viktigare än realism just därför att vad som helst var tillåtet. 

Så, tillbaka till figurerna i bokserien. JA. Lilla hjärtat skildras som en svart unge med stor mun, vita ögon (utan pupill!!!!) och med hjärtanflätor. En del påstår att lilla hjärtat är en flicka, kanske på grund av färgen på kläderna, lila och röd, men i själva verket nämns inget kön på figuren över huvud taget. Det är förstås en helt annan debatt. I övrigt så har den blåprickiga figuren långa tänder och skeva ögon, den rosa figuren lilla skär har ett traditionellt feminint uttryck som ju hör hemma på 1700 talet och lilla rutans kroppsproportioner kan mycket väl vara en propaganda för barnfetma ( om man verkligen VILL hitta det).

Sensommarhöst i Sundsvall, Stöde och Örnsköldsvik

Höstens stillhet

Friden har infunnit sig. Första dygnet i norr var rätt stressigt, innan lugnet infann sig och allt började kännas väldigt fint och mysigt. C var väldigt duktig hela vägen upp på tåget, skrek knappt alls, trots att vi dessutom stod stilla 2,5 timma i Gävle på grund av en olycka på spåret.

På kvällen i Lördags var vi hemma hos Charlotta, Christian och Valter. (Martins lillasyster med man och bebis). C tyckte det var fint att träffa sin kusin, även om de mest satt och stirrade på varandra.

Sedan dess har vi bott i Granloholm i Sundsvall hemma hos Martins amma och hennes man. Här bor det också en fin hund vid namn Ipso och en vacker diva till katt som heter Plupp.

Jag och C promenerade med bärselen i går när M var iväg med sin mamma. Vädret var klart och soligt, luften hög och frisk. Hösten har kommit hit och jag sörjer inte alls att det är så. Jag har längtat efter lövens skiftningar, att andas luft som inte är fuktig av klibbig värme och att kunna krypa upp i soffan med en bok och höra regnet utanför mot rutan.

Norrland, snart kommer vi!

Längtar så väldigt mycket. Samtidigt är jag lite ressjuk och nervös inför resan upp. För första gången ska vi resa med C, längre än bara till Lerum, eller in till stan. Jag är dock ganska så säker på att det kommer gå bra. Han har redan åkt tåg flera gånger och jag och M har planerat rätt väl hur vi ska göra med packningen och vagnen etc.

Är väldigt trött och luddig i huvudet. Hoppas få sova bättre i natt. Äh. får skriva mer i morgon, just nu är jag på tok för trött för att formulera mig.¨

Det som är, det som var, det som blir.

Sitter i köket och äter frukost. Rostat bröd med solrosfrön: grovt mot gommen, sötat med marmelad. I Fönstren paprikaplantor med nästan genomskinliga blad. De tjocka frukterna har sugit ur kloroformen, parasiter i överlevnad: gröngula vackra.

Lyssnar på sommar i p1 med Daniel Espinosa. Lilla C är nybytt; sitter och gnäller i sin babysitter, tycker att min uppmärksamhet är för låg när jag skriver. Tar upp C, ammar medan jag skriver med vänster hand, det går långsamt. 

Läste en artikel kring huruvida det är ok att blogga om, "lämna ut" sitt barn i texterna en skriver på nätet. Det argumenteras kring att det skulle vara orättvist att skriva om någon, visa bilder på någon som inte kan föra sin talan. Om hur svårt det är att radera det en skrivit på internet. (Att det är kvar för ALLTID). Jag förstår delvis vad som avses och jag tycker att det ofta är onödigt att skriva för detaljerat om någon annan än en själv när det gäller privata saker. Men samtidigt, det här med att en text alltid finns kvar på ett eller annat sätt, vad är det vi är rädda för? Att den vi skrivit om skall få läsa texten och att vi då måste försvara, stå för det vi skrev trots att vi kanske ångrar oss? 

Jag tänker fortsätta nämna människor i min närhet på den här bloggen, men börja använda mig av enbart första bokstaven i dess namn. Den som känner till mig och det liv som är mitt, kommer en då veta vem eller vilka jag skriver om. och jag står för allt jag skriver, även då en del av mina blogginlägg skrivits i vredesmod eller stor passion. Idag kanske jag inte håller med om en del av de åsikter eller tankar som uttalats i äldre inlägg, men det är likväl fortfarande jag som skrivit dem. Det viktiga är att se att människor utvecklas. För att kunna vara i nuet, hitta den person en är, måste vi omfamna dem vi var, se alla nyanser, acceptera det förflutna: inte fördöma. Och om nödvändigt, förklara. 

Behov av att vara ensam med M

Om mindre än två veckor åker vi norrut, upp mot Sundsvall och Stöde för att tillbringa ett par veckor med Martins familj. Jag längtar verkligen dit. Längtar efter skog och berg, fina människor en inte träffat på länge och framför allt någon sorts lugn och ro. Tid att bara vara nära Martin, kanske kunna låta Caspian bli passad av någon annan, om än bara för en timme, så att vi kan vara ensamma med varandra. Jag älskar C massvis, men Martin är den jag älskar mest, eller i alla fall på ett helt annat sätt, det går som inte att jämföra. Behöver få vara ensam med honom, ge honom min odelade uppmärksamhet, min kärlek. Finaste vackra Martin. 

Vi var ute i Tårtan idag, alla tre. Pratade länge, länge med Jossan på en filt i gräset, hängde med Linus och åt middag, det var hemskt fint.

Nu är jag aptrött och ryggen värker. ska försöka sova gott i natt utan stress trots stundande nattamningar. 

Mota bort perfektionismens förhatlighet

Har inte skrivit så mkt här den senaste tiden. Har helt enkelt inte hunnit, eller tiden har väl funnits då och då men när den väl har gjort det har jag varit för trött eller för tanksprid för att allas kunna formulera något läsbart.

Dagarna går sakta framåt. Vissa dagar är helt underbara, andra dagar vill jag bara sluta vara förälder och rymma hemifrån. Så fort jag lugnat ned mig igen inser jag dock att det jag helst av allt vill är att vara med Martin och Caspian, bara inte hela tiden. Det jag vill mest av allt är att spendera tid med många olika människor och det gör jag ju också, även om de stunder jag tillbringar hemma blir lite längre och fler än förut. Har dock insett att jag måste försöka acceptera att det får vara så de här första månaderna med C. Tror att det är viktigt för mig att försöka lära mig att ta det lugnt och inte försöka hinna med tusen saker samtidigt. Det är så lätt att glömma sig själv mitt i alltihopa. Och det är så lätt att glömma bort vad som är viktigt, exempelvis att jag är tokkär i Martin och att jag har massvis av fina vänner som jag älskar över allt annat. Det är sådant som är lätt att glömma mitt i natten när en är trött och sur och jag tror att jag är världens sämsta person för att jag inte kan trösta en bebis som skriker trots att den fått allt den behöver. I sådana stunder kan jag bli väldigt elak. Säger saker till Martin som jag absolut inte menar och ångrar mig men fortsätter likt förbannat igen så fort jag blir irriterad eller trött. Som tur är inser vi båda två att det som händer när en är trött inte är ens riktiga jag. dagen efter är allt fint igen och natten känns långt borta. Vet dock att jag borde tänka efter lite mer innan jag säger dumma saker, nedvärderar mig själv genom att göra så. jag är inte perfekt, men jag är fanimej inte dålig, jag är faktiskt väldigt bra. Sådeså. Att försöka vara perfekt ärr det sämsta en kan göra, för det är att sträva efter något som inte ens existerar, det omöjliga.

Musikfyndigheter

Hurra för Andra Långgatans skivhandel. Idag fyndade jag tre stycken Madonna-singlar, en Whitney  Houstons "I wanna dance with somebody" skiva, bästaste "Kill your boyfriend?!" med Candysuckoch slutligen en skiva med medlemmar från bla The Ark och Dungen; The Guild.

Sömnens orgelbundna sammansvurning

Passar på att skriva lite här medan Caspian sover. De senaste nätterna har han vaknat allt oftare och dessutom är hann vaken mer och mer även om dagarna. Det är såklart fint att han är aktiv och vaken och vill vara med, men inte lika kul när han skriker sig högröd och varken jag eller Martin förstår vad han vill.  Det finns som en gräns för hur mycket tålamod en orkar ha med otröstbara skriksessions  och känslan av att vara otillräcklig, kass och mest trött på allt och alla. Det är väldigt tur att vi är två om det, för oftast lyckas vi byta av varandra innan den andre blir allt för trött. 

Vill dock inte få er att tro att allt bara är skrik och tårar och sömnlösa nätter. De allra flesta av dagens stunder är fina. Det är väldigt häftigt, om än läskigt att Caspian alls finns till, att han är här och att det är meningen att vi ska vara hans största trygghet i livet. När han försöker fästa blicken och samtidigt darrar på läppen eftersom han inte vet om han vill sova, äta, eller bara få närhet, inser jag gång på gång hur jävla fantastiskt det här är och hur mycket jag älskar Caspian och hur stark min kärlek är till Martin som vill uppleva det här med mig. 

Ofta skrattar vi oss igenom alla absurda situationer som uppkommer på grund av sömnlöshet, men ibland blir jag arg och ledsen på grund av tröttheten som tär på mig. Men det mesta går att lösa, har jag insett och ser sjukt mycket fram emot allt fint vi ska göra tillsammans.

Min formuleringsförmåga slinter en hel del, försöker skriva så mycket jag kan, när jag har tid, när jag tar mig tid, men hjärnan blir lite grumlig av alla tankar på det nya som ständigt är i händelse. Tror dock att alla nya perspektiv snarare kommer att bredda och fördjupa mitt skrivande än motsatsen. Det kommer bara ta tid att hitta egen tid i det nya livsmönstret. Och just det känns så jävla bra, att jag faktiskt måste ta mig tid, inse att min tid är värdefull och att jag ska ta vara på varenda stund, ta hand om mig själv och dem jag älskar genom att göra det som betyder mest för mig. 

Att beskriva världen så som den är för mig är det viktigaste jag kan göra och eftersom livet ständigt förändras och jag är en del av det som alltid är i rörelse, kan jag vara med och förändra, förändra genom att leva så som jag tror är bäst att leva och inte låta Caspian vara ett hinder, istället en möjlighet som öppnar upp för nya perspektiv och nyanser.

Jag längtar intensivt efter att få komma upp till Sundsvall och Stöde. den 25:e Augusti åker vi. Hurra! 

Ps. Det är mkt som förändras nu. Anna och René flyttar till Malmö i augusti och. René är här nu i alla fall och det känns fint att kunna umgås med henom innan hen lämnar stan. Tänker åka ned till malmö och hälsa på dem, det ska bli riktigt fint att känan fler folk som bor där. Ds

Blött

Vädret är minst sagt genomblött. Jag, Martin och Caspian har spenderat de senaste två dagarna inomhus. Fast i tisdags var vi i Tårtan och hälsade på och i går hade vi besök av först Camilla och hunden Korven på förmiddagen och sedan kom Charlie, Hilda och Renée på eftermiddagen. Jag blev ganska trött av att umgås så intensivt, men samtidigt så kändes det väldigt fint, har saknat mina gamla tårtsambos och Camilla är en fin ny vän som jag gärna vill fortsätta lära känna bättre. Nu ska jag lägga mig ned i soffan lite grann, ta igen mig innan nästa amning.