Skrivandet har alltid varit ett sätt att försöka förstå mig själv. Även om texten handlat om något långt ifrån min egen vardag, blir varje ord en spegelbild av det som rör sig inuti då texten skrivs. Ibland när mina meningar blir torrt faktabaserade har de egentligen dolt ett skrikande sinne som enbart använder strukturen för att åtminstone ha den att hålla tag i. Ibland har kaos i vardagen skapat fantastiska texter, orden blev ett sätt att långsamt ta sig ur skiten, ett rep att greppa, skriva sig upp genom vattenytan.
Det jobbigaste tillståndet för mig är egentligen inte ren desperation, utan tomhet. Tomhet som ibland beror på trötthet men som lätt förväxlas med någon sorts apati. Istället för att sova förbannar jag inspirationslösheten och försöker värka fram kreativa tankar. Det brukar sällan gå vägen.
I kväll skrev jag den här texten istället. Nu ska ska jag sova. Snart. Om en stund.
