Höstens stillhet

Friden har infunnit sig. Första dygnet i norr var rätt stressigt, innan lugnet infann sig och allt började kännas väldigt fint och mysigt. C var väldigt duktig hela vägen upp på tåget, skrek knappt alls, trots att vi dessutom stod stilla 2,5 timma i Gävle på grund av en olycka på spåret.

På kvällen i Lördags var vi hemma hos Charlotta, Christian och Valter. (Martins lillasyster med man och bebis). C tyckte det var fint att träffa sin kusin, även om de mest satt och stirrade på varandra.

Sedan dess har vi bott i Granloholm i Sundsvall hemma hos Martins amma och hennes man. Här bor det också en fin hund vid namn Ipso och en vacker diva till katt som heter Plupp.

Jag och C promenerade med bärselen i går när M var iväg med sin mamma. Vädret var klart och soligt, luften hög och frisk. Hösten har kommit hit och jag sörjer inte alls att det är så. Jag har längtat efter lövens skiftningar, att andas luft som inte är fuktig av klibbig värme och att kunna krypa upp i soffan med en bok och höra regnet utanför mot rutan.

Norrland, snart kommer vi!

Längtar så väldigt mycket. Samtidigt är jag lite ressjuk och nervös inför resan upp. För första gången ska vi resa med C, längre än bara till Lerum, eller in till stan. Jag är dock ganska så säker på att det kommer gå bra. Han har redan åkt tåg flera gånger och jag och M har planerat rätt väl hur vi ska göra med packningen och vagnen etc.

Är väldigt trött och luddig i huvudet. Hoppas få sova bättre i natt. Äh. får skriva mer i morgon, just nu är jag på tok för trött för att formulera mig.¨

Det som är, det som var, det som blir.

Sitter i köket och äter frukost. Rostat bröd med solrosfrön: grovt mot gommen, sötat med marmelad. I Fönstren paprikaplantor med nästan genomskinliga blad. De tjocka frukterna har sugit ur kloroformen, parasiter i överlevnad: gröngula vackra.

Lyssnar på sommar i p1 med Daniel Espinosa. Lilla C är nybytt; sitter och gnäller i sin babysitter, tycker att min uppmärksamhet är för låg när jag skriver. Tar upp C, ammar medan jag skriver med vänster hand, det går långsamt. 

Läste en artikel kring huruvida det är ok att blogga om, "lämna ut" sitt barn i texterna en skriver på nätet. Det argumenteras kring att det skulle vara orättvist att skriva om någon, visa bilder på någon som inte kan föra sin talan. Om hur svårt det är att radera det en skrivit på internet. (Att det är kvar för ALLTID). Jag förstår delvis vad som avses och jag tycker att det ofta är onödigt att skriva för detaljerat om någon annan än en själv när det gäller privata saker. Men samtidigt, det här med att en text alltid finns kvar på ett eller annat sätt, vad är det vi är rädda för? Att den vi skrivit om skall få läsa texten och att vi då måste försvara, stå för det vi skrev trots att vi kanske ångrar oss? 

Jag tänker fortsätta nämna människor i min närhet på den här bloggen, men börja använda mig av enbart första bokstaven i dess namn. Den som känner till mig och det liv som är mitt, kommer en då veta vem eller vilka jag skriver om. och jag står för allt jag skriver, även då en del av mina blogginlägg skrivits i vredesmod eller stor passion. Idag kanske jag inte håller med om en del av de åsikter eller tankar som uttalats i äldre inlägg, men det är likväl fortfarande jag som skrivit dem. Det viktiga är att se att människor utvecklas. För att kunna vara i nuet, hitta den person en är, måste vi omfamna dem vi var, se alla nyanser, acceptera det förflutna: inte fördöma. Och om nödvändigt, förklara. 

Behov av att vara ensam med M

Om mindre än två veckor åker vi norrut, upp mot Sundsvall och Stöde för att tillbringa ett par veckor med Martins familj. Jag längtar verkligen dit. Längtar efter skog och berg, fina människor en inte träffat på länge och framför allt någon sorts lugn och ro. Tid att bara vara nära Martin, kanske kunna låta Caspian bli passad av någon annan, om än bara för en timme, så att vi kan vara ensamma med varandra. Jag älskar C massvis, men Martin är den jag älskar mest, eller i alla fall på ett helt annat sätt, det går som inte att jämföra. Behöver få vara ensam med honom, ge honom min odelade uppmärksamhet, min kärlek. Finaste vackra Martin. 

Vi var ute i Tårtan idag, alla tre. Pratade länge, länge med Jossan på en filt i gräset, hängde med Linus och åt middag, det var hemskt fint.

Nu är jag aptrött och ryggen värker. ska försöka sova gott i natt utan stress trots stundande nattamningar. 

Mota bort perfektionismens förhatlighet

Har inte skrivit så mkt här den senaste tiden. Har helt enkelt inte hunnit, eller tiden har väl funnits då och då men när den väl har gjort det har jag varit för trött eller för tanksprid för att allas kunna formulera något läsbart.

Dagarna går sakta framåt. Vissa dagar är helt underbara, andra dagar vill jag bara sluta vara förälder och rymma hemifrån. Så fort jag lugnat ned mig igen inser jag dock att det jag helst av allt vill är att vara med Martin och Caspian, bara inte hela tiden. Det jag vill mest av allt är att spendera tid med många olika människor och det gör jag ju också, även om de stunder jag tillbringar hemma blir lite längre och fler än förut. Har dock insett att jag måste försöka acceptera att det får vara så de här första månaderna med C. Tror att det är viktigt för mig att försöka lära mig att ta det lugnt och inte försöka hinna med tusen saker samtidigt. Det är så lätt att glömma sig själv mitt i alltihopa. Och det är så lätt att glömma bort vad som är viktigt, exempelvis att jag är tokkär i Martin och att jag har massvis av fina vänner som jag älskar över allt annat. Det är sådant som är lätt att glömma mitt i natten när en är trött och sur och jag tror att jag är världens sämsta person för att jag inte kan trösta en bebis som skriker trots att den fått allt den behöver. I sådana stunder kan jag bli väldigt elak. Säger saker till Martin som jag absolut inte menar och ångrar mig men fortsätter likt förbannat igen så fort jag blir irriterad eller trött. Som tur är inser vi båda två att det som händer när en är trött inte är ens riktiga jag. dagen efter är allt fint igen och natten känns långt borta. Vet dock att jag borde tänka efter lite mer innan jag säger dumma saker, nedvärderar mig själv genom att göra så. jag är inte perfekt, men jag är fanimej inte dålig, jag är faktiskt väldigt bra. Sådeså. Att försöka vara perfekt ärr det sämsta en kan göra, för det är att sträva efter något som inte ens existerar, det omöjliga.

Musikfyndigheter

Hurra för Andra Långgatans skivhandel. Idag fyndade jag tre stycken Madonna-singlar, en Whitney  Houstons "I wanna dance with somebody" skiva, bästaste "Kill your boyfriend?!" med Candysuckoch slutligen en skiva med medlemmar från bla The Ark och Dungen; The Guild.