Life's fu**ing amazing!

Livet känns helst jävla underbart just nu. hade en fin jul, trots att jag blev sjuk på juldagen. Helgen innan jul var jag uppe hos Jennifer i Mölby och samma dag kom mina CSN pengar!

Hade an fantastisk helg; pyssel, bubbelbad, shopping, vin och god mat + massor av film.

Sen när jag jag kom tillbaka till göteborg träffade jag på en eminet man (S) via Qx. Vi bestämde lite spontant att vi skulle träffas. han är helt fantastisk, ödmjuk, rolig och grym i sängen. En 27 årig kollektivbo, cineast och blivande filmvetenskapsdoktorand. Vi träffades i går igen och hade en minst lika trevlig kväll/natt/morgon som sist.

Dessutom är jag i princip klar med min uppsats! Yes! Har bara abstractet och ev några sista redigeringar kvar, sen är jag färdig. Det känsn så fruktansvärt bra.

På fredag ska vi ha nyårsfest i tårtan. Ska gå till systemet och köpa något mousserande vin i morgon förmiddag och sen gå ut med E och dricka öl på kvällen. Blir nog fint det med tror jag.

She's a nice girl, cause it's christmas

Och tantkalas!!!! Hurra. S och M fyllde år och ordnade stort tantkalas härom veckan. kakor och tårtor i mängder + psalmsång! Precis som det ska vara. Haha vad kul vi hade det.

Isande vinterkyla och början till skrivkramp

Nu har jag lyckats få ihop 12 sidor på min uppsats. Drygt 7-8 sidor kvar. Men skrivkrampen har börjat nu. Jag tror att det kommer bli bättre när jag hämtar ut min Pierre Bourdieu bok. Jag får väl helt enkelt bygga ut de kapitel jag redan har skrivit och lägga till mer fakta, beskrivningar och analyser.

Skulle verkligen behöva krypa ned i någons varma famn just nu. Det är iskallt. Egentligen gsnka varmt inomhus, men fryser en då. Jag hoppas att Jonas ringer efter Zeppelin kafégrejen så att jag kan komma hem till hennom sedan. Skulle behöva hens varma arma kring mig. Björnkramar.

Vet inte vad jag ska göra annars i kväll, ev plugga lite till. var hemma hos Sara och hade kalas för ida med mamma, pappa och Berit. jag åt vegetarisk tacos och så åt vi tårta. Sen gick vi på "Jul på liseberg". Det var mysigt, men svinkallt. Mina fötter höll på att frysa av. Dom börjar tina nu i alla fall.

Ska sluta nu, värma tevatten kanske eller kaffe.

Puss!

What will her future bring...?

C-uppsatsen går sakta men säkert frammåt. Fick bra kritik från min handledare i går, men har en hel del att ändra och strukturera upp. och c:a 12 sidor till att skirva, minst, eftersom en hel del antagligen måste sållas bort eller stuvas om.

På fredag nästa vecka åker jag till Jennifer i Mjölby över helgen. Vilket betyder att jag helst måste bli klar med utkastet till uppsatsen på kvällen/natten den 16:e. I värsta fall får jag väl ta med mig mina anteckningar och USB-minne tupp till J. Det ska bli skönt med jullov.

Har fått en del närhet att förströ mig med den senaste tiden i alla fall. Träffade en stiligt klädd 19-årig ung man på Tip the Velvet i lördags och spenderade en rätt så het natt med honom. Vi träffades igen i torsdags och trots löften om att det som hänt var en engångs företeelse, kunde ingen av oss hålla tassarna borta. Får se vad som händer. Defentivit ingen kärleksrelation, men kanske någon sorts vänskap.

Sökte bibliotikarieutbilndingen på distans, sent. Kommer med största sannolikhe tinte att komma in eftersom jag är 71:e reserv. Nu har jag ingen aning om vad jag ska göra till våren. Får väl söka jobb antar jag. Men jag vill verkligen, verkligen inte jobba innom vården igen. Är dödligt trött på det.

Är hemma hos föräldrarna igen, stannar tills i morgon. kanske att jag pluggar lite i kväll eller i morgon, får se vad jag har ork till.

Tantkalas och stundande intensiva studier

Måste jobba hårt med uppsatsen kommande vecka. behöver verkligen få någonting konkret gjort. Ska göra klart de sista intervjuerna, läsa Bourdieu, skriva ett upplägg för själva texten till uppsatsen och börja skriva. Bara två veckor kvar till jag ska lämna in större delen av texten. Hoppas att jag kan låna en dator, annars får jag väl försöka sitta på biblioteket, eller kanske låna en av Pers datorer.

Det var fint här hemma i eftermiddags. S fyller år på onsdag och M fyllde i går, så de hade stort kalas med tema Tant här hemma i tårtan. Massor ( för mycket) av kakor och två marsipantårtor och kaffe och saft i mängder. är lite för mätt. Byxorna börjar bli för små. Synd att det är så svårt att springa ute på vintern. Kan ju dock äta mindre än vad jag gör.

Ska nog säga till att jag bara kan jobba på cafeet 1 gång i veckan nu, tills uppsatsen är klar, måste verkligen klara av den. Hoppas att den andra kursens resultat blir registrerat snart så att jag kan få mitt Csn...

Ska nog lägga mig tidigt. Kl är bara 21 än så länge, men vid halv elva ska jag nog krypa ned.

På lördag ska jag belöna mig själv lite och gå på Burlesk klubben Tip the Velvet. Hoppas hitta på en fina kostym och kanske få flörta med lite snygga människor. Vore verkligen behövligt. ve tinte om jag ska dit själv än, eller om någon hänger på. Länge sen jag var ute själv, men det skulle nog gå bra.

saker jag gör om dagarna.

Vaknade för sent efter oroliga drömmar, massvis av bilder som flimrade förbi och in i varandra. Åt gröt och drack en stor kopp kaffe. Försökte ringa arbetsförmedlingen för att höra mig för om jag kunde göra en deltagande observation på någon kurs, men chefen var tyvärr inte inne. Ska försöka igen i morgon. Annars har jag inte gjort så mycket. Skrivit lite korta skisser till uppsatsen, gått en promenad till centrum med Charlie. Läst en halvbra deckare i soffan. Pratat lite med I över facebook.

Sitter i köket nu, det luktar gott av vitlök från Hildas matlagning och en låt av The Killers spelas på hög volym. Utanför är det snorkallt och vitt, mer snö föll i går.

Oskar Hanska och Olivia Bergdal ska uppträda på kafé Zeppelin idag. Får se om jag orkar gå dit och kolla. Borde kanske det. men vet inte om jag pallar att se begåvade människor idag, känner mig lite off.

Skulle vilja åka till Mjölby och hälsa på Jennifer eller kanske till Skara och träffa Iren. Får se hur det går med plugget den här veckan och hur mkt pengar jag får i lön.

Music music music

Lyssnar på gamla favoritlåtar på spotify när jag endå är hemma hos mina föräldrar. pappa har Spotify vilket är väldigt praktiskt.

Kings of Leon- Knocked up
Damien Rice- The Blower's Daughter
Nouvelle Vague- Guns of Brixton
Björk- Human behaviour
P J Harvey- Long snake Moan
Tom Waits- I hope thta I don't fall in love with you

Vill kunna lyssna på all sorts musik utan att vissa låtar ska behöva påminna mig om vissa personer eller händelser jag inte vill tänka på. men jag märker att jag lyssnar mindre på musik jag älskade förrut. Håller kvar vid de artister och band som jag lyssnat på länge eller som jag fått av vänner som kommer att stanna vad som än händer.

Grå himmel utanför, som blyerts. Har texter ja borde läsa. Snart snart. Kanske snart.

Idiot

Varför beter jag mig så jävla idiotiskt? Ringde upp ditt nummer, något jag inte gjort på flera månader, bara för att få höra din röst, ville det av någon anledning. Lade naturligtvis genast på så fort du svarade. Skickade ett fånigt och uppenbart lögnaktigt sms efteråt med texten" ursäkta, jag ringde fel". Jag fattar inte varför jag gör så här. Vem som helst borde ha släppt det för länge sedan. Faaaaaaaaaaaaan. Borde radera nummret, din existens från mitt huvud.

Brev, kyla och längtan

Ett brev låg och väntade på mig när jag kom hem idag. Det var Meyou som hade skrivit och dessutom skickat med mitt fina regnbågsarmband som jag glömde hemma hos henne sist jag hälsade på. Tycker om att få riktig post.

Sitter i vardagsrummet och småfryser. Elementen fungerade utmärkt i går, men nu tycks något vara fel igen, för det kommer ingen värme alls... suck. Hoppas S vet hur man gör. Tre tappra tårtanbor gick precis ned i källaren för att tämja värmepannan.

Hmm. Kanske skulle ta och läsa lite poesi och klassisk litteratur i kväll? Virginia Woolf, Sylvia Plath, Oscar Wilde...? Vet inte vad jag ska ta mig för annars. Fick inte tag i så mkt litteratur till min uppsats som jag hade tänkt i dag, så kan inte påbörja läsningen, men jag ska till UB och fortsätta leta i morgon och hämta ut en bok på ett annat bibliotek. Jag hinner nog. Funderar på att åka till Lerum i morgon kväll, om jag får tag i en hög böcker, för att få lite läsro. Kanske efter att jag lagat middag, om jag inte ska gå på kristallnatten.

I övrigt bor det en längtan i mig. Den suktar efter Kärlek. Eller i alla fall något som kan likna detta ouppnåeliga ord. Vet inte om jag minns hur det känns. Jo. De gör jag nog. Men det är lite för jobbig att tänka på det. Saknar de mindre om jag försöker att inte minnas mina känslor så starkt.

C-uppsats, paltkalas och en höst som sakta går över till vinter

I morgon börjar allvaret. Då ska jag jag börja med researchen inför min uppsats. Våra PM ska ha lämnats in till en bibliotikarie på UB i morgon och sedan ska vi få en introduktion till hur vi söker litetrtaur på ett bra sätt under eftermiddagen. Har även haft kontakt med min handledare över mail, hon verkar trevlig och det känns ganska bra att jag får en handledare som jag inte har haft som lärare innan.

I går var det inflyttningsfest/Paltkalas hemma i KJ's nya lya på hisiningen. Jag och antagligen de flesta som var där, åt lite för mkt veganpalt och hamnade i en trevlig paltkoma, hehe. Det var fint att bara sitta och prata med folk och lyssna på musik. En lugn, men trevlig kväll. Träffade Kajsa också, en andra gång ( hon var här och hängde i Tårtan en dag också), vilket var fint eftersom hon åker tillbaka till Amsterdam igen i morgon.

Det var alldeles vitt och gnsitrande ute i morse. Nu har frosten sakta börjat tina bort av höstsolen, men det börjar kännas ganska vintrigt ute. Jag började kratta löv i går och ska försöka hinna klart det idag. Det är rätt mysigt att gå och pyssla i trädgården när det är soligt ute.

Ska nog gå en längre promenad också, behöver lite motion ( klämmer på degkulan som placerat sig på magen) .

Ha det fint alla vackra!

Mysiga festkvällar och förkylda studier

Inflyttningsfesten hos Sara och Martin i lördags var väldigt fin. Massor av trevliga människor som jag inte hade träffat tidigare, långa skrattfyllda samtal och alldeles lagom mycket vin. Igår mötte jag Jonas på café Zeppelin och sedan prommenerade vi hem till hennom och lagade mat, lyssnad emusik och kollade på film.

Idag var det tänkt att jag skulle åka iväg till skolan, föreläsning eller snarare sammanfattning kl 09:15, vilket eg inte var så viktigt, mer utvärdering av terminen... Men jag kunde knappt sova i natt, och upptäckte att jag var helt genomförkyld när jag vaknade. Näsan rinner och är helt igentäppt på en och samma gång. Usch. Kan bero på att jag varit ute och gått i regnet de senaste dagarna.

Just nu är det dock sol och blå himmel. Men jag måste sitta inne och plugga. Jag ska verkligen föröska att få en hel del gjort idag. Då kommer det kännas oerhört mycket bättre senare i veckan... Så slipper jag ha panik. Ska ju presentera mitt PM muntligt på onsdag också och då måste jag ha lite att prata om.

Det får bli stora koppar te och flitiga studier idag. Kanske en kort promenad eller electrospelning på zeppelin i kväll, om jag mår bättre då.

Nya vyer

Kom tillbaka hem i går efter fem dagar i Rom. Mitt första besök i Italien. Det var skönt och behövligt att komma bort ett tag, även om det blev ganska intensivt. Jag och familjen såg de mesta av dom stora turistattraktionerna, som forum romanum, Colosseum, spanska trappan etc och så var vi nere i en av katakomberna , 12 meter under marken. Ibland kändes det som att det var väl mycket turister överallt och att det blev lite överreklamerat. Men vatikanmuseet var fantastiskt, med äkta målningar av rafael och michelangelo och det var roligt att ha sett alla pampiga byggnader, varav vissa har stått i nästan 2000 år. Overkligt och häftigt.

Jag åt massor av god mat, drack espresso och justa rödviner och hittade en fin mörklila munkjacka med en val på och teddyfoder i luvan. :)

Och! jag har kommit på vad jag ska skirva min C-uppsats om. Fortfarande inte helt tydligt med frågeställningar etc, men jag har valt ämne. Mer om det en annan gång dock.

Stilla

Elementen vill inte riktigt fungera. Tänder värmeljus för att känna mig varmare och väntar på att färgen som jag lagt i håret ska fästa och mörkna. På P3 går det en dokumentär om människor som tror på UFO:n. Det råder en stillhet i huset. Kan inte riktigt bestämma mig för om det är en behaglig sådan eller om den gör mig mer overksam. Kanske borde jag ha åkt iväg till konstmusikspelningen på café zeppelin. Fast det är fortfarande inte för sent antar jag. Tror inte att dom börjar spela förrän kl 20. Men det känns lite segt att åka in till stan igen.

Gahh. Huvudet står stilla. Kan inte riktigt formulera det jag vill.

Dagar och nätter och dagar....

Dagarna blandas med nätterna, går allt snabbare. Mörker ute, regn som smattrar mot fönsterrutan. Hemtrevnad och prestationsångest på en och samma gång. En längtan efter att något ( eller någon) ska uppfylla bröstet med en känsla av hopp och tillit. En längtan efter kärlek. Men också lyckan i att följa med en vän till stallet och känna värmen av en len hästmule, dra in frisk höstluft och låta musklerna koncentrera sig på det som leder bort overksamma tankar. Ljusglimtar att tänka på. För de finns där. Det är det vackra som hjärtat ska koncentrera sig på, inte det som ännu inte genomförts eller som känns omöjligt; spegelbilden som vränger sig i butikerna i jämförelse med de andra vackra, rätt utformade människorna, studierna som inte riktigt vill gå i fas. Kanske är det bara en tillfällig svacka.

Läser böcker på löpande band under de långsamma timmarna. Slukar orden, låter dem täcka allt och svepa med mig. Låter skratten från mina kollektivsambos värma mig och kryper nära i soffan under höstkvällars obligatoriska skräcksfilmsvisningar. Ser fram emot nya perspektiv och tänker att vad som helst faktiskt kan vara möjligt. Om jag bara vågar. om jag bara kan låta bli att vara så rädd.

Toner av nuet

Det är höst igen. Nästa vecka måste jag ta tag i mina studier. Sätta mig ned, tvinga mig själv att läsa igenom allt jag neglegerat för att det har känts tungt och orelevant. Förhoppningsvis får jag gjort lite redan i kväll. Har flytt ut till mina föräldrar tillfälligt, över dagen och fick med mig ett av mina kompendier i alla fall. Lyssnar på brittisk mycket dialektal musik via spotify, försöker peppa mig själv, nå bortom tröttheten. Ser mig själv i spegeln och ser en sliten och trött männsiska som behöver hitta någon sorts livsrythm som kan fungera bättre, meningsfullhet och skönhet.

Valvaka i kväll. Jag vill helst inte tänka på hur det kommer gå. Men jag försöker att inte ta ut någon förlust i förväg och hoppas fortfarande att det kan vända, att vi slipper alliansen och att människor tar sitt förnuft till fånga och inser hur otroligt dumt det är att lägga sin röst på SD.

Substanser att leva av

Världens finaste brev väntade på mig när jag kom hem för en stund sedan. Maskinskrivet på strävt, brunt papper och i kuvertet låg också blanka fotografier med vackra motiv, som bara kunde komma från en enda person; Meyou. Ett kort meddelande om varför hon åkte tidigare och sedan avslutningen; en Karin Boye dikt. Inte en av de kändaste, lite för ofta citerade styckena, utan en som kändes väl utvald, en av de vackra odödliga.

Vart ord av dig är likt ett frö.
Det borrar djupt sin rot.
Jag vaknar av en hemlig värk
och finner ingen bot.

Då tär mig som en bitter tröst
var rörelse du gjort.
Vart tonfall och vart ögonkast
blir nära, klart och stort.

Min dag är grå av mig och mitt,
som grumlar din gestalt.
Men spegelklar är nattens värld,
där du är allt, allt.

-Karin Boye

Det är sådana gester som gör livet så mycket vackrare, ger substanser att leva av.

slutet av sommaren och behov av förändring

Sommaren är snart slut. Jag har fem dagar kvar att jobba, om jag inte hoppar in extra, och den 1:e september börjar jag på universitetet igen. Snart ett år har jag varit tillbaka i Sverige och lika länge har jag bott i Tårtan. Verkligheten står lite stilla just nu. Jag har framtidspanik. Tankarna vill inte riktigt foga sig och mycket känns ganska förvirrat. Jag är i stort behov av en sorts livsplan. Åtminstone några pusselbitar att foga samman till början av en helhet. Kanske grubblar jag för mycket. Har en tendens att vilja ha en plan så mycket att den inte ens existerar. Det är fortfarande tid kvar. Än är det inte för sent. Men det känns som att jag måste bestämma mig snart. Beslut beslut beslut. Ambivalens, ambivalens, ambivalens. Ett vackert ord med en tvivelaktig innebörd.

Jag vill inte att mina föräldrar ska se mig som en misslyckad, hopplös varelse oförmögen att göra något av livet. Men framför allt så vill jag inte se mig själv på det sättet. Vill gripa tag i drömmarna igen, hitta dem, de som nu känns långt borta.

Rycka upp rötter

Rycker upp rötterna som börjat växa igen. Allt det som rotat sig slits av och jag måste börja om från början. Varje stund en ny chans, eller en sammansvärjning, farsoter i huvudet. Hur jag måste vända och vrida på allt som händer, allt som inte händer, för att försöka hitta någon mening. Är det det jag vill, dina händer som får mig att glömma, eller händer som får mig att minnas. Allt sammanblandat.´Jag blundar, sätter på Aretha Franklin, Amy Winehouse, alla med en röst som går rakt in, på hög volym. Hoppas att musiken ska svepa med mig, ge mina tankar en klarare skärpa, en skarpare riktning.

Dina händer får mig att vara lycklig så länge beröringen varar, men efteråt lämnas jag med eftersmaken; betydelselöshetens lösryckta sinnestillstånd. Jag vill inte ha dig på något annat sätt. Men jag önskar mig känslor som stannar, som inte är lika flyktiga och oregelbundna.

Kanske är jag i behov av jordbävningar. Kanske är allt för stillastående. Gråskalan behöver förändras till en tydligare färgskala. och endå; det eviga behovet av trygghet.

Present

Vill ge mig själv orden i present. Sitta uppe i natt och skriva; fylla raderna med ord värda att läsas. Tänker att bara det finns en start så har jag börjat igen. Då har jag i alla fall gett det skrivna ännu en chans. Det finns så många historier jag skulle vilja berätta. Ord som forsar fram utan filtrering, fladdrar i luften som svårfångade insekter; malar på flykt undan struktureringen.

Bruset i hjärnmassan, hjärtslagen som vill, vill, vill.

Trötthet

Är fruktansvärt trött. Har haft två långa och väldigt varma dagar på jobbet och vill egentligen helst bara sova. I morgon är jag ledig i alla fall. Jag fick första antagningsbeskedet om kurserna jag sökt i höst här om dagen och kom in på metod krusen och examensarbetet (C- uppsatsen), eller jag kom in på den förstnämnda och om jag klarar den kan jag skriva uppsatsen. Vet inte riktigt om jag är redo för det än egentligen, men jag hoppas det. Vill skriva om något som känns intressant och relevant, något som ger mening både för mig själv och för dem som ev kommer läsa den. Har fortfarande inte direkt kommit på något specifikt ämne... Men jag tror att jag kommer att hitta på något att skriva om till hösten, metodkursen ska vara bra...

Regn över staden

Ledig dag. och ösregn. Spridda åskskurar och huvudvärk. att fylla dagen med det ljusa. att inte låta sig svepas med i kaskader av oföretagsamhet. P3 kultur med synthspecial i bakkgrunden. Mina tankar på M, en undran om vad hon gör nu, om röken just ringlar sig ut mellan hennes läppar som dimma. Om hon känner sig lite bättre. Om hon vet hur vacker jag tycker att hon är.

Och ja. Bilden ovan, är tagen av Meyou Roxman, don't steal it!

När mörkret fallit och lugnet anlänt

En sen löparrunda under grönskande trädkronor
det sista ljuset
rosafärgat
skymtande
medan hjärtat allt för snabbt
dunkar
där bakom

Sedan;Nu

Sommar i P1
och tankar som äntligen
lägger sig
det trygga i att
följa en annan människas
berättande röst
när hjärtslagen
jämnat ut sig
och natten
nästan börjat

Festivallängtan

Jag längtar så mycket efter att få gå på bra konserter, umgås med andra musiknördar och bara på hänga runt och verkligen känna att jag lever. 27-28 augusti är det popaganda festivalen i Stockholm och två av mina favoritband kommer dit, Belle and Sebastian och Magic Numbers. Den är inte så dyr att gå på och det finns alltid någon som känner någon som man kan bo hos. Problemet är bara att jag jobbar just de dagarna... Sista dagarna på sommarjobbet. Det känns så oerhört frustrerande Likadant med Way out west, då jobbar jag också. Har lyckats pricka in att få jobb precis de helger som jag vill vara ledig, eftersom jag äntligen fått pengar då och har råd med festivalliv. Jag ska försöka byta de två dagarna i augusti, se om det går. Det hade vart så fantastiskt att få se B&S, känns inte som att de spelar i Sverige så ofta över huvud taget. Men men... det kanske löser sig.

Har jobbat ganska mycket den här veckan och ska arbeta hela helgen också. Det går rätt så bra nu. Var och badade med J och hängde med P och S i går, så har hunnit göra lite roliga saker också. Vet inte riktigt vad jag ska göra i dag än. Sov hos P eftersom det blev sent och vi käkade frukost på hans balkong. Sen jag kom hem har jag mest legat ute i trädgården på en filt och läst. Om nio dagar fyller jag år. 24. Känns mest lite overkligt.

Drömmer om en höst fylld av nya meningar, att tankarna faller på plats, att jag snart ska hitta den väg som för mig in på något jag verkligen vill hålla på med. Något som inte bara varar en kort stund.

Boktips!

recension: Udda

av Sara Lövestam

Efter att ha läst Sara Lövestams bok Udda, som vann bok-sm 2009 ( visste faktikst inte att det ens fanns något som hette bok-sm innan) och utgavs samma år, kände jag mig nästan tvungen att skriva om den. Det är en helt fantastisk bok, en av de bästa böcker jag läst på länge och då läser jag endå på gränsen till för mycket.

Bokens handling kretsar kring Martin, Paula och Lelle. Martin är på utsidan till synes helt "normal", en vit medelklass kille i tidiga trettioårsåldern, med ett bra jobb, men han bär på en i mångas ögon ovanlig fetish, han tänder på tjejer som är amputerade. Lelle är Martins bästa vän. Hon älskar att ragga upp nya brudar på krogen och vill inte binda upp sig. Samtidigt som hon lever ett vilt nattliv, arbetar hon som lärare i svenska och tar sitt jobb på stort allvar. Paula är doktorand vid ett universitet och forskar kring tvåspråkighet och grammatiska regler. Hon föddes utan ben och med en missbildning i ansiktet och önskar att människor kunde se bortom det som "saknas". Martin träffar Paula efter att de pratat över nätet och de tre huvudkaraktärernas drömmar och tankar börjar långsamt nystas fram, sida efter sida.

Det känns svårt att beskriva exakt vad det är som jag tycker är så bra med boken. Jag läste klart den alldeles nyss och de första jag tänkte efteråt var; jag önskar att jag hade skrivit den här boken, att jag kunde skriva så här. Sara Lövestam lyckas nämligen berätta en fascinerande och tankeväckande berättelse som flyter utan att någonsin bli tråkig. Dialogerna känns äkta och beskrivningarna av personerna i boken är levande. Det gäller inte enbart huvudkaraktärerna, utan även alla de andra personer som skymtar fram över sidorna. Det känns som att se en film i "shortcut" format, där pusselbitarna en efter en läggs ihop och i slutendan bildar en helhet som är en njutning att ta till sig.

Det allra bästa med den är att hon lyckas krossa flera klichéer och fördomar i en och samma bok och vågar ta upp viktiga frågor om vem det egentligen är som ses som udda eller onormal och varför. Alla former av uppdelningar sker ju i förhållande till något annat, till det som inom just den kontexten ses som normalt.

I pocketupplagan som jag lånade fanns det dessutom med extramaterial med författarens egna tankar om boken. Så, gå till närmaste bibliotek eller bokhandel och skaffa Udda!

Patti Smith makes me feel like dancing

H spelar Patti Smith på hög volym och jag jag sitter i köket och njuter. Älskar hennes låtar, kan lyssna på dem hur många gånger som helst utan att tröttna.

Har haft en ganska fin dag. Mest varit hemma, lagade mat, städade lite och var te och sprang en halvtimme för första gången på väldigt länge. Sorgen har lagt sig nu, den kommer antagligen att återvända när jag åker till mina föräldrar över midsommar och inser hur tomt huset kommer vara utan Saga, men just nu känns det ok. Det var bäst det som hände, trots allt...

I morgon ska jag jobba min första riktiga dag. Förra veckan gick jag ju bara bredvid, nu ska jag veta vad jag ska göra och hur. Det är fortfarande en hel del saker som jag inte vet, det är lite för många boende på avdelningen för att jag ska ha hunnit lära känna alla på fyra dagar, men tänker ta så många initiativ jag bara kan och göra mitt allra bästa. Det blir så mycket roligare att jobba när man har mer koll på situationen och jag ska verkligen försöka att lära mig så mycket jag kan så snabbt som möjligt.

Festen hos P i fredags var rolig. Lite väl mkt alkohol, men det var massor av trevliga människor där och dansade en hel del. Tycker om fester där det är en bra blandning av människor och där folk är lätta att prata med trots att man inte träffat dem innan. Precis så var det fredags.

Jag ska bara jobba mellan 7 och 12 i morgon, vilket är rätt skönt. Annars jobbar jag ganska många kvällar i sommar. Det ska blir väldigt skönt när jag får min första lön i slutet av Juli, och ännu bättre i slutet av Augusti då det blir mer pengar. Förhoppningsvis kan jag köpa min första egna dator i slutet av sommaren, så att jag kan ha den till höstens plugg. Bara det gör det ju värt att jobba.

Antar att jag borde lägga mig snart. Ska upp kl 06:00 i morgon, och borde nog se till att få i alla fall 11 timmars sömn. Får väl vänta tills H har städat färdigt bara. Musiken dunkar genom väggarna för att överrösta dammsugaren :P. Det är inte så många hemma, så då går det att städa sent.

Skriver inte så mycket vettigt i den här bloggen nu förtiden, mest dagsboksinlägg, men det kanske blir mer material av annan sort senare under sommaren. Just nu är det bara skönt att få skriva av sig lite.

God natt alla vackra människor!

Saknadens tystnad

Grät mer än jag gjort på länge idag. Jag hoppas att jag slipper vara med om en avlivning en gång till. Saga är nog det husdjur som betytt mest för mig, kanske för att hon var vår familjs första och enda hund, men mest för att vi hade henne i över 8 år och hon på något sätt blev som ett extra syskon. Lite mer än 13 år blev hon, vackra Saga... Det kommer kännas konstigt nästa gång jag hälsar på mina föräldrar och hon inte är där... Men det är så det är. Och det går inte att göra något åt det.

Ska på fest i kväll, eller har tänkt det. Är inte särskilt peppad men jag behöver något annat att tänka på och orkar inte bara sitta hemma. kanske blir det en vacker natt en då, vem vet....

Skiftningar

Ännu en termin är slut. Jag lyckades få mitt första universitets-VG på en av mina delkurser i socialantropologi och det känns väldigt skönt. Nu är det sommarjobbs-tider, men något sorts lov de första veckorna, eftersom jag inte börjar jobba på allvar förrän i juli, nu har jag mest strödagar här och där och gick bredvid 4 dagar förra veckan. Jag hoppas att det kommer kännas bättre efter ett tag, kände mig ganska bortkommen de första dagarna, så mycket som jag borde komma i håg men inte minns angående rutiner etc, men det kommer nog tillbaka så småningom...

Fick ett vykort från M idag. Loppan har dött. Fina kanin, vila i frid. Vet hur ont det gör när ett djur som varit nära en länge dör... Vill inte ens tänka på hur det kommer kännas på fredag, när min familjs vackra hund Saga ska avlivas... Önskar innerligt att hon kunde få leva några år till, men det går inte. Vi kan inte se på när hon lider längre och hon är dessutom 13 år...

Livet skiftar ständigt. Även om det just nu känns som om livet har stannat upp lite. Jag hoppas att jag kommer kunna ha en fin sommar trots att jag inte har råd att åka på festivaler... Vill sluta vara så bitter. Jag har känt mig rätt orkeslös det senaste, men tror att det mest är för att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till saker och ting just nu. Vet inte riktigt vad jag ska göra, vad jag ska sträva efter.

Jag tänker i alla fall göra det bästa jag kan av mitt sommarjobb, åka ut till havet och bada, hänga ute hos P och C på landet, umgås så mycket jag kan med alla andra vänner och kanske kan jag förhoppningsvis komma i gång med skrivandet igen.

Fiktionens skönhet

Tystnad i rummen. Den tystnad som inte talar utan bara är. Eller så säger den det som ännu inte har uttalats, det som gror, i väntan på att orden ska få form, lämna strupen och ljuda.

Snart samlar hon ihop kroppen, bäddar den under täcken och drömmar. Låter huvudet fyllas av en annan människas ord; skönheten i att försvinna in mellan raderna, delta i påhittade sanningars ordflöden.

We're here, we're Queer, get used to it!

Har inte bloggat så regelbundet den senaste tiden, har inte riktigt känt för att skriva, inte kunnat samla tankarna riktigt. Det har dock varit väldigt fina dagar den senaste tiden, så nu har jag något att skriva. . HBT-festivalen pågick i göteborg större delen av förra veckan och jag var på flera intressanta, upprörda och roliga föredrag. Debatten om hur Queer ska inkluderas i HBT rörelsen var väldigt intressant och viktig och Mian Lodalen fick mig att gampskratta i en hel timme.

"Bröllopskuppen" under slutshowen efter regnbågspromenaden var verkligen festivalens höjdpunkt. Så väldigt modigt, peppande och vackert när de två tjejerna lådsades att de skulle gifta sig, och istället läste upp manifest mot de regler som tvingar folk att gifta sig för att få juridisk rätt och hyllade alla de andra relationsformer som finns bortom monogamin. Jag blev helt varm och rusig i kroppen efteråt, det kändes som om jag var med om något historiskt. Själva "promenaden" blev också hemskt bra. Gick med transmilitanterna och Queerinstitutet och massor av andra folk som delar den Queera kampens åsikter. Om någon som inte var där skulle vilja se hur det såg ut, så ligger det filmat på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=yzU6mUkqusk

Den grymma dansen som syns är från en musikal som visades på TransQueerfestivalen på världskulturmuseet fredag 14/5. En demonstration med viktiga politiska frågor behöver inte vara tråkig och stel, hurra för en dansande sjungande Queerkamp!

Formuleringar kring nuet

Behöver skriva men känner inte riktigt att formuleringsförmågan fungerar idag. Det känns som om mitt huvud är för fullt av tankar. De trasslar in sig i varandra.

Försökte ta kort på mig själv förrut, fånga någon sorts skönhet, eller i alla fall en bild som går att använda som presentationsbild eller ev arbetsansöknings foto. Lyckades bara se konstig ut. Kanske är det så jag ser ut. "Du har ett speciellt utseende som man man känner igen" . Citatet ur klasskamratens mun som fastnat i mitt huvud. Önskar att jag kunde se något positivt i det. Det känns dock som att ordet speciell oftast är likställt med konstig.

Lyssnar på Antony & the Johnsons, New Tango Orquesta och Kate Nash. Och Jenny Wilson. Dock gör musiken mig vemodig.Försöker komma på peppande musik som är glad utan att vara för käck, som kan väcka mig ur dvalan som bor i mitt huvud. Kanske är det bättre med sömn.

Give me my old dreams back/Or at least a chance to make the new dreams come true/ how will I ever find out what to be/ If I can't understand how to get there/wich way to walk/wich path to follow

Kollektivköksmorgon

Sitter i köket i Tårtan med en kopp kaffe och morgonens första snus under läppen. Lilly Allen på radion med 'London' och sol utanför som skiner på den nyplanterade gräsmattan som förhoppningsvis snart börjar växa.

Ofta känns livet så mycket bättre på våren. Det är en klysha, men ljuset, humlorna, kastanjesträdens knoppar som snart, snart blir löv, och de rosa körsbärsblommorna som redan visar sig i sin fulla prakt. ( jag tror att det är körsbärsblommor. Dom ser i alla fall ut så som jag tänker att sådana ser ut) Stannade upp utanför Annedalsseminariet i går innan jag gick in till föreläsningen och bara njöt av hur vackert allt var med träden, himmlen, allt som börjat växa.

Idag på eftermiddagen ska jag åka ut till Paul och Caroline i Alvhem. Deras bebis ( som än så länge inte har något namn) kom ut i söndags, för en vecka och två dagar sedan, den 25:e maj. Det känns fortfarande märkligt att de har en liten unge nu, men det ska bli hemskt fint att träffa den. :)

men men, nu ska jag sluta. Försöka plugga lite.

Tankar från sjukbädden

Jag fick feber igår och beslutade mig för att stanna hemma från föreläsningen idag. Avskyr att vara sjuk, men det var nog ett bra beslut, dumt att smitta de andra i klassen och hade kanske blivit sjukare om jag åkt iväg in till stan.

Har fått låna Matildas dator en stund och kollade nyss på "The Reader", en film med bla Kate Winslet och Ralph Finnes från 2008. Den var hemskt vacker, men också väldigt sorglig. När jag såg den funderade jag på hur mycket en människa egentligen kan påverka hur en liv blir. Tänker på alla människor som berört mig känslomässigt och undrar hur länge det tar innan jag kommer glömma. Kanske är det viktiga att inte glömma, men att inte heller låta tankarna på det som var helt uppehålla ens nutid.

Känner mig tung i huvudet och är helt rödmosig i ansiktet att jag snutit mig så mycket. Kanske ska jag försöka skriva lite, är väldigt uttråkad. Tycker inte om att känna mig så här matt och att vara sängliggande gör mig mest stressad, vemodig.

Kommer jag våga, kommer jag kunna älska någon igen, så som jag älskade dig? Jag hoppas det. När jag ser tillbaka på det som var är det som om det inte har hänt. Men det hände. Och jag orkar inte tänka på det mer, det gör mig helt utmattad. Men varje gång jag inte kan sova, kommer tankarna tillbaka. Som om en del av mig stannat upp och väntar på att åter komma i rörelse. Vill inte känna mig så här avtrubbad. Vill inte. Det är inte att leva. Och en då. Tankarna återvänder till dig.

Borde inte se filmer om kärlek. Historien i "The reader" påminner egentligen inte alls om något jag varit med om, men det väcker trots det minnen. Händer över hud. Ögon som sa "Jag älskar dig precis som du är". Jag vill kunna känna starkt för någon igen. Jag vill att någon ska älska mig och att jag ska älska den personen tillbaka. Är så trött på att vara ensam.

Musik och antropologi

Jag kommer antagligen att bli lite akademiskt språkskadad efter allt arbete med den senaste antropologi tentan. Den ska vara inne senast nu på måndag och åkte ut till mina föräldrar tidigare idag för att isolera mig lite och få skriv och läsro. Det har gått ganska bra. Känns fint att jag faktiskt kan fokusera om jag verkligen vill och inte låter självkritik störa tankeverksamheten för mycket. Men som sagt, det känns nästan svårt att skriva en bloggtext nu, med ett vanligt vardagsspråk. Om jag inte aktar mig kanske jag blir så insnöad att jag börjar använda ord som kontext, induktion och strukturfunktionalistisk analys i vardagskonversationer. Hehe. Fast hellre det än att skriva lol, asg och andra smått idiotisa förkortningar i var och varannan mening. En balanserad blandning är nog det bästa, som med så mycket annat.

Lyssnar på Jenny Wilson nu. Hardships! är en helt fantastisk skiva. Gillar att hon har så mycket rythm i sina låtar och att hon har kluriga texter och mystiska ljud inblandat i musiken.

Nu ska jag gå en promenad med vovven. Det är ju trots allt sol!

Art is better than Love

Det var väldigt fint att vara nere hos M. Jag är glad att vi äntligen har träffats igen efter så lång tid. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge innan vi ses igen, kanske i sommar om hon kommer upp på Way out west.

Vi fotade massor under helgen och det blev många justa bilder. Meyou har lagt upp några av dem på sin blogg, Gillar verkligen att vara modell för henne, även om det kräver ganska stor uthållighet och att inte tänka på ev regn och kyla. Spetsklänning i 7 grader bland blöta löv i duggregn är inte så kul rent fysiskt, men om det blir fina bilder så spelar det ingen roll. Allt för konsten! Bilderna som ligger uppe på hennes blogg nu är inte från just den sessionen, men de är värda att titta på. Lite Nan Goldin prefrenser på de två första och väldigt fint ljus på de två andra. Jaja, gå in på www.perfectionisugly.blogspot.com och se själva vad ni tycker.

Det som kallas kärlek ligger på is igen. Jag vet inte vad det är med mig, men plötsligt känner jag ingenting för den jag förrut trodde mig vara kär i. Att hon knappt reagerade när jag äntligen var ärlig och berättade hur det var, gjorde väl inte precis saken bättre. Kanske är jag för mycket romantiker för att kunna vara Relations-anarkist. Vet inte säkert och behöver antagligen inte veta det just nu. Det enda jag vill är egentligen att kunna känna starkt för någon, få kärlek och ömhet. Att få veta att jag betyder något i andra människors liv. Och allt det, nästan, kan jag få av mina vänner. Av mina vänner och av familjen, böcker, mina studier och av att helt enkelt se det vackra i vardagen.

Jag behöver inte kärlek just nu. Inte när det bara skapar jobbigheter. Kramar kan jag få av andra. Och just nu känns äkta känslor och vänskap viktigare än sex, snarare än sex som ersättning för känslor.....

Socialantropologi... och snart tåget söder ut.

Jag skulle vilja skriva här lite oftare, men tänker att jag borde vänta tills jag faktiskt har något vettigt att säga. Ibland är det dock skönt att bara få sätta samman orden, se meningar sträcka sig över det fiktiva pappret på skärmen.

Har läst en hel del kurslitteratur de senaste dagarna. Huvudböckerna i första delen av den här delkursen är Anthropological theory- an introductory history och Marcel Mauss bok Gåvan. Har läst i kapp så mycket jag orkat sedan jag äntligen fick hem boken, och även om det är tungt ibland, så är det mestadels väldigt intressant och jag förstår det mesta. Sammanhangen växer ju mer jag läser. Problemet är väl bara, som vanligt, min virrighet och svårighet att prioritera och rädslan för att inte kunna uttrycka det jag faktiskt kan när väl hemtentan ska skrivas.

På fredag åker jag ned till Meyou i Svängsta, utanför Karlshamn. Eg borde jag plugga mer, men jag vill verkligen träffa henne och tror inte att jag missar så mycket väsentligt om jag skippar en föreläsning. Hoppas det går ihop en då, har ju boken i alla fall.... Lite nervös för resan, men jag tror att det blir bra. Vill att det ska gå bra. Hon är så fin M, om jag kan medverka till att saker känns lite ljusare för henne, skulle det kännas väldigt bra. Men oavsett hur hon mår, så vill jag träffa henne.

There is a light that never goes out

Jag vet. Det är lite fånigt att ha en Morrissey låt som rubrik på ett blogginlägg, men kunde inte låta bli. Lärde mig spela den på gitarr idag igen( hade glömt bort hur de gick) och den är så fantastiskt vacker. Jag sjunger väl visserligen inte riktigt som Moz men det närmar sig, när jag väl använder min överdramatiska sida.

Dessutom passar just den textraden in i hur jag känner mig just nu. Kanske är det våren, men det känns som om livet verkligen går framåt nu, att fina saker händer allt oftare, att flytet på något sätt har återvänt. Har blivit lugnare och lite mer tillfreds och bättre på att acceptera mig själv så som jag är. Vilket i sin tur gör det lättare att hantera problem.

Och! Jag ska åka ned till Blekinge och träffa Meyou. För mig är hon fortfarande Monkan, men jag ska försöka lära mig. Har bokat både tur och returbiljett och ser verkligen fram emot att träffa henne igen. Det är över två år sedan vi sågs sist, december 2007, när hon slutade på Ölands fhsk. Det känns inte som att det var så länge sedan, men det är det... Tid är konstigt.

Sommarjobbskruxet verkar ev lösa sig också. Det är inte helt klart än, men har vart på en intervju som kändes okej och ska på ytterligare en på onsdag. Att den stressen (hoppas hoppas) försvinner känns verkligen skönt. Avskyr att behöva lägga ner energi på att oroa mig för hur jag ska kunna försörja mig.

Sitter i köket i Tårtan och väntar på att Jonas ska tröttna på den fest hen är på nu och ge sig av mot Tecnofesten. Bestämde mig efter lite velande att följa med. Vill dansa och känna mig rusig och fri. Vet inte riktigt vad jag ska ha på mig och är rätt trött, men vet av vana att det brukar bli roligt bara jag kommer i väg. Hoppas hen ringer/smsar snart, tycker inte riktigt om känslan av att vänta på någon. Kontrollbehovet som sätter in igen. Jaja. Långt blogginlägg.

Kram alla vackra. Vilka ni nu är som läser det här.

Tenta, vänner och tankar

Skickade in min hemtenta i dag på eftermiddagen. Det kändes hemskt ett par minuter efteråt, övertygad om att jag verkligen kunde ha gjort bättre i från mig. Men det får bära eller brista nu. jag gjorde mitt bästa under omständigheterna, blir jag inte godkänd antar jag att världen inte går under för det. Får väl helt enkelt komplettera det på något sätt. Försöker tänka så i alla fall. Att det är okej om jag misslyckas, även om just den tanken är svår att acceptera.

Det är så med mycket. Att varje fel känns för stort. Kämpar så mycket med att hitta betydelser i mitt liv och studierna har ersatt mycket annat, har varit det jag försökt fokusera på för att stänga ute det jag inte vill eller bör tänka på. Har även försökt att låta tankarna komma, att jag får tänka och känna det jag vill, men då blir det nästan värre. Måste distrahera mitt huvud för att orka, för att se det vackra i vardagen istället för att falla nedåt.

Tänker på honom fortfarande. Går in på hans blogg fast än jag vet att det gör mig illa. Läser orden han skriver för att veta att han fortfarande existerar. Vad det nu spela för roll. Eftersom han inte hör av sig längre så är det som om han slutat att finnas, upphört med att vara vid liv. Men det är naturligtvis inte så. han fortsätter med det han gör. Och mitt liv fortsätter även utan honom.

Hängde med J och en fin vän till hennom innan vi gick till kulturhamnen i torsdags. Det var väldigt fint att komma så bra överens med en ny människa så direkt och utan att jag behövde anstränga mig. Att bara få vara den jag är och upptäcka att människor tycker om mig just därför, är lika fint varje gång det händer. Det är guld värt då min självkänsla går så mycket upp och ned. Själva kulturhamns-kvällen vart också mysig och efteråt gick jag med J, P, A och några andra till Plankan i majorna och drack öl. Länge sedan jag bara var ute och hängde och pratade och det var väldigt skönt att få göra det, särkilt efter allt kämpande med tentan.

Sitter i köket i Tårtan och skriver. Några av mina sambos kollar på film på nedervåningen, men för ens gångs skull känner jag faktiskt att det går bra att vara själv, att jag behöver får vara i fred med mina tankar utan att hela tiden ventilera dem.

Vad jag än gör, vad som än händer, så vet jag i alla fall vad som är viktigt: Så länge jag har mina vänner, så länge vi kan skratta åt livets djävligheter eller gråta ut när det behövs och så länge jag inser att jag faktiskt är värd att älskas, då finns det underbara saker att leva för.

Rörelse

Livet tycks ha stått stilla i några dagar. Som om mitt huvud varit stumt, overksamt. Idag kändes det som att vakna ur en dvala, leva allt mer för varje timme. Det är skönt när det som borde gå bra faktikst fungerar, istället för känslan av att ingeting går.

Lite mer än halva hemtentan är skriven, tack H för att jag fick låna med mig din laptop till universitetet, och idag fick jag ett telefonsamtal om en arbetsintervju för ett sommarjobb. Känns väldigt skönt. Tror att jag för en gångs skull har rätt erfaranhet för det här jobbet, boendestödjare för perosoner med olika sorters psykiska funktionshinder. Jag hoppas verkligen att jag får det. Vill ha ett sommarjobb som känns meningsfullt och där jag samtidigt kan lära mig nya saker, mer om hur männisor fungerar. För oavsett vad jag kommer att arbeta med i framtiden så har man alltid nytta av at lära sig om hur människor fungerar. De lärdommar man får av det kan man använda till så mycket. Önskar att det vore obligatoriskt för en del politiker att jobba innom vården t ex, det skulle behövas...

Annars har det varit rätt lugna dagar. Hade en mysig filmkväll med Per i söndags. Vi lagade mat, pratade en massa och såg på film. Sov över på golvet och somnade gott och utan problem för första gången på flera dagar.

I morgon ska jag försöka komma upp ur sängen hyfsat tidigt och åka väg till skolan igen för att fortsätta jobba med hemtentan. Mitt mål är att den ska vara klar och inskickad på fredag kväll, så får jag lite ledigt några dagar. Nästa delkurs börjar inte förrän på onsdag om jag minns rätt.

Det blir nog vår det här året också. Det känns skönt att det i alla fall är som vanligt. Även om livet ständigt förändras, så blir det i alla fall vår igen.

Ljud

Mörkerljud över spända skinn
det dundrar av skallgång
letar
trots flera års sökande
längs de platser
som förblivit
oupptäckta

Dåtiden handskas inte varsamt med mig
eller: den handlar inte alls
tystnaden som straff
frågor ska aldrig ställas
svaren
vägrar
anlända

Det finns ingenting kvar att hitta
det bortglömda har ruttnat
om tusen år
finns inte ens
benknotor kvar
av det dåtiden bestämt sig för att radera

Bokväggar och Ljuspunkter

Böckerna bygger en vägg av trygghet runt henne. Ord mot ord, tystnad mot tystnad.

I berättelserna världar som kan förstås i eget tempo; vända blad, bestämma när pärmarna skall slås igen, händelseförloppen som för en stund stannar upp och när som helst kan återupptas.

Läser för att förstå. Läser för att glömma. Läser för att det fortfarande allt för ofta känns som att det är lättare, bekvämare, säkrare, att umgås med skrivna karaktärer istället för verklighetens komplicerade människosläkte.

Men då och då händer det. Verkligheten blir en ljus punkt av liv. Händelser vävs samman, intryck och upplevelser skapar mening och allt detta vi inte kan förstå, tycks förunderligt vackert:

Att på riktigt prata med människor som lyssnar. Att dansa och skratta och trängas och glömma det som annars tynger. Att sitta i köket omgiven av människor att älska och bli älskad av.

Att göra det som betyder allt, trots att utgången är osäker.

Snö!

Har varit ute i snön och lekt som ett barn två dagar i rad nu. Vuxna människor borde leka mer! Blev helt varm, rusig och glad i hela kroppen efter att jag och H var ute och promenerade och kastade oss i snön igår eftermiddag. :)

Vi gick ned till affären först (snusinköp) och sedan gick vi en 'genväg' in på baksidan av vår trädgård. Snön gick över knäna och det var underbart att kunna pulsa runt och sen bara lägga sig i den mjuka snön. Som att bli omsluten av trygghet, trots kylan. Blev helt lugn där jag jag låg nedsjunken i drivorna under kastanjeträdet, tittade upp på grenarna, blundade och tänkte för första gången på länge, på absolut ingenting.

Sen hade vi lite fest härhemma i går också. Dansade bort de dumma tankarna med finhet och blev hög på musik och värme från mina vackra kollektivvänner. Så skönt att kunna ha roligt även om man är pank och alkohollös.

Idag följde jag med K ut i snön och det blev en hel del pulsande och skrattande och springande den här gången också. Som om vi båda var barn igen, utan bekymmer och utan alla problem som hopar sig när man måste vara ansvarfull och medveten.... Solen har lyst större delen av dagen också, vilket gjorde allt det vita ännu vackrare och ljusare. Ska verkligen försöka bejaka det jag har mer. Inte hela tiden haka upp mig på det som jag saknar eller tror mig längta efter.

Morning blues och Marguerite Duras

Vaknade i morse med en känsla av hopplöshet. Tårar som inte ville sluta, öppen kanal utan synbar anledning. Det känns dock bättre nu. Ve inte vad jag skulle gjort om jag inte bott här. Är så väldigt glad och tacksam över alla underbara personer i det här huset, hur människor bryr sig och stöttar genom att finnas, säger att de finns här.

Det snöa igen. Små flingor som singlar över trädgården utanför köksfönstret. Det är tyst i mitt huvud. Som om ett dämpat snöfall lagt sig även där. Bakom min ögon står en familj efter en begravning. Den sortens tystnad är det. Den sortens känsla. Sorg. Utan gripbar, eller berättigad anledning.

Får inte, ska inte, vill inte säga så. Vill inte slå på mig själv genom att säga att det jag känner inte har något värde, då jag inte vet varför känslorna uppkommer. Ska försöka att bara se, bara se känslorna för vad dom är; känslor, och inte överdriva eller undervärdera betydelsen.

Kanske vore det bättre om jag skrev ned saker som dessa i min dagbok, på papper, i skymundan, istället för en blogg, öppen för alla att beskåda. Oftast känns det dock som att det jag vill säga fastnar i pennan och inte kommer ut. Så mycket lättare att distansera sig från 'jag kan inte' retoriken i huvudet, när tangenterna får styra. Ingen behöver ju läsa det här. Och om du läser det här och om den som just nu är du, känner igen sig, har det här inlägget en då fyllt en funktion.

Allt behöver ju trots allt en då inte fylla en funktion. Har börjat puzzla av den anledningen. För att lära mig att alt jag gör inte behöver vara så väldigt viktigt och livsavgörande. Behöver lära mig att se glädjen i det som jag egentligen ofta uppfattar som trivialt. Den här bloggen är ofta en del av det också; att våga skriva utan egentligt mål, annat än att det känns bra, just i det ögonblick jag skriver. Kanske skriver jag också av samma anledning som Marguerite Duras:

"Det enda skälet till att jag skriver ned minnena är min instinkt att gräva. Det är mycket enkelt. Om jag inte skriver ned dem kommer jag undan för undan att glömma dem.

Tanken skrämmer mig. Om jag inte är trogen mot mig själv, mot vem kommer jag i så fall att vara det?"

- Marguerite Duras, c:a 1943

Den rosamarmorerade anteckningsboken ( Ur 'Anteckningar från kriget')

Textmassiv #2

Jag vet vad jag vill skriva. Vad jag vill berätta. För dig.

*

*

Det enda som hindrar mig är orden. Orden som inte vill ställa sig i rätt ordning. Det jag vill tala om, försvinner i samma stund som orden formas på pappret. Det här inlägget kommer inte att vara särskillt konsekvent, men livet är inte det. Livet är en ologisk röra.

*

*

En gång till har det förändrats. Det som jag felaktigt tog för något annat, eftersom det på så många sätt liknade det vi hade. Nutiden i annan form. Dåtiden i ett förvanskat, förstorat vakuum. Det som var spelar ingen roll för nuet, säger du. Jag vet att du har rätt, men något inom mig vägrar släppa taget. Jag borde ha lämnat allt det här bakom mig för länge sedan.

*

*

Ur min synvinkel blir allt dramatiserat: händelseförlopp utifrån min dramaturgi och jag är medveten om det. Kanske har jag allt för länge inbillat mig att du ska komma tillbaka. Att det som egentligen inte på något sätt var perfekt då, skulle kunna bli det nu, i en annan form.

*

*

En gång till har du lämnat mig. Jag vet att du kommer tycka att jag är överdramatisk, sentimentalt besatt, när jag skriver det här. Förbannar hur jag känner och just därför försvinner det inte. Känner vanmakt när mina känslor är för många och för starka.

*

*

Dem jag pratar med om det här, säger att känslan är mänsklig. I sådana fall önskar jag att jag var något annat än mänsklig. Önskar att kärlek följde en uträkningsbar logik. Att det endast var möjligt att känna starkt för någon som också kände starkt tillbaka. Gång på gång känns det om om jag dömmer mig själv till olycklighet.

*

*

Jag har egentligen gått vidare. Hittat nya människor att bli kär i; nya människor att spendera mitt liv med; mina tankar på. En del av mig håller dock fortfarande tag i den kärlek jag kände för dig. Den kärlek som fortfarande finns kvar, men som nu måste byta form, eller raderas ut helt, om jag ska orka fortsätta ha kontakt med dig.

*

*

Men jag vill ha dig i mitt liv. Jag vill det, men inte om jag fortsätter känna eller bete mig på det här sättet. Inte om jag gör det bara för att få din bekräftelse. För jag vet att ingenting någonsin kan bli så som jag drömde om att det skulle bli. Jag förnekade länge att jag ville ha dig tillbaka. Kanske kan jag nu, när jag erkänt för mig själv att det var så, släppa dig och gå vidare.

*

*

(Men jag önskar att du vill finns i mitt liv. Att du ska finnas kvar. Att jag ska klara av att se dig på ett nytt sätt. radera ut, eller i alla fall inte alltid tänka på, det som var).

let the poetry talk

#1

Det som existerar:

du sa jag finns här

finns här nu

går inte

och jag tänker

exakt samma tanke

och vi stannar

stannar kvar alldeles nära

låter varandra vara

precis som vi är

just precis nu

(Idgiealitysreality)

#2

krokusarna,

- vi var ute och frös

i en vante kom jag hem till kvinnorna, de hade klippt sig i håret

det luktade ärtsoppa över trappen

(Jopé1000!)

January photographs

Me, with a little help from Iren and Phototshop... Today, 6th February.

I must admit though, that the last pic, is what I look like for real, its the least retuched one. :)Iren is wonderfull, I'm so glad I have her. She's one of those persons that always makes me laugh, no matter how close I am to fall apart or start crying.

xx

Idgie

Textmassiv #1

Att skriva utan punkt låta allt flöda fritt så som det egentligen ska göra går det egentligen att skriva ett helt bloginlägg utan att andas jag vet inte lika lite som jag vet om jag vågar publicera något som jag inte ens läst igenom kontrollbehoven är närvarande som alltid med är alltid mindre närvarande när jag är med vackra fröken I.

Läste ändå igenom det som skrevs, som om livet alltid måste stanna upp med ett , en . Grammatiken i vägen, alla regler som hindrar livet,texten, att fortgå, alla textmassiv som rinner genom tankarna, de som aldrig skrivs ned då papper och pennor är frånvarande, alla melodier som flödar men aldrig får sin rätta form.

Plötsligt är känslan av lugn närvarande, om nu det fridfulla är något som kan anlända hastigt. Nu, just nu, vill jag vara, bara vara, precis där jag är.

Osammanhängande text men orkar inte strukturera längre, jag har strukturerat, analyserat, varit frustrerad sedan jag lärde mig vad människor egentligen kan vara, hur världen beter sig, hur vi tillåter oss att behandla varandra. Vill vandra bortom cynismen nu, hitta den balans som gör att livet fortsätter att vara vackert.

Check this out!

http://www.youtube.com/watch?v=58Bd8d8DSDo&NR=1

She's one of the greatest rap/hiphop artist right now, Check out Speeche Debelle!

Vinterväder och insidans landskap.

Det snöar igen. Hon rör om det avsvalnade kaffet med skeden, metall mot keramik, ljudet får henne att rycka till. Tiden är stilla. Ljudet från skeden tycks få tiden att starta igen, men så fort tystnaden lagt sig är känslan av att befinna sig i en stumfilm tillbaka. Rörelser utan ljud, ljus utan källa, ett vinterväder som täcker allt där ute. Allt här inne.

Hon försöker koncentrera sig på texten som ska vara läst till morgondagens lektion. Ämnet är intressant; makt och motstånd, men just nu rör sig tankarna åt andra håll, gräver i källor där vattnet för länge sedan sinat. Tankarna formulerar patetiskt klychiga metaforer men just nu orkar hon inte resonera rationellt. Ser ut på snön som inte vill sluta falla och tänker på det som nu fått sitt ofrånkommliga slut.

Vännen C hade sagt åt henne att inte vara sentimental. Att försonas och gå vidare. Men hon har försonats. Hon har börjat gå, hon har t o m sprungit fortare än någonsin mot de mål hon bestämt sig för att sträva efter. f Och ändå. Ett hugg i magen; rostig yxa som gräver och skaver upp tarmsubstans och grubbelklegg.

Att Q har gått vidare borde vara en lättnad för henne. Hon har för länge sedan börjat söka värme i andra människors hjärtan och borde hon med den logik som kärlek tyvärr inte följer, vara glad för hans skull. En del av henne är nyfiken, lättad, uppmuntrande. Dock kvarstår en klump av sorg, en röst som vill jämföra sig själv med den nya, ta reda på allt som denna nya person är och på vilket sätt denna människa är bättre än henne.

Hon bankar näven hårt i skrivbordet. Kaffekoppen skakar till, men välter inte. Bara ljudet vibrerar, i takt med ilskan som väckts i henne. Hon är arg på sig själv för att hon reagerar såhär. Hon vill tänka på det vackra hon har med fröken X, friheten och hur hon faktiskt har kärlek i alla möjliga tänkbara former. Det finns verkligen inte en enda anledning i världen till att vara avundsjuk på någon som faktiskt kan göra en av dem hon älskar lycklig.

Snön fortsätter falla. Sakta återvänder hennes rusande hjärtslag till ett mer dämpat tempo. Hur saker än känns eller kommer att kännas, vill hon inte behöva vara arg på sig själv. Handen
värker efter vredesslaget och hon stryker över knogarna med den andra handens fingertoppar. Försiktigt lutar hon sig tillbaka i stolen, blundar. Frammanar bilden av fröken X, allt vacker de ska göra tillsammans, alla fina saker de upplevt och pratat om redan, trots den korta tid de känt varandra. Snart snart ska hon åka hem till henne igen. Nutiden ska långsamt ta över dåtiden och det som händer nu, händer nu och hon kan ingenting göra, annat än att låta bli att grubbla så mycket över det hon inte kan eller ens vill förändra.

Hon dricker upp kaffet i tre svepande klunkar, sätter sig ned och skriver. Skriver ned allt för att lättare bena ut tankarna. Tänka, inte grubbla, som den kloka fröken X alltid säger.

Glädje och ilska.

Egentligen mår jag väldigt bra idag; positivt CSN besked, mysigt besök av Paul och Caroline igår och det går rätt bra med mina studier. Dessutom har jag fått en jobbintervju, på tisdag.

Men ilskan bubblar endå, knyter sig i magen som en näve. Önskar att relationen till en av mina föräldrar inte ska behöva vara så svår att hantera. Jag önskar att du ville förstå vad jag menar, nu när jag faktikst vågade ta upp något som för mig är jobbigt att prata med dig om.

Jag vet inte om det är så att jag är otydlig, eller om du helt enkelt inte vill förstå. Det är bara det att det tar kraft och energi att ständigt försöka bli förstådd, när det känns som om du inte ens försöker förstå vad jag säger, trots att jag är så rakt och tydligt jag kan.

Jag är så väldigt trött på att behöva vara diplomatisk och att jag ska behöva ändra på hur jag är för att det inte ska bli konflikter, när du fortsätter att gå i samma spår, de spår du gick i redan när jag var liten, men var tillräckligt gammal för att förstå.

Egentligen är jag inte arg på dig, jag tror att jag förstår varför du gör som du gör, varför vi inte kan kommunicera. Men om jag anstränger mig så hårt för att få det här att funka, så vore det så fint om jag i alla fall visste att vi var på väg åt samma håll, om än på olika vägar....

If love is love- its with handles or not

Och

jag tänker ibland att det var lättare förrut. Då när jag visste att ångesten endå skulle ta tag i mig, kväva mig, bestämma över mig. Då jag visste att den var jag och att vi satt ihop, som ett motsattspar i symbios, redo att förgöra eller förgöras.

Och jag tänker att det nog endå blir lättare sedan. När jag lärt mig handskas med mig själv; blivit en skl vuxen människa. Just nu är livet i mittenfas. Halkar ibland frammåt, ibland bakåt, vet inte riktigt vilken väg som leder dit jag tror att jag vill gå.

Och jag tänker, just nu, att jag endå har allt detta; ett hem, en vald familj och en jag föddes in i. Att jag endå har möjligheten att göra vad jag vill med mitt liv, om jag bara vågar. Tänker att jag inte vill vara rädd längre. Att det här livet får bära eller brista.

Och jag tänker, just nu, att det kanske kommer att bära. Att jag kan vara och vill vara den människa jag blir lycklig av.

Skeva steg

Hon önska att orden fortfarande kunde flyta över pappret, nu, hon vill nu, inte ha allting i dåtid, inte heller i framtid. Tiden flyter, svänger, tar skeva steg åt håll hon inte förstår sig på. Kan inte styra över tiden, men kunde, då, i alla fall styra över orden. De tankar som kom ut ur hennes huvud var hennes, bara hennes. Nu vet hon inte längre om det är så. Om orden fortfarande är hennes eller om hon bara är lånade tankar hopmalda till det som är hennes personlighet.

På pappret är tomheten det enda som existerar. Hon väntar. Som om det skrivna är det enda, är det enda som får och måste komma henne nära; som om meningarna, stavelserna, orden, kan göra saker med henne som människor inte kan. Beröra.

Hon reser sig upp, vänder pappret ryggen, låter bläckpennans metalliska kropp tynga det mot bordskivan. Reser sig upp, går iväg. Vill inte längre tänka.

Om jag kunde

sluta att enbart se det som jag inte gör, det jag inte klarar av, då vore allt onekligen mycket lättare. Cynism vs naivitet, hybris vs självförakt; att sträva efter någon sorts balans, men allt för ofta hamna i än den ena, än den andra ytterligheten. Det är bara det att jag trivs med ytterligheter, klarar inte riktigt av det grå, vill ha storslagna händelser, vibrationer och upplevelser som känns, som är på riktigt. Men även om det är precis det jag vill, så börjar vardagsbalansen att bli lättare att acceptera och tycka om. Att bo i mitt kära kollektiv Tårtan, gör att min vardag blir så mycket vackrare på många sätt. Det är inte alltid lätt, men fördelarna väger verkligen så oerhört mycket tyngre än nackdelarna. Det känns fantastiskt att nästan alltid ha någon att prata med och att jag lär mig nya saker varje dag eftersom vi alla har ett så både likartat och vitt skilt bagage med oss.

Borde egentligen gå och lägga mig. Ska upp tidigt i morgon bitti, redan kvart i åtta eftersom konfirmationsläsningen börjar igen nu. Är hos mina föräldrar dock, så slipper gå upp allt för tidigt eftersom det bara är att gå ned för backen här, så är jag framme.

På onsdag börjar universitetsstudierna igen. Ser fram emot det, men är också nervös, eftersom det är en ny klass, nya människor. Får försöka att vara mig själv så mycket det går, utan att dömma mig själv för mycket och att försöka hitta den där balansen mellan att vilja ta all plats eller helt försvinna. Men det kommer nog gå bra, får försöka göra mitt bästa i alla fall. Antar att det är det enda jag kan göra. Ska försöka att hålla tankarna och känslosvallen i styr, inte andas panik hela tiden och faktiskt inse att jag är en en människa som kan saker, en människa med styrka att genomföra sina drömmar. jag vill klara av det jag drömmer om. En dag, kanske inte i morgon, men sakta men säkert, ska det jag drömmer om bli verklighet; Att älska mig själv för vem jag är, att våga utvecklas uppåt och ta tag i de kreativa idéer jag bär på och att mentalt leva nära de människor jag älskar.

Virrvarr

Skriver inte så ofta här numera. Föredrar anteckningsboken. Bläck på riktigt papper, som om orden går att ta på och blir verkliga på ett annat sätt.

Dagarna flyter samman. Skriver för att minnas tiden, för att tiden inte ska få mig att fastna i ett virrvarr av okontrollerbar kaos.

Så många känslor i mig just nu: stressen gör mig handfallen, men det som glöder inom mig stretar emot paniken, får mig att orka vidare; vännerna, lusten i det kreativa och det som jag då och då hoppas är kärlek. Det sista. Kärleken. Jag vet inte längre vad det egentligen är jag är ute efter. När jag får det jag trodde att jag ville ha, vill jag inte längre ha det. Det jag kan få och får känns både fantastiskt och fel på en och samma gång och det jag inte längre kan få, inte på det sättet, vill jag väl egentligen inte ha, trots att jag saknar det.... Virrvarr, som sagt. Vet inte riktigt om eller hur jag ska reda ut det.

Orkar inte skriva mer nu, kanske senare. Den här bloggen känns egentligen rätt meningslös, men jag sparar den av sentimentala anledningar och för min egen skull, för att jag endå har så många minnen lagrade här. Jag får se vad som händer. Hur saker och ting löser sig eller blir mer ihopnystade. Om jag vågar ta reda på vad jag egentligen vill.

Varför kan jag inte skriva om dig?

Dina ord rakt in
och jag önskar att jag kunde beskriva
hur jag känner

Hittar inte orden
din formuleringar säger det
jag inte får ur mig
mina klycheer kan inte fånga det
så som du säger det

Jag är inte är inte är inte
men du betyder fortfarande mer för mig än jag någonsin kan förklara.

Jag har inga fysiska rum din närvaro kan saknas i
men innuti
i det som jag antar är mitt hjärta
växer hålrummet sakta
varje gång
jag tar avsked
går iväg från dig
igen

Diktomani

Skrivna 30/31 December 2009. runt 01:30. Sista texterna 2009.

Så har

sista dagen på året

startat

i en säng med randiga lakan

bredvid den person

som en gång

kunde kallas min

det kan han verkligen inte kallas längre

är inte hans

är min

och det räcker

eftersom jag ändå får sitta här

bredvid

leva mitt liv

hans liv

utan det evighetsförklarade

'vårt'

#

Vässar pennan för att fylla de sista raderna

sidorna i en bok som kanske betyder mycket

eller ingenting alls. Vässar för att orden

ska bli mindre och tydligare

så som språket blir tydligare

när orden är få

och väl utvalda

##

Telefonfyrkanter istället för siffror

är du min musa nu

eller är det hon

ska jag vara min egen

inspirationskälla

tillslut

utan destruktivitet som bas

eller helt enkelt gå

gå utan att veta

hoppas att stupet är längre bort än runt hörnet

###

Varför ger du mig precis det jag vill ha

nu när jag egentligen

inte förtjänar det

eller behöver jag inte längre

förtjäna något

är kvoten fylld

till bristningsgränsen

och när bägaren rinner över

tar allt slut

eller rinner vinet ut i floder

av nya upplopp och

framtidsvandrande mynningar

som pistoler utan skott

min säkrade väst

är redan väl använd