Bortom tid

Efteråt är allting tomhet
bortom tid

du sover
ser ut som du brukar
är dig själv igen

Jag har förlorat något


Efteråt är upprepningar av tid
ultrarapida händelseförlopp
hur ett så litet misstag
kunde
om jag bara hade
om jag bara hade
om jag bara hade
tänkt ännu en sekund
hur ett så litet misstag
kunde ha
nej jag vill inte
ens
tänka tanken


Jag har förlorat något

Men du är kvar
kvar hos mig
hos oss
oskadd
nästintill

jag
har förlorat
något

från och med nu vet jag

jag har förlorat
känslan av att ingenting farligt kan hända dig

och rädslan
är ofattbar

Alla historieskrivningar är subjektiva. (Eller när blev fittslickning ett kvitto för identifiering?)

Tankar angående historikern Sara Edenheim's text i DN kring Jonas Gardells "torka aldrig tårar projekt". http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/gardell-grater-bara-for-mannen
och Gardells svar i DN http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-gardell-dags-for-fler-att-trada-fram-och-beratta-sina-historier
samt det Gardell valde att säga kring queerrörelsen och flator i tidningen faktum: http://www.faktum.nu/2012/09/jonas-gardell/

Det går egentligen inte att sammanfatta mina tankar kring denna debatt kort, men jag ska försöka. Jag tror att ett av de stora problemen är att många anser att om en historia ska berättas måste den täcka in allt. Sara Edenheim har många goda poänger när hon säger att fler historier bör berättas och att svarta kvinnors berättelser ofta glöms bort. Men vi måste också komma i håg att Jonas Gardell aldrig har tagit patent på att berätta den enda rätta sanningen i aidsfrågan. Han har hela tiden poängterat att han vill berätta en av historierna och att han är inspirerad av sitt liv och sina vänners upplevelser i sthlm.

Att Gardell sedan valt att tala illa om hbtq-kampen, genusteoretikers "kidnappning" av ordet queer och om lesbiska aktivisters brist på erfarenhet av fittslickning, är väldigt beklagligt. Dock är det viktigt att ibland kunna skilja författaren från sitt verk. Bara för att Jonas gardell uttrycker sig plumpt och misogynt om lesbiska, betyder inte det att hans aids-triologi inte är viktig för bögar som var med på 80 talet.

Sara Edenheim säger att historien "kan användas till mycket, men inget sätt kan vara neutralt eller befriat från värderingar". Där har hon verkligen rätt. All historieskrivning är präglad av sin samtid, sin berättare och de normer som råder, den hegemoni som står högst. Jonas Gardell har hela tiden utgått från sitt perspektiv och står för detta.

Gardell har dock en viktig poäng när han säger att det inte var lesbiska som dog och att de därför inte får så stor plats i berättelsen. Men det är tragiskt att Jonas Gardell i intervjun med tidningen Faktum tar sig rätten att bestämma hur mycket fitta någon ska ha slickat för att få kalla sig flata. Han poängterar: "Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det." Där har Gardell och många män i hans generation missuppfattat queer. Queer handlar ju ofta om att just vilja leva bortom strikta hbt definitioner. Queerteori är viktigt men det var i praktiken allt startade, queer som ett sätt att utmana normer och färdigpaketerade gruppindelningar. Gardell kallar sig bög, är inte det att identifiera sig med EN grupp? Queer suddar bort gränser och gör att identiteter kan flyta. 

Det bästa vore om vi kan berätta flera olika storters historier parallelt. Ingen klarar av att berätta allt. Dessutom vore det skönt om det inte krävdes en viss mängd sex för att få definiera sig som lesbisk/bög etc. Identitet och hur ofta du knullar har eg väldigt lite med varandra att göra. Det finns exempelvis asexuella personer som samtidigt har en identitet som lesbisk/bög/bi/queer etc.

Men oavsett vad Jonas gardell sagt eller tycker så tror jag att det är viktigt att kunna se på den här artikeln med kritiska ögon. Sara Edenheim är historiker och som sådan borde hon veta att alla skildringar av historien är subjektiv. Jag håller med om att vi ofta glömmer dem som drabbas av aids idag, men ska vi för den sakens skull inte prata om alla dem som dog på 80-90 talet? Jonas Gardells berättelse är viktig, men endast en av många berättelser vilket han poängterar.

Det är väldigt sexualrasistiskt att säga att alla skildringar av något som drabbar homosexuella ska inkludera alla homosexuella. Sedan skulle jag gärna se att någon skrev en bok utifrån prostituerade kvinnors synvinkel. Ju fler olika artiklar kring hiv/aids som skrivs, desto bättre.

Att säga att vi talar om det som hänt för att glömma det som händer idag, är som att påstå att vi borde sluta tala om alla krig som någonsin varit för att vi då riskerar att glömma de krig som pågår idag. Låt oss tala om både nutid och dåtid. Låt oss lära oss av det som hände så att vi inte gör samma misstag idag. Och slutligen. vad än Sara Edenheim tycker, så är det ett hån mot alla dem som dog att hålla en såpass oempatisk ton texten igenom. jag förväntar mig mer av henne.

Det tröstlösa sökandets sinnesstämning

Vacker rubrik till den uttröttande sysselsättning som kallas arbetssökande. Lade ned massor av tid och energi på att skriva det perfekta brevet till en ansökan som butikssäljare på topshop. När jag så går dit med min ansökan, en vecka innan sista ansökningsdagen, uppklädd och stylad och leende, är tjänsten redan tillsatt. Ibland känns det så oerhört meningslöst att lägga ned sin själ i saker och ting när det inte ger resultat. Har sökt massvis av jobb nu och hittills inte fått ett enda positivt besked. Ska försöka ringa runt till några av de ställen jag ansökt till och höra hur det går med "antagningsprocessen".

Känner mig gnällig idag och har ett behov av att skriva av mig. Ibland känns det lättare bara en får vädra alla de saker som känns motiga. (Nu har C äntligen somnat och jag kan skriva fritt ett tag.) 

1. Min dator har gått sönder. Vet inte om det är själva hårdvaran, eller om det bara är skärmen. Likväl är det jävligt surt då jag bara haft den i 1,5 år och inte har överdrivet mycket pengar till att laga den. 

2. Queen-kör projektet till world aids day på röhska gick åt helvete eftersom folk ställde in i sista minuten, alternativt missuppfattade tider, alternativt var för bakfulla för att repa. etc etc etc. Ja, jag är sur, för jag hade verkligen sett fram emot det här.

3. Jag blev inte "utvald" till modevisningen på världskulturmuseet i april. 

4. Mitt skrivande går skitdåligt eftersom min hjärna tycks vara konstruerad av tusentals små små lerklumpar nuförtiden. Lera som det inte går att bygga särskilt mycket av. (Jag vet. Det är en skitdålig liknelse. kan inte ens skriva liknelser) Så fort en bra idé tycks anlända, försvinner den lika snabbt igen eftersom jag blir avbruten av C, alternativt att jag väntar på att få låna Ms dator eller så är jag för trött för att lyckas få ned tankarna på papper med en vanlig penna innan de försvunnit igen. 

5. Vi är inte ens i närheten av ett första hands kontrakt

Ja. Jag har i-landsproblem. Nej, det är inte synd om mig. men jag skiter i det. Jag önskar bara att livet kunde flyta på lite. Det är absolut ingens fel. Visst, är trött pga att jag har en småunge, men bristen på jobbsvar, sinnesstämning och folk som sviker projekt  och uteblivna bostadserbjudanden går liksom inte att skylla på sömnbrist pga bebis. 

Det finns i alla fall ett till jobb som jag verkligen verkligen vill ha och som jag ska söka. Men vågar inte skriva vilket det är här. För skrockfull och inbillar mig att den chansen kommer att försvinna så fort jag klär drömmen med nedskrivna ord.

Organisk krishnaelectro och djurisk konstindie

Prince Rama och Animal Collective på Pustervik!

I går var jag och M på nya Pustervik och såg två riktigt bra band. Animal Collective var huvudakten, men för mig var det framför allt den sanskritljudande, och galenpannedansande trion Prince Rama som imponerade. Taraka Larsons röst pendlade mellan melodiskt hyponotiserande och vilt skrikande. Hela showen inleddes med att Taraka, insvept i ett långt tylltyg, utförde en skum konstperformancedans inne bland publiken, innan en scenarbetare hjälpte henne upp på scen igen.  Hennes syster Nimai kan vara den bästa och coolaste trummis jag någonsin sett. Iklädd en sorts spetsgympingdräkt och självlysande färglad väst, lät hon trumpinnarna ljuda snabbt och rythmiskt samtidigt som hon svängde med det långa blonda håret i en sorts organisk, vild dans. Det har nog aldrig sett roligare ut att stå på en scen! Mellan de två systrarna poserade en glittersminkad basist som påminde om en ung grungekille ( vet inte hens namn tyvärr).

Spelningen slutade i ett crecendo av koreograferad dans där systrarna verkligen gav allt både uttrycks och sångmässigt. Jag är kär!

Animal Collective bjöd på en färgsprakande show med en imponerande scenografi och ett fantastiskt ljus/bildspel. Första halvan av spelningen innehöll idel hits från nya skivan som Moonjock och Today's supernatural. Indikidsen dansade för fullt och det var tjockt med folk framför scenen. Det kändes dock rätt introvert och bandmedlemmarna bjöd inte så mycket på sig som jag hade önskat. I mitten av spelningen började de freaka loss ordentligt med en lång ljudkonst låt. Kort därefter lämnar blååriga sångaren Avey Tare sitt scenhörn och börjar dansa en galen dans ackompanjerat av punkiga skrik. En av höjdpunkterna var annars när bandet mot slutet av spelningen körde underbara my Girls. Panda Bears röst är som en smekning i noiceindiebruset.

 Prince Rama

Animal Collective

Jag går ifrån spelningen med Prince Ramas musik och uppträdande kvar i hjärtat. Animal Collective imponerade, men nådde inte enda in.

Vad räknas egentligen som en klassresa uppåt?

Vi lever i ett samhälle där klassklyftorna och skillnaden mellan välstånd och fattigdom blir allt större. Status, makt och pengar grupperar människor och fungerar som tydliga gränsdragare när det gäller att bestämma vilka som tillhör och vilka som är utanför.

Jag funderar kring klassbegreppen ganska ofta. Vilken klass tillhör egentligen jag nuförtiden? Vart kommer jag i från? Och vart är jag på väg?

Att tala om klass är svårt. Det finns mängder av gråzoner och vad som exempelvis ses som överklass i en krets, är "bara" övre medelklass i en annan. Klass är lika subjektivt som vilken annan definition som helst, men samtidigt inte. Klasskillnader och de konsekvenser som dessa får är högst verkliga och skapar ett samhälle där fattigdom och utanförskap i värsta fall leder till en spiral av våld, misär och uppgivenhet. I bästa fall leder utanförskapet till ilska och uppror och en vilja att förändra. 

Mina föräldrar har jobbat hårt inom olika service och omsorgsarbeten i hela sitt liv. Mamma började som tonåring arbeta extra i en chark för att sedan utbilda sig till vårdbiträde och undersköterska. Hon gick två år på den så kallade ”husmorslinjen” på gymnasiet, en linje som skulle kunna jämföras med en blandning av barn och fritid, livsmedelsprogrammet och vårdlinjen. Min pappa gick även han tvåårigt gymnasium, på en sorts samhällsliknande linje och trots att han egentligen drömde om att bli arkeolog eller sportjournalist, valde även han att läsa på vårdskolan där han träffade min mamma. 

De har haft skiftande jobb genom åren, men mestadels arbetat inom äldrevården och på sjukhus. Att vara undersköterska innebär att arbeta både tidiga morgnar, helger och kvällar och det är tungt såväl psykiskt som fysiskt. Trots 30 års erfarenhet av yrket är deras löner oerhört låga jämfört med många andra yrken som sliter betydligt mindre på kropp och själ. Min föräldrar trivs med sina yrkesval och är bra på att arbeta med människor. Men de får inte mycket för det.

Jag gick treårig estetiskt program på gymnasiet och var den första i min familj som tog en universitetsexamen. Vad säger då det som min eventuella klasstillhörighet och huruvida jag gjort en resa ”uppåt”? Jag har en arbetarklassbakgrund och har själv i perioder arbetat inom klassiska arbetaryrken som vård, barnomsorg och storkök. Samtidigt har jag valt att studera och ta examen i ett akademiskt ämne med en o(be)tydlig arbetsmarknad; socialantropologi. Ett ämne som visserligen har en bred ämneskunskap kring många samhällsområden men som ofta ses på med skepsis som en lite ”flummig” universitetsbunden sak att studera. 

Bourdieu talar om olika typer av kapital som vi använder oss av i samhället. Två av dessa kallar han ekonomiskt och kulturellt kapital. En skulle kunna säga att mitt kulturella kapital är ganska högt. Jag rör mig i kretsar där många sysslar med eller vet mycket om olika kulturella företeelser (här menar jag teater, konst etc, inte ett samhälles kultur) och uttryck. I denna värld känner jag mig hemma eftersom det oftast är ens kunskap som värdesätts och ger status, inte ens inkomst. 

Mitt ekonomiska kapital är å andra sidan relativt lågt. När mina föräldrar var i samma ålder som mig, 26 år, ägde de ett hus, en bil och hade båda två heltidsjobb. Visserligen hade de säkerligen höga amorteringar och låg inkomst i förhållande till arbetstid men de ägde en då både en fastighet och en bil, samt hade körkort. 

Jag bor i en andrahandslägenhet med min sambo och vår snart 5 månader gamla bebis. Jag lever på en föräldrapenning som är lägre än det CSN jag lånade som student varje månad. Min sambo avslutade nyligen en projektanställning och går nu på A-kassa för att inte sänka sin föräldrapenning med ströjobb, då han ska vara föräldraledig från januari. Ingen av oss har körkort, äger någon fastighet eller bil. 

Sammanfattningsvis skulle en kunna säga att jag hittills gjort en klassresa nedåt, rent ekonomiskt. Min utbildning kan (och kommer förhoppningsvis) att om några år ge mig ett hyfsat betalt jobb och en möjlighet till bättre boendesituation. Men just nu är det kapital jag besitter i allra högsta grad kulturellt och socialt.  

Jag drömmer fortfarande om att få vara med och förändra världen. För mig blev studierna ett sorts uppror mot dem som inte trodde att jag kunde bli något. Enligt marknaden är jag fortfarande inte värd särskilt mycket. Men för mig är mitt kulturella kapital värt något större än pengar: jag har hittat hem. Mitt utanförskap har långsamt raderats. 

tystnad och skeenden

Rummet är tyst. Musik, mina fingrar mot tangenterna, stearinljusens knastrande. Men det är en då tyst. Rummet andas tystnad.

Lilla C har äntligen somnat, vilar med spretande armar över kudden. M är på bio. Jag stannade hemma med dokumentärfilm, kaffe och tända ljus för att mota bort den apokalyptiskt grå himlen. Kroppen är trött och lite avslagen, så som den blir när en för första gången på mycket länge varit på en stor fest och dansat. Det var underbart att vara på fest i Tårtan men gud så trött jag blev. När klockan närmade sig ett var jag redan på väg hem. Dock väldigt nöjd med det som varit och kände mig inte det minsta tråkig.

Jag fick svar från en av de personalansvariga vid sjöfartsmuseet. Hon hade läst min spontanansökan och analysen av utställningen Stad längs vattnet. Hennes svar var positivt och hon verkade tycka att det jag skrev är intressant, men just nu finns det inga lediga tjänster. Min ansökan skulle sparas i alla fall. Kanske kan det dyka upp något senare. 

Annars kretsar mycket i min vardag kring att söka jobb nu. Har skickat in ganska många ansökningar nu och hoppas på svar. I övrigt går vardagarna sakta framåt i ett sorts lugnt och upprepande varande. Övar med kören varje eller varannan vecka, går och simmar, tar långa promenader med C och M. I onsdags so vi över hos Per alla tre.

Föräldraledighet är som en långsam ritual, fylld av olika övergångsfaser och skeenden som tillsammans lägger ett vacker pussel: skapandet av ett nytt liv, början på en helt ny sorts historia. Så mycket som sker för första gången; att vilja fånga varje ögonblick, att inse att vad som än händer så har jag det här. Att vad som än händer så har jag upplevt den här märkligt fantastiska och skrämmande känslan.

Höst. Svarte mossen. Biksopsgården