Snart är jag i din famn igen

16:42 åker mitt tåg till Uppsala och Martin. Underbart, underbart! Vet inte exakt när och hur jag ska åka ned igen, men senast tidigt måndag morgon.

Jag ska jobba på i morgon, få tiden att gå så snabbt som möjligt. Trodde nästan inte att jag skulle komma upp, men nu gör jag det. Tack Martin!

ständiga avsked och det som gör saknaden hanterbar

Att sitta högs upp på avenyn, nedanför konstmuseet, uppflugen vid en stolpe med utsikt över människor och måsar. Att äta en glass och läsa Allas. Att känna hur saknaden river upp köttsår innombords och att ingenting kan sy ihop förrutom en sak. Martins famn. Hans famn.

De senaste dagarna harvarit underbara. Vi har haft mängder av fantastikst sex, promenerat, grillat i trädgården med tårtanvännerna, grillat och druckit öl i slottskogen, lagat mat och druckit vin med Sara, jag var på konsert med September, i lördags träffade Martin min familj och hade en mysig påsk/födelsedagsmiddag hos Berit och under söndagen han vi förrutom picknick/grill med att gå och se Scream 4. I går var det grilling i trädgården och massor av mys. Och så har vi sett flera filmer, bla Howl, preaching to the perverted och Cruel intentions.

Jag älskar Martin. Och ja, Martin älskar faktiskt mig.

Vet att det är tidigt att använda så stora ord, men det känns som att ingenting kunde vara bättre än detta. Tackar alla gudar och änglar och min lyckliga stjärna för honom.

Han ser mig som jag är och älskar mig för det han ser. Det är underbart.

Tidig väntan

jag lyckades vakna av mig själv redan 06:40 i morse. Typiskt. Antagligen av nervositet. Om 3,5 timmar kommer Martins tåg in på Göteborgs station. Längtar så mycket att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen med alla känslor.

Ska försöka se på en film eller så, fördriva tiden. För jag kan antagligen inte somna om.

Let the sunshine in

Solen fullkomligt svämmar in genom fönstret. Dricker kaffe, äter frukost och lyssnar på morgonpasset. Om 10 minuter ska jag ge mig av mot spårvagnen och jobbet. Pratade med Martin några minuter på skype, i kväll får jag reda på om han kommer ned hit på torsdag eller ej, han ska leta en billig biljett på tradera. Gud vad underbart om han skulle komma hit redan då. Dock lite nervös att han kommer att tingas träffa mina föräldrar, eftersom jag är bjuden på påskmiddag den helgen.... Men det ska nog gå bra.

Jag är ledig på torsdag också, eftersom det är så få barn på förskolan då. Gött att vara ledig fem dagar över påsk.

Meyou! Jag lovar at posta ditt brev snart, det har helt fallit bort. flåt.

Puss!

Aliens, förfest och längtan efter M

Sitter med R och A och ser på Alien 3 och slösurfar. Har pratat med Martin varje dag nu, enda sedan han åkte hem till Uppsala igen. 29 april åker jag upp till honom och stannar där till sent på kvällen 1:a maj. Jag längtar väldigt mycket.

De flesta på min våning har gått ut på Ladyfest, men jag var med på förfesten i alla fall. Vi dansade och sjöng och hade det fint. :)

Räknar dagarna tills jag får träffa M igen. Har gjort en kärlekslåda jag ska skicka som påskpresent till honom. Innehållet är hemligt eftersom du säkert läser det här förr eller senare kära du.

Nu ska jag se klart filmen. Puss alla vackra!

och plötsligt är livet vackert...

Tack Martin för att du kom ned hit i söndags och stannade enda tills i morse. Kärlek, solnedgångar, kramar, ögon som glittrar av åtrå och igenkännande, en ömhet bortom allt annat.
Min vackra älskling. Tack för att du gör mig lycklig. Jag ska göra allt som står i min makt för att vi ska kunna fortsätta att vara tillsammans, fortsätta att lära känna varandra, lära oss livet tillsammans och mota bort rädslorna.

Uppsala

Uppsala, Uppsala, Uppsala.
Eller att du kommer hit.
Bara jag får vara dig nära, det gör nästan ont när jag tänker på dig.
Hur kan jag sakna någon jag aldrig har träffat?
Jag känner alldeles för mycket för mitt eget bästa.

Jag fick jobbet!

HURRA!

Jag fick jobbet som köksbiträde/pedagog på en montessoriförskola! Det känns så väldigt, väldigt bra. Två månaders provanställning först och sedan fast anställning. Nu kommer jag ha råd att resa och att plugga på distans utan att ta studielån. Tack gode gud!

316 kronor från din famn

316 kronor kostar en sista minuten biljett till Uppsala. Jag är naturligtvis pank. Om någon känner sig rik, får ni gärna säga till.

I wish I could show you a happier person/ But I've got the blues

My heart has been broken to pieces/ and I have too much to loose

Don't know if I'm brave enough/ to let you in to my head

It always end up in tears/ and i want more than your body in bed

I've got this feeling, this feeling about you/ don't want to mess it up

Or this dream wont come true/ I have this feeling/ that I could be yours

So please treat me gently/ Don't wanna feel this blues no more

Boys and the fog they create in my brain

Pratade med en viss M i telefon i går. Uppsalapojke med Genusmaster och nördintressen som synnerligen matchar mina egna. Hans röst gick rakt in. En norrländsk klang av värme och omtänksamhet, en röst som säger "Jag förstår". Jag vet inte om jag vågar det här.

Uppsala. Han bor i Uppsala. Jag letar sistaminutenbiljetter på SJ trots att min ekonomi=no money whatsoever. Lägger upp annonser på samakning.nu och hoppas att det är någon vänlig själ som ska till Uppsala nästa helg.

Det kanske dock är bra att jag inte har några pengar. Jag ska vänta in beskedet om förskolejobbet, vara med i barngruppen i morgon och ev jobba på torsdag. och sedan är det konfaläger i helgen.

Om du läser det här. Tack för att du tog dig tid att prata med mig. Det värmde. Jag är en rätt så rädd person egentligen. Jaktuggla på ytan, räddhare innuti. Det som liknar kärlek skrämmer mig. Vill du vara rädd om mig?

bostadsdöden

novell/roman skiss. Första sidan.

Fötterna började kännas allt kallare där hon satt på trappan vid fontänens fot. Skymningen doldes av de senaste skyskraporna i glas och grått, måsarna skränade någonstans där bakom.

Anja försökte kura ihop sig, dog jackan tätare kring den magra kroppen, men dragkedjan var sönder och den tunna vindjackan värmde inte mycket i oktoberblåsten. Det började mörkna. De människor som rörde sig på gatorna dagtid var på väg hem. De som inte hade något hem, och de var många, börjar leta efter något som tillfälligt kan likna det. Natthärbärgen existerade knappast längre, för trots idoga försök från kyrkor och organisationer, fanns få om än några lokaler att tillgå.

Ibland lyckades Anja sova hemma hos någon kompis, men hon kände allt färre som hade ett hem, och som var villiga att släppa in henne. Oftast sov hon i något soprum, eller cykelskjul som någon glömt låsa. Ibland gömde hon sig i ett trapphus, inlindad i filtar.

Av och till i snart fem år hade hon varit utan fast bostad. Senast hon bodde någonstans var när hon var 25 år, för tre år sedan, då hon bodde med en dåvarande pojkvän. Men som så många andra gånger, eskalerade relationen i bråk och bittra känslor, och det slutade med att han slängde ut henne, utan något annat än en plastpåse med de få tillhörigheter hon lyckats hafsa ihop.

Hon var inte ensam om att ha det så här. När årets siffror, för år 2042, redovisades, var 25 % av befolkningen under 30 år hemlösa. Och det fortsatte att öka för varje dag. Billiga hyresrätter hade börjat byggas om till företagslokaler, spa center och lyxiga bostadsrätter. Den borgerliga regeringen hade suttit vid makten i snart 20 år och även om det talades om valfusk, så sopades det under mattan, eftersom ingen ville kännas vid det. Dessutom behövdes det en fast adress för att kunna gå och rösta. De nya reglerna hade funnits i drygt 10 år eftersom ”vi inte kan gå och dela ut valsedlar i soprum”, som en av partiledarna uttryckte saken.

En annan kvinna kom ned för trappan och satte sig några meter bort. Hennes hår var slitet och såg smutsigt ut, och hade satts upp i en tofs med ett gummiband. Hon hade ett smalt, tärt ansikte, säckiga jeans och en stickad, maläten kofta. Hon vände sig på Anja, hostade och frågade: ”Har du möjligtvis en cigg jag skulle kunna få?” ”Visst.” Anja fumlade med cigarettpaketet, händerna var stelfrusna. Hon tände en cigg, tände en annan med sin egen och räckte över den till kvinnan. ”Vad heter du?” ”Sofia. Du då?” ”Anja.”

Det blev tyst igen. De båda kvinnorna stirrade rakt ut i luften igen. Inte för att det fanns något särskilt att fästa blicken vid. Inte ens om man hade en förkärlek för löjligt smaklös arkitektur. Solen hade nästan helt gått ned och de elektriska ljusen sken kalla och neonaktiga över deras bleka pannor.

Kvinnan som hette Sofia började tala igen. Hon vände sig inte till någon, åtminstone inte till Anja, utan talade bara rakt ut, som om det inte spelade någon roll vem som lyssnade. ” Jag har en vän som har hittat någonstans att bo. Eller det var några som tog henne dit. Hon försökte hänga sig i ett träd i en upplyst park, men lyckades inte. Istället blev hon inlagd på psyket. Nu får hon tre mål mat om dagen, och en varm säng. Det sägs att de har dunkuddar.”

När hon hade sagt det, reste hon sig upp, som om hon plötsligt kom på att hon hade någonstans att ta vägen. Innan hon försvann in i mörkret, vände hon sig o och sa:

” Det kanske är något att tänka på. Om du inte orkar mer. Det värsta som kan hända är ju att du lyckas.”

Innan Anja han svara var hon borta. Anja kröp ihop igen. Tände ännu en cigarett, låtsades att cigarettglöden värmde henne. Det fanns sanning i det som Sofia hade sagt. Antalet platser på mentalsjukhusen, hade ökat med flera hundra per år. Behandlingarna blev inte bättre, men sjukhusens korridorer och lysrörsförsedda rum blev en förvaringsplats. Patienterna var allt från vanliga psykiskt sjuka människor, till hemlösa, arbetslösa, panka, utbrända och ensamma.

Trots att hon kände till det, hade hon aldrig tänkt tanken förut; att försöka ta sitt liv för att få tak över huvudet.