Ändrad uppfattning

Det är märkligt hur fort man vänjer sig vid saker och ändrar uppfattning. Mitt sommarjobb på ett äldreboende i Göteborgs kommun har pågått i ungefär en månad, och nu känns det faktiskt rätt så bra att åka till jobbet. De första veckorna var det en helt annan sak. Inte för att jobbet i sig är särskilt tråkigt eller svårare än jag klarar av, det är de sociala kring arbetet som tar tid att komma in i, eller snarare; lära sig.

Som en del av er kanske har märkt är jag en kanska lättsårad och ibland överdrivet känslostyrd person. Jag har svårt för det här med struktur, regler och rutiner, vilket råkar vara några av grunderna i hur man ofta arbetar inom vården för att saker och ting ska fungera. Jag förstår ju naturligtvis att man måste göra vissa saker på ett särskilt sätt, men när rutiner och strukturering går före empati, då blir jag ofta rent ut sagt förbannat ( även om jag naturligtvis försöker att inte visa det på jobbet. Jag gillar inte konflikter.)
Nu menar jag inte att dem jag arbetar med är dåliga på sitt jobb eller att de är hemska människor, så gott som allihopa är trevliga, roliga och bra på sitt arbete. De är väl bara det att jag har ett lite annat synsätt. OCH mer erarenhet.

Ju mer jag jobbar, destå bättre blir jag dock på att tyda signaler, veta vad jag kan säga utan att det blir pinsamt och hur jag ska hantera min egen prestationsångest och min klump i magen som ofta kommer eftersom jag är så lättpåverkad av andra människors sinnesstämning
Det känns det faktiskt riktigt bra nu. Jag lär mig saker som känns viktiga och relevanta, saker som jag antagligen även kommer att ha användning för när jag sysslar med teater eller vid andra tillfällen då optimism, tålamod och förmågan att sätta sig in i andra människors situationer är viktig.

Att vet vem man egentligen är

Ibland önskar jag att vi föddes med en sorts färdigskriven instruktionsbok över vilka vi är och hur vi ska leva våra liv. Det vore naturligtvis väldigt tråkigt, men vi skulle åtminstone veta vilka vi är, varför vi befinner oss här och vad vi ska sträva efter. Hur vet vi, i dagens morderna och valfria samhälle, vilka vi egentligen är?

Jag har problem med att befinna mig i nuet, så länge inte nuet ger mig någonting. Just nu känns mitt liv som en väntesal, som ett vakuum som jag bara vill ska ta slut. Det är inte det att jag inte har någonting att vara lycklig över; jag är tillsammans med någon som jag faktiskt älskar och har det fint tillsammans med, jag har ett sommarjobb, jag har vänner.. blablabblabla, ja ni fattar.

Det är bara det att det inte känns som att jag lever på riktigt om jag inte gör något som jag verkligen vill och har valt själv. Visst, ingen har tvingat mig att jobba där jag jobbar, men ska jag vara riktigt ärlig så tog jag bara jobbet för att jag var rädd att stå utan och inte ville bo hos mina föräldrar.

För att återvända till det ämne jag startade det här inlägget med: Är vi vad vi gör, eller kan vi hitta oss själva och vara lyckliga utan att för tillfället syssla ( dvs jobba) med det vi egentligen vill? Vårt jag, den person vi skapar genom hur vi är, vad vi tycker, tänker osv, borde väl vara densamma oavsett vilken situation i livet som vi befinner oss i?

Jag vill verkligen tro det. Bara för att jag för några månader gör något som jag verkligen inte vill göra resten av livet, så betyder det ju inte att jag har blivit en annan person, eller att jag har glömt bort mina drömmar.

Ostadig

Jag tror att jag hatar att blogga.

Eller också avskyr jag bara tanken på allt jag vill säga men aldrig lyckas skriva ned.

Jag blir upprörd över minsta sak alldeles för ofta, en känsla av maktlöshet förföljer mig och jag driver mig själv in i en spiral av nervsammanbrott genom att hela tiden trycka ned mig själv när jag gör fel. Jag kan inte fortsätta såhär.

Vill bara dunka någonting hårt, helst mitt huvud mot golvet, få allt obehag att försvinna, få all överkänslighet att sluta existera. Jag är så trött på känslan av att jag borde vara så lycklig, så nöjd så tacksam, när det enda jag känner är tomhet, skuld och längtan bortåt. Bortåt.

Jag längtar ständigt efter något som jag inte ens kan definiera.