Tankar från sjukbädden

Jag fick feber igår och beslutade mig för att stanna hemma från föreläsningen idag. Avskyr att vara sjuk, men det var nog ett bra beslut, dumt att smitta de andra i klassen och hade kanske blivit sjukare om jag åkt iväg in till stan.

Har fått låna Matildas dator en stund och kollade nyss på "The Reader", en film med bla Kate Winslet och Ralph Finnes från 2008. Den var hemskt vacker, men också väldigt sorglig. När jag såg den funderade jag på hur mycket en människa egentligen kan påverka hur en liv blir. Tänker på alla människor som berört mig känslomässigt och undrar hur länge det tar innan jag kommer glömma. Kanske är det viktiga att inte glömma, men att inte heller låta tankarna på det som var helt uppehålla ens nutid.

Känner mig tung i huvudet och är helt rödmosig i ansiktet att jag snutit mig så mycket. Kanske ska jag försöka skriva lite, är väldigt uttråkad. Tycker inte om att känna mig så här matt och att vara sängliggande gör mig mest stressad, vemodig.

Kommer jag våga, kommer jag kunna älska någon igen, så som jag älskade dig? Jag hoppas det. När jag ser tillbaka på det som var är det som om det inte har hänt. Men det hände. Och jag orkar inte tänka på det mer, det gör mig helt utmattad. Men varje gång jag inte kan sova, kommer tankarna tillbaka. Som om en del av mig stannat upp och väntar på att åter komma i rörelse. Vill inte känna mig så här avtrubbad. Vill inte. Det är inte att leva. Och en då. Tankarna återvänder till dig.

Borde inte se filmer om kärlek. Historien i "The reader" påminner egentligen inte alls om något jag varit med om, men det väcker trots det minnen. Händer över hud. Ögon som sa "Jag älskar dig precis som du är". Jag vill kunna känna starkt för någon igen. Jag vill att någon ska älska mig och att jag ska älska den personen tillbaka. Är så trött på att vara ensam.

Musik och antropologi

Jag kommer antagligen att bli lite akademiskt språkskadad efter allt arbete med den senaste antropologi tentan. Den ska vara inne senast nu på måndag och åkte ut till mina föräldrar tidigare idag för att isolera mig lite och få skriv och läsro. Det har gått ganska bra. Känns fint att jag faktiskt kan fokusera om jag verkligen vill och inte låter självkritik störa tankeverksamheten för mycket. Men som sagt, det känns nästan svårt att skriva en bloggtext nu, med ett vanligt vardagsspråk. Om jag inte aktar mig kanske jag blir så insnöad att jag börjar använda ord som kontext, induktion och strukturfunktionalistisk analys i vardagskonversationer. Hehe. Fast hellre det än att skriva lol, asg och andra smått idiotisa förkortningar i var och varannan mening. En balanserad blandning är nog det bästa, som med så mycket annat.

Lyssnar på Jenny Wilson nu. Hardships! är en helt fantastisk skiva. Gillar att hon har så mycket rythm i sina låtar och att hon har kluriga texter och mystiska ljud inblandat i musiken.

Nu ska jag gå en promenad med vovven. Det är ju trots allt sol!

Art is better than Love

Det var väldigt fint att vara nere hos M. Jag är glad att vi äntligen har träffats igen efter så lång tid. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge innan vi ses igen, kanske i sommar om hon kommer upp på Way out west.

Vi fotade massor under helgen och det blev många justa bilder. Meyou har lagt upp några av dem på sin blogg, Gillar verkligen att vara modell för henne, även om det kräver ganska stor uthållighet och att inte tänka på ev regn och kyla. Spetsklänning i 7 grader bland blöta löv i duggregn är inte så kul rent fysiskt, men om det blir fina bilder så spelar det ingen roll. Allt för konsten! Bilderna som ligger uppe på hennes blogg nu är inte från just den sessionen, men de är värda att titta på. Lite Nan Goldin prefrenser på de två första och väldigt fint ljus på de två andra. Jaja, gå in på www.perfectionisugly.blogspot.com och se själva vad ni tycker.

Det som kallas kärlek ligger på is igen. Jag vet inte vad det är med mig, men plötsligt känner jag ingenting för den jag förrut trodde mig vara kär i. Att hon knappt reagerade när jag äntligen var ärlig och berättade hur det var, gjorde väl inte precis saken bättre. Kanske är jag för mycket romantiker för att kunna vara Relations-anarkist. Vet inte säkert och behöver antagligen inte veta det just nu. Det enda jag vill är egentligen att kunna känna starkt för någon, få kärlek och ömhet. Att få veta att jag betyder något i andra människors liv. Och allt det, nästan, kan jag få av mina vänner. Av mina vänner och av familjen, böcker, mina studier och av att helt enkelt se det vackra i vardagen.

Jag behöver inte kärlek just nu. Inte när det bara skapar jobbigheter. Kramar kan jag få av andra. Och just nu känns äkta känslor och vänskap viktigare än sex, snarare än sex som ersättning för känslor.....

Socialantropologi... och snart tåget söder ut.

Jag skulle vilja skriva här lite oftare, men tänker att jag borde vänta tills jag faktiskt har något vettigt att säga. Ibland är det dock skönt att bara få sätta samman orden, se meningar sträcka sig över det fiktiva pappret på skärmen.

Har läst en hel del kurslitteratur de senaste dagarna. Huvudböckerna i första delen av den här delkursen är Anthropological theory- an introductory history och Marcel Mauss bok Gåvan. Har läst i kapp så mycket jag orkat sedan jag äntligen fick hem boken, och även om det är tungt ibland, så är det mestadels väldigt intressant och jag förstår det mesta. Sammanhangen växer ju mer jag läser. Problemet är väl bara, som vanligt, min virrighet och svårighet att prioritera och rädslan för att inte kunna uttrycka det jag faktiskt kan när väl hemtentan ska skrivas.

På fredag åker jag ned till Meyou i Svängsta, utanför Karlshamn. Eg borde jag plugga mer, men jag vill verkligen träffa henne och tror inte att jag missar så mycket väsentligt om jag skippar en föreläsning. Hoppas det går ihop en då, har ju boken i alla fall.... Lite nervös för resan, men jag tror att det blir bra. Vill att det ska gå bra. Hon är så fin M, om jag kan medverka till att saker känns lite ljusare för henne, skulle det kännas väldigt bra. Men oavsett hur hon mår, så vill jag träffa henne.