Konst(identitets)skapande

Vem är du? 

Vad gör du?

Vilken av ovanstående frågor är mest trolig att du ställer till någon du inte träffat förut? Antagligen den sistnämnda. Att berätta vad en gör är antagligen också lättare än att berätta vem en är. Problemet är väl bara att det vi gör om dagarna ofta likställs med vilka vi är som personer. Någon som har konst eller litteratur som största intresse kanske arbetar som vårdbiträde. Personen i fråga kanske trivs med sitt jobb och tycker att hen utför viktiga arbetsuppgifter, men trots det vill hen hellre bli sedd som någon som skriver eller skapar konst. Alltså kommer personen presentera sig för att på något sätt framhäva dessa element i sin identitet. Exempelvis: "Jag jobbar som vårdbiträde, men det är bara för att få ihop pengar till hyran, när jag är ledig skriver jag en roman". Eller "Jag håller på med ett skrivprojekt, vet inte riktigt vart det är på väg än. Och så arbetar jag som vårdbiträde". Hela tiden är det viktigt att markera att jobbet i fråga bara är en nödvändigt ont. 

Jag har dock märkt en förändring gällande det här. Fler och fler av mina vänner verkar faktiskt lyckas leva på det de verkligen vill göra. Sist jag var på fest hörde jag flera personer som frågade andra om de kunde leva på sin konst, om de lyckats bli kommersiellt gångbara. Just de där två orden är väldigt problematiska för mig. Konst/litteratur/teater etc och kommersiellt gångbar i samma mening ger mig ont i magen. Visst, det är jättebra att en konstnär kan försörja sig genom att trycka upp grafiska blad av sina målningar, att en författare drar in reklampengar genom att blogga eller att en pjäs faktiskt går med vinst. Självklart ska en kunna tjäna pengar på sin konst. Men det vrider sig inuti mig vid tanken på att skapa olika former av konst ENBART för att tjäna pengar, gå med vinst, få status.

Jag kanske lever i någon romantisk chimär kring livet som författare och konstnär. Men jag vill och tror fortfarande att den typen av konst och litteratur som på allvar berör och förändrar, skapas med intentionen av att vilja berätta något. Om ett konstverk skapas eller en bok skrivs enbart för att någon ska kunna tjäna pengar, försvinner själva idén om vad konst och litteratur har chansen att göra för människor. Vi behöver inte ytterligare färdigpaketerade produkter som redan har sin genre och sitt bestämda sätt att dela in världen på. Vi behöver utmanande tankar och idéer som kan få oss att växa som människor, gråta, skratta, bli arga eller helst enkelt upplyfta och inspirerade till att vilja förändra världen. Det är den typen av konst vi behöver. 

Kan konst fortfarande beröra och förändra? Svaret är ja. Kan sådan konst samtidigt vara kommersiellt gångbar? Går det att försörja sig på sin konst utan att ge upp sina idéer? Jag har inga färdiga svar, men jag tror att det är viktigt att dessa frågor diskuteras. Särskilt i dagen Sverige där kulturministrar vill att konstnärer ska fokusera på konkurrenskraftigt och entreprenörsanda  och där snabba framgångar premieras mer än en långsam och bestående utveckling till varaktig kunskap. 

För att återgå till där jag började. Hur viktigt är det vi gör i förhållande till vilka vi anser oss vara? Är en människa en konstnär eller författare först när hen kan syssla med det den vill göra på heltid? Är det då ett måste att kunna anpassa sin konst efter en "marknad" för att få leva drömmen? Eller går det att envist följa sitt frimodiga hjärta och göra det en vill i sann konstnärsrevolutionär anda? Jag känner ju trots allt flera konstnärer som verkligen gör sin grej och får betalt för det, utan att behöva slicka etablissemangets röv.

Det finns många konstnärer där ute som samtidigt jobbar butik eller olika vårdyrken. De är lika mycket konstnärer som dem som arbetar med konst på heltid. Det viktiga är inte hur stor del av din tid som går åt till att skapa. Det viktigaste är att du vill skapa, att du tänker på det du vill göra och söker efter inspiration i din vardag. Och att du är den du är, vem det nu är, oavsett vad du gör.

Kulturell nedmontering och brist på medmänsklighet.

Ibland blir jag väldigt deprimerad av att se på nyheterna. Idag var t o m kulturnyheterna mörka; Strömsunds kommun planerar att bränna flera säckar med utrensade böcker trots att flera privatpersoner och föreningar sagt att de kan ta hand om dem. 

Vidare vill Frankrikes inrikesminister stoppa viss typ av rap/hihopmusik. Rapmusik som "attackerar staten, den franska flaggan eller kvinnor ska stoppas". Visst, jag kan förstå att inrikes ministern kan vara oroad av sexism, men att kränka yttrandefriheten är ingen bra väg att gå. Bättre då att anmäla dessa texter eller dess textförfattare om någon känner sig kränkt/hotad. Nu tror jag inte att Frankrikes inrikesminister egentligen bryr sig särskilt mycket om varken rasism eller sexism i raptexter. Manuel Valls är nog mer orolig för texter som riktar sig mot staten, nationen och polisen. Sådana saker som är en gammal fin tradition att kritisera i alla typ av världsförändrande musik.

Vidare kunde nyhetssändningarna berätta om hur försäkringskassan ville ha ett intyg med dödsdatum för att en ung cancersjuk person skulle beviljas sjukpenning. Jag hoppas verkligen att den person som krävde detta får sparken från försäkringskassan. Hur kan någon med minsta uns av medmänsklighet ens komma på tanken att begära ett ungefärligt dödsdatum från någon? Någon som kämpar varje dag för att överleva och bara vill kunna leva sin sista tid hemma.

Tur att det finns massor av bra människor där ute som kämpar varje dag för att folk runt omkring dem ska ha det bra. Tänker särskilt på att fantastiska människor som engagerar sig för asylsökande och alla andra vardagsaktivister som har civilkurage nog att säga till och säga stop när rasism och sexism dyker upp i vardagen. Tillsammans kan vi fortsätta kämpa och påminna varandra om att alla inte är idioter.

Kram!

Mother issues

Min första arbetsvecka är över. Det har mestadels gått bra även om jag blivit väldigt trött av alla nya intryck och saker jag måste lära mig. Tror dock att jag kommer trivas. Det känns lite ovant fortfarande, men det går bättre och bättre. 

I går eftermiddag träffade jag Anna P som var på besök från Stockholm. Vi gick till 9:ans ölhall på andra långgatan och P bjöd mig på ett par öl, vilket verkligen var precis vad jag behövde efter att ha jobbat hela veckan. Vi satt och pratade om jobb, kärlek, sex och resor och det kändes så fint att få hänga med P igen, önskar ofta att hon bodde närmre. Jossan kom förbi sista timmen också. Fint att se henne med, ska försöka åka ut till Tårtan och hälsa på henne och dom andra, nästa helg kanske. 

Mars månad kommer bli ganska tuff. Jag får ingen föräldrapenning i slutet av februari och min första lön från nya jobbet kommer först 25:e mars. Vi får försöka klara oss på Martins föräldrapenning, men det ska nog gå,  alla fall den här månaden. Sedan går det uppåt igen. Det är lättare att leva pank ett tag om en vet att det går över. Tur att jag har så många fina vänner som stöttar och peppar även när det känns motigt. Tack vare dem, Martin och lilla C blir livet så mycket finare.

Det är många saker som snurrar i skallen just nu. Framtidsplaner som behöver bearbetas och läggas upp, drömmar som inte får glömmas bort. För tillfället har jag dock inte så mycket ork över till att tänka på framtiden. Försöker vila när jag kan för att orka jobba. Och framför allt vill jag umgås så mycket jag kan med Martin, lilla C och mina vänner. Mina föräldrar orkar jag inte träffa just nu, är fortfarande besviken och arg på dem efter förra veckan. Att ständigt bli missuppfattad och behandlas med bristande respekt nöter på relationer. Behöver en paus från dem, framförallt mamma. 

Varför ska det vara så svårt för en del människor att se hur mycket en kämpar för att göra saker och ting bättre? Det kanske är orättvist att skriva om min mamma på den här bloggen, men jag behöver skriva av mig och undrar samtidigt om någon annan har samma problem. 

Det jobbigaste mellan mig och min mor är att det krävs oerhört mycket av mig för att vi ska kunna umgås och prata. Så länge jag låter henne prata på, håller mig till lättsamma ämnen eller ämnen som är inom hennes bekvämlighetszon, så går det bra. Men så fort jag försöker ifrågasätta henne eller något hon gör, då tar det stopp. Ingen kritik verkar någonsin kunna tas in eller bearbetas till en bättre förändring. När jag börjar berätta om mitt nya jobb frågar hon genast om de negativa aspekterna, hur det går om det och de händer, benar ut alla eventuella dåliga saker som kan ske. Om jag exempelvis säger att jag har ont i ryggen, ska hon genast berätta att hon också minsann har ont. Det är mycket sällan som hon frågar saker enbart om mitt liv utan att genast hoppa tillbaka till sitt eget. 

Droppen var endå när jag förtvivlad ringde hem efter att jag fick reda på att jag inte fått jobbet på EKHO. Jag sa att jag var orolig för hur vi skulle klara oss ekonomiskt innan jag hittade ett nytt jobb, en oro som var svår för mig att erkänna, då jag har svårt att prata med mina föräldrar om sådant. Hennes respons på min oro var att "du får väl gå till socialen". Det var som ett slag i magen. Särskilt som jag vet att de faktiskt inte har så dåligt ställt längre men har haft det och borde veta hur det är.

När jag sedan, för lite mer än en vecka sedan, frågade om jag kunde få låna lite pengar, bara en månad, eftersom jag får lön i mars, sa hon nej direkt. Sa att jag "schabblat till det förut och att hon och pappa hade bestämt sig för att inte låna till pengar till mig igen". Åter igen en spark i mellangärdet. Ska mina tidigare misslyckanden förfölja mig för alltid? Ska jag aldrig räcka till eller ses som ansvarig i hennes ögon? Jag har lånat pengar av mina syster vid ett tillfälle och hon fick tillbaka varenda öre. Max två gånger har mina föräldrar fått lägga ut pengar för mig då det varit kris. Den ena gången när jag var 20, den andra gången 22. Men tydligen är det tillräckligt för att de inte ska lita på mig, trots att jag visat så många gånger vad jag är kapabel till. Jag är så trött på att bli nedvärderad och att det alltid är jag som ska komma och be om förlåtelse. 

Är det någon annan som har samma problem i sin relation till föräldrar? Att de vägrar lyssna på kritik, löser konflikter genom att låtsas som att ingenting hänt och fokuserar mer på problemen som varit än det positiva en faktiskt har åstadkommit? Jag är så trött på att alltid vara den som ska försöka ordna upp saker och ting. Som tur är förstår M vad jag menar och han är den första förutom jag själv som har sett hur ojämn balansen är mellan mig och min mor. Jag vill kunna ha en dialog, är så vansinnigt trött på egocentriska monologer och grunda analyser, samtalsämnen som ska hållas på en "trevlig" nivå. 

Det här blev ett långt inlägg. Kanske läser någon det här som känner min mor. Du behöver inte ringa henne och säga det här, jag ska berätta varenda ord för henne ännu en gång nästa gång vi ses. Återstår bara att se om hon lyssnar den här gången. Jag älskar mina föräldrar men jag älskar inte hur de agerar.

Epokskifte

Min barnledighetsepok slutar på allvar nu. Egentligen var ju min föräldraledighet över i slutet av december men eftersom jag varit arbetslös/ledig den senaste månaden har jag vart hemma i alla fall.

På måndag börjar jag arbeta. Ska jobba som personlig assistent och på 75% till att börja med. Om allt går bra blir det en tillsvidare anställning. Det känns skönt att få lite ekonomisk trygghet ett tag fram över. Om jag trivs tänker jag stanna kvar, kanske ett eller två år. Det ska bli skönt att jobba ett tag och det känns hoppfullt med ett arbete som faktiskt betyder mycket för någon annan. 

Egentligen hade jag planerat att börja studera på masternivå till hösten men just nu känns det inte som en bra ide. För det första så är jag inte riktig säker på vad jag vill fokusera på för ämnen i min master. Och för det andra så vill jag inte ta mer studielån just nu, i alla fall om jag inte verkligen är säker på att det jag väljer att läsa kan leda mig till något jobb jag verkligen vill ha.

I kväll har jag en lugn hemmakväll för mig själv. Lilla C lyckades hålla sig vaken enda från ett i eftermiddags till halv åtta. Nu sover hen som en stock och jag ska försöka att bara ligga i soffan och slappna av. Eventuellt ska jag skriva lite på novellen jag håller på med, men bara om jag har lust. Vill ta vara på den lilla egna tid jag har. 

Martin är iväg på fest hos en gammal bekant från Sundsvall. Det känns bra att vara själv, det enda som saknas är egentligen glass eller helst en flaska vin. Tyvärr får jag skära ned på allt vad som andas "lyx" just nu. Kommer vara nästan helt pank enda fram tills första lönen i slutet av mars. Det känns dock okej. Vi får leva på Martins föräldrapenning i mars och sedan ska jag bjuda honom på överraskningar i april. Vad vet jag inte än, men ska fundera ut något fint, kanske lagom till 2-års dagen. 

Hoppas ni också har en fin lördagskväll. Kram!

Slipsar!

   

Foto: Sara Edholm.

I torsdags var jag och fikade i Haga med Sara och lilla V.  Där tog sara det här kortet. 

Dagen avslutades hemma hos Per med lite Star Trek. :)

Har min finslips på mig i bilden ovan. Den är köpt i en liten by vid namn Luss i Skottland. För några år sedan, när jag upptäckte hur mycket jag tycker om att klä mig stiligt, hade jags slips nästan dagligen. Jag har fortfarande en rätt fin liten slipssamling i min garderob hemma, det som saknas är dock snygga skjortor att ha slipsarna till. Några pullovers vore inte heller helt fel. Saknar min fantastiska grå pullover med blå ugglor från Numph som jag hade 2008-2009. Den tappades tyvärr bort i London. Det blev lite modeblogging här, men det behövs lite klädnörderi ibland. Om någon av er därute har tips på vart en köper snygga vita eller andra enfärgade skjortor som inte är för dyra, hör av er. Det ska vara herrmodell, men inte för pösiga. Gärna en lite rundad krage utan för långa snibbar.

Puss!