Samlad styrka!

Vad ska vi göra?

STOPPA LAGEN!

När? - NU!

När? - NU

När, när, när? - NU, NU, NU!

Demon i Göteborg avgick från Gustav Adolfs torg, istället för Kungsportsplatsen, vilket jag egentligen antagit att den skulle göra, redan från början, men det var en del förvirring angående plats, i de olika nätforum som tog upp demon.  

   Kanske beror det på att det i denna fråga varit människor från så många olika partier och organisationer som varit med och samarbetat kring frågan. 

   FRA-lagen har väckt ett starkt engagemang även hos människor som normalt kanske inte ens bryr sig om att rösta, säger Fabian Norlin på expressen.se, som hoppade av moderaterna i protest mot FRA-lagen. 

   Demonstrationen i Göteborg idag arrangerades av Liberala ungdomsförbundet, Piratpartiets ungdomsförbund och Ung Vänster. Ett så överskridande samarbete är annars ovanligt. 

   Det var fint att se LUF:are, vänsterpartister, miljöpartister och diverse andra ungdomspartier och organisationer från vilt skilda politiska inriktningar, gå sida vid sida för att tillsammans höja sina röster mot det löjligt odemokratiska lagförslag som för 10 dagar sedan röstades igenom. Samarbete är alltid av godo, och ju fler vi är som säger ett tydligt NEJ till FRA-lagen, desto större chans är det nog att politikerna i regeringen och riksdagen tänker om gällande lagen när den tas upp i riksdagen igen i höst. 

   Jag vill åtminstone tro att de kommer att lyssna. Den här gången är det trots allt inte "bara" folk i allmänhet som är negativa.

   Säpo, rikspolisstyrelsen, advokatsamfundet och många andra är mycket missnöjda och har gett skarp kritik till FRA-lagen i sina uttalanden.

   FRA-lagen kan inte, får inte och ska inte finnas kvar!

Demonstrera mot FRA-lagen, Stöd ett fortsatt demokratiskt Sverige!

FRA-lagen är en kränkning mot yttrandefrihet och integritet, mot ett samhälle som låter alla tycka och tänka vad de vill. Helt enkelt en lag som verkligen inte värnar om något som Sverige annars brukar hylla och vara stolta över: DEMOKRATIN

Var med och protestera och agera mot beslutet! 

Lördag 28 juni kl 12:00 kommer demonstrationer att anordnas på följande platser:

GÖTEBORG: Kungsportsplatsen

STOCKHOLM: Sergelstorg

MALMÖ: Gustav Adolfs torg

Jag kommer att vara i Göteborg, om du bor i närheten av någon av de ovanstående städerna, kom dit, ju fler vi är, ju starkare blir den röst som visare att FRA-lagen inte är någonting som vi tänker ställa upp på!

Sex and The City- En kärleksförklaring

Under många år, från min extrempunkperiod under högstadiet, genom indiepopperioden och mitt vänsterpolitiska uppvaknande i flatgemenskapens göteborg, har jag alltid försökt motarbeta de ideal som samhället, sätter upp för hur kvinnor och män ska vara. Kanske för att jag aldrig har tyckt mig passa in i den klassiska klychan om den "riktiga kvinnan".

Jag har inte alla de egenskaper som jag inbillar mig att man än idag anser att en skl "riktig kvinna" ska ha. dvs: Långt hår, ett utpräglat intresse för shopping och givetvis alltid en handväska som matchhar outfitten och de behov man har för stunden.

Trots att jag både stil och utseendemässigt på många sätt är raka motsatsen till de superfeminima chicka kvinnorna, så älskar jag Sex and the City, en serie som ju helt kretsar kring typiskt kvinnliga kläder, prylar, relationer konsumtion i mängder.

Jag var och såg Sex and the City filmen igår, eftersom jag har följt serien länge och verkligen älskat den och dess karaktärer från första stund.

Frågan jag ställer mig är hur jag egentligen kan tycka så mycket om ett program som i så hög grad kretsar kring, "kvinnliga kvinnor", mode, ytliga ha-begär och relationstjafs när jag egentligen lever ett helt motsatt liv själv.

Jag tror att svaret är att det verkligen går att känna igen sig i Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte, oavsett vem man är som person. Kön, läggning, klass eller livsval hos en själv behöver inte vara det minsta lika karaktärerna i seriens, det går ändå att identifiera sig med dem. Det tycker jag är seriens och nu även filmens styrka.

Som skrivande, drömmande, lätt neurotisk, ibland perfektionistisk och synnerligen sexuellt frisinnat människa, kan jag lätt hitta personlighetsdrag i mig själv som överensstämmer med personlighetsdrag hos både de kvinnliga huvudpersonerna och deras män i serien.

Jag måste dock erkänna att jag inte är helt fri från ytlighet eller ha-begär. Om någon gav mig några av de kläder som bärs av skådespelarna i filmen skulle jag definitivt inte tacka nej... Även om jag fortfarande bestämt anser att mode inte är en "tjejgrej". Min egen kära Mr Big har antagligen mycket mer gemensamt med Sex and The City kvinnornas klädfanatism än vad jag någonsin kommer att ha.

Spärr

Spärrad i huvudet

blockerad

att skriva om den dag som varit

när det i huvudet var viktigare

än det som hände i den så kallade

verkligheten

den som alltid omger mig

men inte det där

inne

min verklighet

den riktig

den här inne

den enda jag egentligen kan lita på

och ändå den mest förvirrade

skiftande

växlande

utan logik

bortsvamlar tankebanor

utan målinriktning

vill hända något

vill vara en som händer

vill vara händelsernas

centralgestalt

handfasta handslag

ge mig

upptäcksresan

med lyckliga slut

längs dikesrenen

Skjortdagarna - jag tar mig i kragen nu

Marilyn ser mig. Urklipp fastsatt i mitt fönster. 

Fotograf: Johanna Ljunggren, 18/6

Gårdagens inlägg dementeras härmed. Nej förresten. Det får stå kvar. Det får stå för vad jag kände då och fortfarande trodde att jag hade bestämt mig för att känna idag. 

Jag tänker åka till London. Jag ska åka till London. Och framför allt: jag kommer svika mig själv om jag inte ger fan i alla förvridna och av rädsla styrda tankar inom mig. Att börja på ASAD är någonting jag verkligen vill. Jag brinner för teater och det här är en m

öjlighet, visserligen en stor och en aning läskig förändring, men framför all

t en möjlighet. 

Jag har läst många olika åsikter på diverse forum om teaterutbildningen på ASAD, både positiva och negativa. Jag har kommit fram till att de positiva åsikte

r från dem som faktiskt gått där och upplevt skolan, väger tyngre för mig än de åsikter som enbart pratar negativt kring formella ting som status och  om"hur fiiin" skolan är. 

Det viktigaste måste väl en då vara att utbildningen är bred och professionell, att lärarna kan undervisa och motivera och att man som elev får det stöd man behöv

er för att kunna utveckla sig så mycket som möjligt. Det intryck jag perso

nligen fått från skolan hitills har varit väldigt bra. Trevliga och snabba svar över mailen, ett vänligt och professionellt bemötande över telefon och ett väldig

t bra helhetsintryck av lärarna från skolan under den audition för skolan som jag var på i Stockholm i maj.

Jag ska sluta vara så förbenat ambivalent. NU: jag gör det. Jag bestämmer mig. Jag gör det. Jag tänker inte låta människor ( dvs föräldrar) styra över vad jag ska göra med mitt liv. Att stå på scen är något som jag älskar, det är teater jag brinner för. 

Det kommer att bli tufft, antagligen kommer jag att möta många motgån

gar. Men jag vill tro och tror att jag kan klara av både utbildningen och den hårda arbetsmarknaden för skådespelare efteråt. JAG ska klara det! 

Och. Ni andra som drömmer om att göra något och får chansen, gör det! Prova i alla fall. Jag tror att den klassiska klyschan "man ångrar det man inte gjort mer än det man faktiskt gjort", stämmer i allra högsta grad. 

Avslutar det här inlägget med lite bilder från de senaste dagarna. Skjortbilder. :)

Ta hand om er!

Jag äter kakor på Kungshöjds 

utkiksplats, 

Göteborg  17/6.                                                                                         Jag och Lilla My i lägenheten, 

                                    Göteborg, 18/6

Fotograf: Mr T :)

London är långt borta nu

London är långt borta nu

var nyss runt hörnet

nafsade mig under kragen

slet i mitt hår

fick andetagen att tätna

tjocknade sedan av slutgiltigheten

beslutet

Jag ska inte åka.

Pengarna

osäkerheten

skolans otydliga intryck eller uppvaknandet

efter jubelsången

ambivalensen

Framtidsmolnets ständigt oväderslika

formationer

Jag ska inte åka

T's ord

om att "allting ordnar sig"

ilska först över banaliteten naiviteten dumdristigheten

över orden, meningen

Sedan

andetagen som tätnar

gråtattacker

förtvivlad desperation

Londonärlångtborta

Men

Timmarna på gatorna

i min stad

inte London

men Göteborg

inte West End

Men Linnégatan

inte Big Ben

men Domkyrkan

inte "the lovley brittish accent"

men en väns ord

en älskares famn

en plats där igenkänning ger trygghet

utan att vara

förutsägbar

London är långt borta nu

men kanske finns andra platser

det finns andra platser

runt andra hörn

mina hörn

vill

och

vill

och

ska tro

att livet fortfarande

vill och kommer

få andetagen att tätna i

rätt riktning

slå hjärtat i en exalterat

kärleksfylld "jag klarar det" takt

Rastlöshetens apatiska ansikte

Jag vet inte om jag är gjord för att leva såhär. Jobba mellan 6:45 och 15:45, komma hem, vara lycklig en timme och sedan bara vara fylld av en rastlöshet och trötthet. Ett tillstånd som gör att jag trots tristessen i att göra ingenting, just inte orkar göra något annat än att ligga ned i sängen, höra på musik och stirra upp i taket.

Kanske vänjer jag mig, intalar jag mig själv, du klarade ju det förra året, inbillar jag mig själv. men längst in, bakom vuxenskalet och ordentlighetsmasken, vilar "Jagtänkerfangöraprecissomjagvillochbaradetjagharlustmed-djuret". Djuret som bär den där rösten med sig som hela tiden vrålar SKAPA! SKRIV! GÖR NÅGONTING KREATIVT! TA VARA PÅ DITT LIV INNAN DET ÄR ÖVER! DU FÅR BARA EN CHANS! och så vidare i alla evighet.

Dessa överväldigande krav innifrån gör det naturligtvis inte enklare att slappna av eller hitta på någonting roligt att göra, eftersom allt jag gör måste fylla ett syfte eller ha någon sorts "mening".

Är det någon som känner igen sig? Är det någon annan som jobbar i vården för att få ihop till brödfödan men som egentligen helst av allt bara vill ligga i sängen hela dagarna och förkovra sig i den senaste litteraturen, göra stora collage eller fortsätta skriva på något av alla Dikter, noveller, romaner, som aldrig tycks bli klara?

Jag antar att jag inte är ensam med frustrationen; att jag inte är ensam med att känna att viljan att prestera kräver kreativiteten då prestationen inte har något tydligt mål eftersom det man gör varje dag är att jobbajobbajobba med någonting man egentligen inte har särkilt stor lust till.

Kreativitet måste ju få finnas helt spontant och livsgivande och vackert, kanske kombinerat med ett mål, men det borde ju finnas något sätt att låsa upp blockeringarna och bara skapa för sin egen skull... Annat än på den här bloggen.

För just nu är det bara här jag lyckas skriva någonting, bara för skrivandes skull och inte för att ständigt prestera något unikt och fantastiskt...

De oändliga växlingarnas skepnader

Det långa inlägget som titeln ovan syftar till, raderades.
Som vanligt klantar jag mig, men just idag, just idag, gör det faktiskt ingenting. Andra, mycket jobbigare problem har nyss ordnat sig och världen känns gsnka så vacker igen.

Texten jag skrev finns visserligen inte mer, men jag skrev den, fick den ur mig och ser plötligt lite klarare. Problem kan lösas, världen går inte under, åtminstonde inte idag och jag har bestämt mig för att jag visst förtjänar att bara slappa ett tag. Johanna- The super owl, ska sluta ge upp och bryta ihop.

Istället ska hon lägga sig i en park, läsa och äta en isglass.

So long!