Socialantropologi... och snart tåget söder ut.

Jag skulle vilja skriva här lite oftare, men tänker att jag borde vänta tills jag faktiskt har något vettigt att säga. Ibland är det dock skönt att bara få sätta samman orden, se meningar sträcka sig över det fiktiva pappret på skärmen.

Har läst en hel del kurslitteratur de senaste dagarna. Huvudböckerna i första delen av den här delkursen är Anthropological theory- an introductory history och Marcel Mauss bok Gåvan. Har läst i kapp så mycket jag orkat sedan jag äntligen fick hem boken, och även om det är tungt ibland, så är det mestadels väldigt intressant och jag förstår det mesta. Sammanhangen växer ju mer jag läser. Problemet är väl bara, som vanligt, min virrighet och svårighet att prioritera och rädslan för att inte kunna uttrycka det jag faktiskt kan när väl hemtentan ska skrivas.

På fredag åker jag ned till Meyou i Svängsta, utanför Karlshamn. Eg borde jag plugga mer, men jag vill verkligen träffa henne och tror inte att jag missar så mycket väsentligt om jag skippar en föreläsning. Hoppas det går ihop en då, har ju boken i alla fall.... Lite nervös för resan, men jag tror att det blir bra. Vill att det ska gå bra. Hon är så fin M, om jag kan medverka till att saker känns lite ljusare för henne, skulle det kännas väldigt bra. Men oavsett hur hon mår, så vill jag träffa henne.

There is a light that never goes out

Jag vet. Det är lite fånigt att ha en Morrissey låt som rubrik på ett blogginlägg, men kunde inte låta bli. Lärde mig spela den på gitarr idag igen( hade glömt bort hur de gick) och den är så fantastiskt vacker. Jag sjunger väl visserligen inte riktigt som Moz men det närmar sig, när jag väl använder min överdramatiska sida.

Dessutom passar just den textraden in i hur jag känner mig just nu. Kanske är det våren, men det känns som om livet verkligen går framåt nu, att fina saker händer allt oftare, att flytet på något sätt har återvänt. Har blivit lugnare och lite mer tillfreds och bättre på att acceptera mig själv så som jag är. Vilket i sin tur gör det lättare att hantera problem.

Och! Jag ska åka ned till Blekinge och träffa Meyou. För mig är hon fortfarande Monkan, men jag ska försöka lära mig. Har bokat både tur och returbiljett och ser verkligen fram emot att träffa henne igen. Det är över två år sedan vi sågs sist, december 2007, när hon slutade på Ölands fhsk. Det känns inte som att det var så länge sedan, men det är det... Tid är konstigt.

Sommarjobbskruxet verkar ev lösa sig också. Det är inte helt klart än, men har vart på en intervju som kändes okej och ska på ytterligare en på onsdag. Att den stressen (hoppas hoppas) försvinner känns verkligen skönt. Avskyr att behöva lägga ner energi på att oroa mig för hur jag ska kunna försörja mig.

Sitter i köket i Tårtan och väntar på att Jonas ska tröttna på den fest hen är på nu och ge sig av mot Tecnofesten. Bestämde mig efter lite velande att följa med. Vill dansa och känna mig rusig och fri. Vet inte riktigt vad jag ska ha på mig och är rätt trött, men vet av vana att det brukar bli roligt bara jag kommer i väg. Hoppas hen ringer/smsar snart, tycker inte riktigt om känslan av att vänta på någon. Kontrollbehovet som sätter in igen. Jaja. Långt blogginlägg.

Kram alla vackra. Vilka ni nu är som läser det här.

Tenta, vänner och tankar

Skickade in min hemtenta i dag på eftermiddagen. Det kändes hemskt ett par minuter efteråt, övertygad om att jag verkligen kunde ha gjort bättre i från mig. Men det får bära eller brista nu. jag gjorde mitt bästa under omständigheterna, blir jag inte godkänd antar jag att världen inte går under för det. Får väl helt enkelt komplettera det på något sätt. Försöker tänka så i alla fall. Att det är okej om jag misslyckas, även om just den tanken är svår att acceptera.

Det är så med mycket. Att varje fel känns för stort. Kämpar så mycket med att hitta betydelser i mitt liv och studierna har ersatt mycket annat, har varit det jag försökt fokusera på för att stänga ute det jag inte vill eller bör tänka på. Har även försökt att låta tankarna komma, att jag får tänka och känna det jag vill, men då blir det nästan värre. Måste distrahera mitt huvud för att orka, för att se det vackra i vardagen istället för att falla nedåt.

Tänker på honom fortfarande. Går in på hans blogg fast än jag vet att det gör mig illa. Läser orden han skriver för att veta att han fortfarande existerar. Vad det nu spela för roll. Eftersom han inte hör av sig längre så är det som om han slutat att finnas, upphört med att vara vid liv. Men det är naturligtvis inte så. han fortsätter med det han gör. Och mitt liv fortsätter även utan honom.

Hängde med J och en fin vän till hennom innan vi gick till kulturhamnen i torsdags. Det var väldigt fint att komma så bra överens med en ny människa så direkt och utan att jag behövde anstränga mig. Att bara få vara den jag är och upptäcka att människor tycker om mig just därför, är lika fint varje gång det händer. Det är guld värt då min självkänsla går så mycket upp och ned. Själva kulturhamns-kvällen vart också mysig och efteråt gick jag med J, P, A och några andra till Plankan i majorna och drack öl. Länge sedan jag bara var ute och hängde och pratade och det var väldigt skönt att få göra det, särkilt efter allt kämpande med tentan.

Sitter i köket i Tårtan och skriver. Några av mina sambos kollar på film på nedervåningen, men för ens gångs skull känner jag faktiskt att det går bra att vara själv, att jag behöver får vara i fred med mina tankar utan att hela tiden ventilera dem.

Vad jag än gör, vad som än händer, så vet jag i alla fall vad som är viktigt: Så länge jag har mina vänner, så länge vi kan skratta åt livets djävligheter eller gråta ut när det behövs och så länge jag inser att jag faktiskt är värd att älskas, då finns det underbara saker att leva för.