Undra om det är ett dåligt tecken när ens poetiska försök börjar rimma omedvetet.
Det kan vara för att ljudet av barnskrik skär hål på koncentrationsbubblan hela tiden. Det är fruktansvärt enerverade när C skriker efter mig fastän M är där och fastän hen antagligen skulle skrika lika mycket efter M om det var jag som satt där vid sängen.
Hur sjutton fick Silvia Plath någonsin någonting skrivet? Hon satt ju i en minimal lägenhet, ENSAM, med två ungar, och skrev en då vacker, mytisk och svulstigt dimmig poesi.
Och Moa Martinsson lyckades skriva om nätterna när de där fem, sex, sju ungarna hade fått sin gröt och somnat nedknödda i kökssoffan.
Det måste vara den moderna tidens bortskämdhet. Vetskapen om att jag kunde ha valt något annat, men valde detta. Varken Plath eller Martinsson hade väl så mycket val. Om de ville skriva var de tvungna att hitta kryphål i tiden mellan blöjbyten och disk.
Till skillnad från många kreativa kvinnor i historien har jag en partner som stöttar mig och tar hand om vår unge lika mycket som jag. Likväl är det svårt att stänga ute till synes förtvivlad gråt. Nu låter jag kanske kall, men ett barn ska inte kräva två föräldrars omsorg vid läggning, hur gärna det lilla knyttet än vill det. respektive förälder behöver i alla fall en stunds ensamtid per dag för att orka vara människa.
Jag skulle kunna gå iväg en stund om dagen och sätta mig och skriva på ett café, nu när vi är lediga både M och jag. De är så svårt att få ändan ur och göra det bara. Sen behöver jag ett projekt, något att skriva för. Jag älskar att skriva bara för skrivandes skull, men ofta blir det så mycket bättre om en tänker att det ska bli till något eller för någon. Give me a deadline please.
Kanske är den en bra idé med de där novelltävlingarna som Mikaela pratade om... måste kolla upp.
Nu tystnade skriket och M sjunger vaggvisa. Bäst att sluta skriva innan pretationsångesten vaknar av den ovanligt stillsamma tytnaden.
Aldrig nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar