Ensam till London

Jag kommer att åka ensam till London. T vill inte längre. Vill vara med mig, men inte dit, inte nu. Egentligen anade jag det länge, men gömde mig bakom det jag ännu inte visste för att slippa ta besluten.
Nu är första terminsavgiften till teaterskolan betald, första hostelveckan bokad och flygbiljetten beställt. Nu finns ingen återvändo. Staden väntar på mig. Lördag 13 september åker jag.
Först ska jag åka tillbaka till Kalmar, till Öland; till T. Tillbringa nu på torsdag till söndag med honon, vill inte säga "en sista gång", det får inte vara så och skulle det vara så vll jag inte tänka på det. Kanske kan han komma efter senare, eller hälsa på i alla fall.
Obehaget finns kvar i maggropen, försöker ägna mig åt optimism, något jag inte har en särskilt naturlig fallenhet för. Försöker fylla dagarna med just nu, försöker le när jag ser mig i spegeln.
Jag tänker, det ordnar sig Johanna, det ordnar sig, men när jag blundar sväljer staden mig, den famnar mig, sänker mig, om vartannat, vaknar utan att ha sovit särskilt mycket och befinner mig i halvsovande vakentillstånd.
Är rädd för allt T får mig att känna, men längtar och vill och tror att det är bra att vi ses innan jag åker. Min mor pratar hela tiden om "Du kan ju komma tillbaka", som om hon förväntar sig katastrofen, och jag förstår henne. Men jag har klarat svåra saker. Och T tror på mig. A och J tror på mig. Jag tror på mig, ibland, åtminstone ibland. Och L's röst ringer i huvudet då och då "Men du borde väl hålla på med teater, fortsätta stå på scen?." Som en sorts bekräftelse på att jag kanske, trots allt, tagit ett bra beslut.