Har inte skrivit så mkt här den senaste tiden. Har helt enkelt inte hunnit, eller tiden har väl funnits då och då men när den väl har gjort det har jag varit för trött eller för tanksprid för att allas kunna formulera något läsbart.
Dagarna går sakta framåt. Vissa dagar är helt underbara, andra dagar vill jag bara sluta vara förälder och rymma hemifrån. Så fort jag lugnat ned mig igen inser jag dock att det jag helst av allt vill är att vara med Martin och Caspian, bara inte hela tiden. Det jag vill mest av allt är att spendera tid med många olika människor och det gör jag ju också, även om de stunder jag tillbringar hemma blir lite längre och fler än förut. Har dock insett att jag måste försöka acceptera att det får vara så de här första månaderna med C. Tror att det är viktigt för mig att försöka lära mig att ta det lugnt och inte försöka hinna med tusen saker samtidigt. Det är så lätt att glömma sig själv mitt i alltihopa. Och det är så lätt att glömma bort vad som är viktigt, exempelvis att jag är tokkär i Martin och att jag har massvis av fina vänner som jag älskar över allt annat. Det är sådant som är lätt att glömma mitt i natten när en är trött och sur och jag tror att jag är världens sämsta person för att jag inte kan trösta en bebis som skriker trots att den fått allt den behöver. I sådana stunder kan jag bli väldigt elak. Säger saker till Martin som jag absolut inte menar och ångrar mig men fortsätter likt förbannat igen så fort jag blir irriterad eller trött. Som tur är inser vi båda två att det som händer när en är trött inte är ens riktiga jag. dagen efter är allt fint igen och natten känns långt borta. Vet dock att jag borde tänka efter lite mer innan jag säger dumma saker, nedvärderar mig själv genom att göra så. jag är inte perfekt, men jag är fanimej inte dålig, jag är faktiskt väldigt bra. Sådeså. Att försöka vara perfekt ärr det sämsta en kan göra, för det är att sträva efter något som inte ens existerar, det omöjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar