Bubblan som kallas skönhetsnorm

Har suttit och sett del 3 av SVT's dokumentär kring skönhetsindustrin i Sverige, "skönhetsbubblan". Precis som så många gånger innan när jag sett på liknande dokumentärer, rör det upp mängder av tankar i huvudet. Å ena sidan blir jag ledsen och förbannad och å andra sidan så försöker jag bringa ordning bland mina åsikter utan att döma dem som gör ingrepp. Det är svårt, väldigt svårt. För någonstans där inne viskar ett intellektuellt, moraliserande djur att: Dom som förändrar sig själva på "onaturlig" väg, är intellektuellt underlägsna, korkade, följer alla samma mall, vågar inte vara sig själva, är lurade, vågar inte se eller granska de normer som vårt samhälle är uppbyggt av.

Den stora frågan är bara, vilka är "vi" som tar oss rätten att döma dem som väljer att göra kosmetiska ingrepp. Om vi vill förändra borde vi som vanligt försöka förändra strukturerna och inte anklaga de tjejer (och alla andra) som vill förändra sina kroppar.

Problemet är bara det att jag kommer ihåg vilka det var som sade kränkande kommentarer till mig förr och jag ser vilka tjejer det är som fortfarande gör det. Vilka det är som kommenterar mina och andras kroppsbehåring, kallar mina armhålor för "äckliga". Jag vågar påstå att de tjejer som kränker är de tjejer som ägnar en stor del av sin tid till att leva upp till de skönhetsideal som är normer och som skapats i den vita västerländska världen. Tjejer som vill ha/har: Långt stylat hår, rakade ben och armhålor, smink (men inte för mycket smink skl naturlig sminkning), ett skl feminint sätt att gå och tala på; korsade ben, korta steg.

Jag vet är det inte är särskilt "systerligt" av mig att bli arg på dessa tjejer. Jag är också medveten om att det finns massor av bokomliggande orsaker till varför vissa människor väljer att trycka ned andra, samt att jag själv också ägnar en hel del tid åt mitt utseende. Och att det naturligtvis egentligen inte går att generalisera på det sätt som jag gör.

Men faktum är: Hur många gånger har du sett ett gäng med queers som öppet häcklar normbrudar för att de rakar armhålorna? Hur ofta ser du motsatsen?  Och då menar jag även inom sociala medier. När queers öppet blir arga på skönhetsnormer och försöker ifrågasätta dem, oftast genom demonstrationer, ses det som oerhört provocerande. Framför allt blir folk provocerade av människor som i vardagen vågar gå mot strömmen rent utseendemässigt, tro inte att vi är förbi det, för det är vi tyvärr inte.

Samtidigt som jag ibland kan bli trött på det androgyna ideal som finns inom queervärlden och gärna försvarar femmetjejer och den självklara rätten att bära smink och raka sig om en nu vill det, så kan jag inte låta bli att undra över en övergripande viktig fråga som fler och fler tycks glömma bort att ställa: VARFÖR? eller helt enkelt VAD TYCKER DU OM....?

Dessa frågor går att applicera på alla typer av ideal, utseendenormer och uttryck. Ibland går Varförfrågan inte alltid att svar på, men om den ställs, har en i alla fall öppnat upp för diskussion.

Exempel:

Varför vill du inte operera brösten?

Varför vill du operera brösten?

Varför har du hår under armarna?

Vad tycker du om att människor har kroppshår?

Varför tycker du så?

Varför sitter du med korsade ben på spårvagnen när du har kjol?

Varför sminkar du dig inte varje dag?

Varför har du kort hår?

varför har du långt hår?

Kort och gott. Det viktiga borde vara varför och vad vi tycker om de anledningar till att vi förhåller oss som vi gör till vårt eget och andras utseende. Om du upptäcker att du tex rakar benen för att alla andra gör det, är det kanske inte en legitim anledning, eller tvärt om: om du väljer att inte raka armhålorna för att du är rädd att dina feministpolare ska kolla snett på dig, då är det inte heller, enligt mig, en legitim anledning.

Sedan är jag medveten om att det inte är så jävla enkelt att stå emot normer och ideal, oavsett vilka vänner du har eller vilken subkultur eller normsamhälle som du befinner dig i. Men jag tycker att ALLA har ett ansvar att ställa frågor till sig själva kring varför vi gör som vi gör. Vi kanske inte alltid vet, men om vi har vågat fråga oss själva, kanske vi också vågar hitta ett svar som inte är så fucking jävla fixerat vid att alla ska vara likadana.