Historier

Jag vet inte om det nagonsin har funnits en borjan pa den har historien. Jag vill inte veta hur den slutar. Det som skall finna sin plats mellan dessa tva punkter ar det viktiga. Och utmaningen ar att fullfolja det.

Nar jag har berattat historier ur mitt liv har de alltid varit just historier. Det sanna har forvandlats till fiktion och ibland kan jag inte langre minnas vad som hande och vad som aldirg skedde. Ibland ar jag radd att du inte finns pa riktigt, att du ar en av de fantasifoster som smygit sig in bland verkligheten. Varje gang jag oppnar ogonen och ser dig ar jag tacksam for att det inte ar sa. Och om det ar sa, ar jag tacksam for att jag inte vet det.

Jag vaxte upp som alla andra. Jag reste, kom tillbaka, hittade nya vagar, gick vilse och tvivlade standigt pa om det jag gjorde fyllde nagon funktion och om jag nagonsin skulle bli saker pa ett det jag gjorde var ratt.

Nu satt jag halvt insnoad i en stad dar det inte ar meningen att det ska snoa. Nar jag tittade ut sag det nastan ut som om jag var kvar i Sverige under en snoig dag.
I borjan raknade jag ned dagarna, delade upp tiden i etapper. Men jag insag dock snart att det ar jag skulle spendera utan att traffa dig mer an nagra ganger inte skulle ga att dela upp. Tidens fart skulle inte andras. Jag kunde inte andra tiden.

Istallet forsokte jag fylla dagarna och natterna. Lektioner, arbete, promenader, biobesok, alkohol, brodbak. Urklipp fran tidningar jag kopte enbart for bilderna tackte mina sovrumsvaggar. Jag ville inte vara ensam och det kandes tryggt att ha hundratals pappersogon som sag ned pa mig varje gang jag vakande, varje gang jag lade mig.

Jag hade svart att tro att du faktikst skulle komma och halsa pa mig. Jag tvivlade inte pa att du ville, men var samtidigt osaker pa om du faktikst skulle boka flygbiljetter och resa hit. Det fanns inget jag hellre ville an att lita pa dig. Och jag litade pa dig under nastan alla forutsattningar forrutom nar det gallde att fatta beslut och att halla fast vid dem.

En del historier ar sa overkliga att de omojligt kan vara sanna. Dessa historier ar oftast dem som ligger narmast verkligheten, det som egentligen hande.

Som att spannas fast vid en bar och i ambulans aka till akuten med sin alskare i framsatet. Att ensam sitta pa en bank i en last avdelning och vanta pa att fa veta vilken sang i vilket rum som ar ledig. Sedan, tre overkliga dagar, knappt det. Varje dag, dina besok, dina helande ogon och hander. Tiden dar emellan i rokrummet. Lanade cigaretter, lanad snus, lanat nikotinplaster: trippelt nikotin rus for att glomma det som sker. Huvud som dunkas i vaggar och skrik som inte dor ut som aldrig kommer att forsvinna.

Sedan, flera manader senare traffar jag en av de intagna pa avdelningen i staden av en slump. Hon som var svartkladd med piercings och tatueringar har nu illasittande pastellklader, inga piercings och blonderat har. Hon ser fordjavlig ut. Hon ar botad.